High On Life

Kategori: Quotes

Poems

 

 

When the floor is more familiar than the ceiling 

I will brake in late at night, shake up how you're feeling

When you're taking steps, but you need to go faster

We can speed through time so the shadow can't catch us

I'll never stop braking the law for you

 

And so are you

Uncaffinated

COFFEEEEE

MonDayS

School feels

Ni vet att det är sant...

I found it so..

Nytt gym för gamla Maria

 

 

 

Jag bytte gym för säkert 2 månader sedan. No more Nordic Wellness. Jag har testat alla gym i Jönköping nu och det var helt rätt beslut. När jag kom till Cardio Club, som var sista gymmet kände jag en liten hopplöshet i mig. Jag ville träna, men jag ville inte vara på gym. Så har jag känt länge på Nordic. Jag älskar att träna och vill träna jämt, men jag mådde så dåligt av att vara på Nordic, Friskis, 24/7 och Junex m.m. Jag klarade inte av de obehagliga blickar jag får från män, sexistiska kommentarerna eller hur tjejer beter sig mot mig nu när jag inte längre är en svag planka. Jag gömde mig i XL-hoodies från mansavdelningen och försökte undvika all ögonkontakt. Jag ville ju bara få TRÄNA...

Dessa tjejer har jag aldrig pratat med, men de ger mig bitchblickar likt de tror jag är förmer. Nej, jag är tjejen som vill hålla uppe dörren åt dem och bli allas vän. På gymmet är jag en av de som försöker visa upp sig som MINST. Lever i hoodies...

Dessa män kanske tror jag blir glad av alla blickar, när de stirrar, följer mig med blicken när jag kör mina mark eller blir intresserad om jag hör att de finner mig "sexig" eller något... De har så jä'la fel. För ett år sedan var jag med om våldtäktsförsök så allt de gör är att få mig vilja springa ut från gymmet NU. Så igen, även om det är mitt i sommaren, jag har min hoodie på.

På Cardio Club fick jag träna ensam. Inga blickar. Tjejerna kom fram och ville prata, för de var imponerade och ville ha tips. Männen visade respekt, kanske fick blickar, men de var snälla, leende blickar. Ingen tävling bland tjejerna och inget objektifierande av männen. HERREMINGUD VAD JAG ÄLSKADE DETTA!!! Träningen blev så kul igen. Jag brast ut i gråt hela veckan där. Varenda pass. Jag bara grät och grät. Var så lycklig här. Allt i livet har efter det blivit så obeskrivligt fint igen. Träningen är ju inte bara en hobby - det är en stor del av vem jag är. Var inte jag ett tag där innan, men jag blev mig själv igen nu.

Efter 5 dagar vågade jag träna i linne och tights (på bilden har jag min pojkväns jätte-hoodie, men uppdragen bc progress pic, för den går till knäna, haha).  Då hände det. Två män ställde sig bakom mig när jag körde mark. De trodde inte jag hörde eller såg dem, men det gjorde jag. Jag kanske såg för "svensk" ut med, för de talade inte svenska när de sa det. Inte visste de att jag kan ett flertal språk.

"Fan vad snygg hon är i den vinkeln. Jag skulle sätta på den rumpan"

Det brast för mig... Jag släppte stången rakt ner i marken och vände mig om. Adrenalinattacken var enorm. Min blick måste varit hemsk, för de såg livrädda ut, de två vuxna männen. Jag tog lugnt ur hörlurarna och sa " Excusez-moi... Vous parlez francais?" Deras blickar var helt tomma. Sedan sa jag på svenska att om jag kan marklyfta deras vikt som en fjäder är jag mer man än de verkar vara och informerade snabbt om att jag överväger låta dem förlora gymkortet genom att tala med ägaren om detta. Männen sa inte ett ord, men tog sina saker och gick från gymmet. När de hade gått bröt jag ihop och grät. Under adrenalinet var jag livrädd och mitt minne spelade upp flashbacks från förra sommaren. Väntade mig inte det övhtg. Det bara kom som en small. En kille sprang fram till mig och pratade med mig. Han var skitarg över hur de betedde sig och ville kolla hur jag mådde nu. Det fick mig att bestämma mig för att vara kvar. På Nordic har jag varit med om värre och ingen säger något. Här fanns så många fina människor och alla (nästan iaf..) verkar bry sig om varandra. Det är inte tävling. Det är inte utseendefixering. De är där för att träna, för sig själva. Det känns så jäkla fint.

Nu tränar jag på Cardio Club. Det är inte bästa gymmet i Sverige och de har inte allt. Fast de har något det "bästa" gymmet här inte har ändå och det är värt mer för mig, iaf just nu. Jag kommer i min hoodie eller linne och ändå får jag träna mitt. Jag tränar tyngre än de flesta tjejer och ser verkligen inte ut som "vanliga träningstjejen" längre. Men jag är inte där för att se ut på något visst sätt och jag jämför mig inte ens med andra på gymmet. Jag är där för att träna och göra det jag älskar. Nu kan jag det.

FY FASEN VAD DET KÄNNS BRA.

 

Ingen får mig att gråta som du, men jag älskar ingen som du..

 

  Jag  visste  inte  att  jag  var  trasig . . .  

men när du kom in i mitt liv...


Gjorde du mig hel

 

 

Det är så konstigt det där... Jag har hittat en person, eller ok han hittade mig lååångt innan jag fick se honom första gången egentligen, och jag har fallit hejdlöst. Han som nu är min, eller jag snarare hans, får mig att känna känslor jag inte visste jag hade och så kraftigt att de inte får plats i mig, de upplevs vara såväl utanför mig som inuti. Har alltid undrat om  äkta kärlek  finns, ni vet  sådär som på film, där  alla ser att det finns inget stopp och vad som än händer minskar inte kärleken.

Jag har sett det en gång... Han stod mig väldigt, väldigt nära och när de fann varandra var allt så självklart. Bland det vackraste jag sett. Verkligen. Man mådde så oerhört bra av att vara nära dem eller ens att se dem, för det var så äkta, så rent, så starkt att det likt sken om dem. De var tillsammans länge och inget kunde sära dem. Inte ens depression, sjuka mängder stress, viktändring, jätteskillnaderna i kost eller hur familjerna var så oerhört olika. De blev bara starkare ihop igenom allt. Så var det ända fram till en tragisk sak hände och den ena behövde hjälp med en av sakerna innan nämnda. De valde att ta en paus, för hennes skull, så hon kunde fokusera på sig själv tills hon var frisk. Under denna paus mådde han så dåligt att misstag gjordes och det blev aldrig de igen (men de lämnade aldrig varandra inuti. De var tillsammans hela och alla vet, men inget säger något, att"pausen" kan vara deras livs misstag).

Under denna tid de var tillsammans hade jag depression och ätstörningar, men - DETTA ÄR SÅ SJUKT - det försvann de veckor jag bodde med de två för all kärlek läkte allt inom mig och livet kändes så sjukt jäkla obeskrivligt jaggråtravglädje bra.

Jag visste inte vad kärlek var innan. Jag har haft pojkvänner och varit kär och allt det där... Men detta är något helt annat. Han är den enda som någonsin fått mig att känna såhär och det är SÅ läskigt hur han får mig må. På gott och ont. Ingen och inget får mig att må så helt obeskrivligt bra som han. Allt blir bra bara han är nära. Fick panikångest för en vecka sedan för första gången sedan jag var med om trauma som yngre. Jag kunde inte andas och skakade okontrollerat. Jag mådde så illa och ja alla som vet vad panikångest faktiskt är vet hur hemskt det är.. Sedan hörde jag hans röst och allt blev ok. Ett ord från honom kan få mig att klara saker jag inte vågade innan. Gick från 60 - 90 kg i mark bara sådär för att han stod bredvid och allt blev så lätt. Jag har svåra sömnproblem pga trauman och tar starka sömnmedicin varje kväll och somnar ändå först efter 4-5 timmar och sover riktigt bajs... Men med Alex vid mig somnar jag på några minuter, vaknar utvilad och jag har inte mardrömmarna. Jag har inte varit utan mardrömmarna sedan jag var 10-13 år. Med honom vaknar jag så energirik även på det stora kcal-underskottet jag haft senaste tiden, jag orkar mer på gymmet, jag har motivation till allt, vill allt, står upp för mig själv för jag känner att jag har ett värde, känner mig fin och han vill inte ens jag ska sminka mig "för du är så brutalt vacker", haha.

Det har varit vi sedan nyår. 3 månader och vi har inte bråkat eller något. Allt bara klickar. Tycker olika om mycket, men det gör inget, för vi pratar så mycket att allt löser sig. Vi är så olika, ändå så lika. Speciellt hur våra liv varit framtill nu är som dag och natt... Han hade livet jag alltid drömt om och ...jag har inte ens berättat om de flera gånger jag vinkat döden i ansiktet. 
Våra familjer är så olika. Vår vänner är så olika. Vi ser så olika ut. Ändå är vi så sjukt lika. På något vis känner båda att det känns tomt utan den andra, för vi fyller ett tomrum i varandra vi inte visste vi hade. Allt blev bara så självklart, it's all genuine and true.

Jag visste inte att jag var trasig, jag mådde så himla bra och älskade livet när han kom in. Men han gjorde mig hel och nu är allt fortfarande lika fantastiskt bra, om inte bättre, men utan honom blir det som om allt känns fel.

 

Även om ingen kan få mig att känna alla nyanser på skalan av bra och få livet så mycket bättre så enkelt som han, så finns ingen som kan så enkelt krossa mina känslor så som han. När han blir ledsen, av vadsom, blir jag förstörd. Ännu värre om jag råkar få honom ledsen, för då förstörs jag helt. Han har lätt för att åka bergochdalbana i känslorna medan jag är mer stabil. Så det är sjukt ovant för mig att inte vara det nu. Jag är konstant glad som person ju och har varit det länge (she who's always smiling, high on life...) men med honom har jag gråtit mer än på år. Jag förstår det inte ens själv. Allt som mammor berättar att de känner för sina barn, alla känslorna och hur de kom så självklart, ungefär så känner jag med min Alex. Är han ledsen sårar det likt självklart mig.
Jag mådde bättre än vad folk kunde tro var på riktigt, på riktigt hög på livet, men när han åker ifrån mig blir allt bara tomt.

Även om han får mig att känna mig vackrare än annars, starkare än förut, så in peace with everything, motiverad, bra och stark... Så får han mig att känna mig så otillräcklig och på andra sidan av perfekt samtidigt. Det är ett bråk av motsatta känslor inom mig. Jag vill bli bättre för honom. Mitt förflutna, allt jag varit med om, får mig att känna mig som ett freak. Han tycker inte det, för inget valde ju jag, men jag känner mig så "smutsig" och onormal, helt enkelt bara otillräcklig och "fel". Innan var jag ok med det, men med Alex känner jag ett driv att bara bli bättre. Detta får mig också att gråta. Kan inte kontrollera mina känslor längre när han är med i bilden. Jag kan hålla allt inne när han är med och vara stark för honom, men så fort han åker brister jag. Med Danne, min bästis, känner jag mig ändå ok oavsett vad jag gör eller ser ut. Med Alex känner jag mig snarare bara "det finns bättre än du Maria så du måste ge mer, bli mer och göra mer".  Jag ser vad han förtjänar och känner att jag inte räcker vad jag än gör.

 

HUR kan han se mig som perfekt och ändå få mig att känna mig otillräcklig?

HUR kan han få mig att känna den högsta eufori samtidigt som jag gråter och bara vill bort?

HUR kan man ha haft ett så trasigt, skadat liv som jag och likt en Disneyfilm get blessed with denna sortens liv?

Jag tappade rädslan för att dö sista gången jag vinkade döden i ansiktet. När jag slutade vara rädd för döden helt och hållet tappade jag all rädsla inom mig för allt. Inget skrämmer mig. Hamnat mitt i gängbråk med knivar utan att jag blev minsta rädd eller när mnnen försökte, ja, det där i Stockholm...  Men jag är livrädd att han ska lämna mig.  Så mycket älskar jag dig Alex.

Det äkta #Goals

We'd be screwed

 

 
( JAG  ÄLSKAR  MEMES )

Diet under jul känns ju

FRIYAAAAAAY

"Act normal!


(Varpå ens vänner gör typ ALLT utom att vara just "normala"...)