High On Life

Kategori: Progress Pics & Updates

Att hitta sig själv

 

  Här  stod  jag  i  15  min  &  dansade  ut  allt  gråtandes  

kärlek, tacksamhet, lycka


Tänk att detta är MITT liv

 

 

Ibland går allt emot en. Ibland går allt med en. De flesta är som oftast någonstans i mitten. Jag befinner mig i stark medvind.

De där helt förändrande vändningarna i livet är rätt läskiga - eller hur? Det är läskigt, pirrigt, nervöst, spännande, förväntansfullt... Dessa livsförändringar man vet kan vara starten på något nytt. 

Jag började en sådan för några månader sedan, som blev något galet stark nyligen. 
För som många kanske vet redan har jag haft ett par riktigt skitiga år det senaste nu och i vintras konstaterades det att jag trillat tillbaka i depression. Det de senare hittade var att depressionen var delvis ett symptom på en kroppslig sjukdom som ändrade min kropp mycket och snabbt. Gick upp i vikt, hade ont överallt, var konstant ångestfylld, stressad och hatade mitt liv.
Det blev sedan ett helvete med att komma ur både depression och få en frisk kropp samtidigt. På det ännu en sjukdom som påverkade hjärnan lika snabbt och mycket nu. Sedan en icke-fungerande relation, träningsförbud, felmedicineringar och massvis av stress i skolan. Ville vid en tid bara "få slut på allt", om ni kan läsa mellan raderna.

I allt detta tappade jag mig själv. Fullständigt.
Jag kände ingen livslust och började undra om jag kanske behövde sluta tänka ett tag och bara känna.
Jag tänker på vad min familj tycker, på pressen jag har från min släkt, kraven från samhället och vad andra ser.
Prestationsprinsessa ut i fingerspetsarna. Ville vara mer än tillräcklig - i allt.
Jag sa inte mycket om detta, för Gud vad jag skämdes. Det kändes som mitt fel och jag svikit alla. 
I allt detta kom en dag där jag mådde så otroligt bra. Den dagen var som en dröm där allt var "för bra".
Då bestämde jag mig. Jag ska hitta mig själv och jag ska må såhär bra för alltid.

Först hämtade jag ett tomt block. Började sedan göra en lista. Här i skulle jag dokumentera vem jag är.
Skrev ner något här i livet, gjorde/ testade detta, noterade alla känslor i mig utan att döma dem och skrev sedan ner mina inre reaktioner i boken. Även om jag hade gjort/ testat något innan så gjorde jag det nu igen för att se vem JAG är IDAG, UTAN ANDRAS påverkan.
Skräckfilmer - älskar om det är psykisk skräck, men finner det långtråkigt med blodiga splatterfilmer.
Spela kort - jättekul! Spela med mina bröder får mig mig känna mig kärleksfylld.
Killen jag dejtar - vill ha kvar honom, men mår så fruktansvärt med honom (gjorde senare slut).
Dejta tjejer - ja, det är 100% att jag är bi.
Resa - älskar varenda sekund!!
Alkohol - förstår inte grejen. Gillar vitt lent vin, rosé och Champagne. Älskar pinja colada. Avskyr resten.
Klackskor - får mig känna mig mer stabil.
Nagellack - irriterar mig...
Inte träna - gillar inte livet då.
Äta veganskt - min kropp fungerar bättre än någonsin och jag mår bättre. 
Sova med någon - jag somnar utan sömnmedicinen jag haft i 5 år om jag sover i samma rum som någon jag litar på.
Dansa - älskade dans. Jag skulle ge allt jag har för dig. Mitt liv är inget liv utan dans.
Gå utanför comfort zones - detta gör mig taggad på livet.
Etc etc...

 

Några månader senare står jag här och gråter på ett gym i Stockholm. Jag gråter för jag är SÅ JÄKLA LYCKLIG.

Några månader senare står jag här och har uppfyllt flera av mina barndomsdrömmar. 

Några månader senare står jag här och älskar mig själv och mitt liv.

 

Jag har kommit in på skolan som var min enda anledning till att jag inte tog livet av mig. 
Jag har dansat med två världskändisar varav en bjöd med mig att dansa i Paris!!!!!!
Mina vänner och jag har en starkare, mycket djupare relation. Jag har blottat mig helt för dem och det blev så starkt.
Jag kom ur förhållandet som tryckte ner mig (utan att han förstod) och känner mig friare än någonsin.
Om en månad bor jag på den plats, den enda plats, där jag känt att jag är hemma.
I måndags såg jag personen som hjälpte få ur känslorna från mobbningen och misshandeln som barn - Eminem.
Min kropp och jag är bästa vänner igen. Jag lyssnar på den och den svarar på mig. Vi är ett team.
För första gången i mitt liv känner jag mig som Maria Thérése Ehrlington. Little miss HighOnLife...

 

DETTA ÄR FÖRSTA SIDAN PÅ ETT NYTT KAPITEL

Vill och behöver är inte alltid samma sak...

 

 

  " Vad  är  dina  mål  nu? "  

De är annorlunda från alla tidigare


Jag bestämde dem inte - min kropp gjorde

 

 

 

Den till synes tråkiga sanningen är att mina mål är att långsamt och försiktigt hitta en balans.
Det låter enkelt, eller hur? Dock vet ni nog lika väl som jag inuti att det är  något galet svårt... 
Vad jag vill är en sak. En helt annan sak än det jag behöver och i ärlighetens namn tar det emot.
Samtidigt gillar jag det lite. För detta tvingar mig att växa något mycket mer än jag insåg jag behövde.
Vad jag vill är så långt ifrån vad jag behöver att om jag gjorde det jag vill så hamnar jag snart på sjukhus igen.

Innan jag sätter några mål kring prestation vill jag bli starkare, stabil, ha motståndskraft och ork.
Starkare på gymmet då jag tappade rejält med muskler den långa tiden jag var sjuk.
Stabil i att veta var min kropp är, reagerar och orkar m.m.
Ha motståndskraft att kunna hantera saker som går fel utan problem (nu går bara muskler i lås och vätska samlas).
Ork att göra det jag behöver och vill, utan att behöva planera dagarna i förväg för att hinna allting.

En kraftig hjärnhinneinflammation och en försvårad hypotyreos har sabbat min kropp rejält.
Hjärnan har månader efter fortfarande svårt att fungera. Närminnet är sådär, så mitt i en konversation kan jag glömma vad vi pratade om och behöva fråga (vilket är väldigt pinsamt) eller om någon ny idag presenterar sig så har jag jättesvårt att minnas vem det är. Hitta tillbaka till att röra kroppen är också något galet svårt. Jag tänker på att lyfta vänster arm åt sidan, men den envisas med att åka framåt. Hoppa grodhopp, böja ländryggen och kontrollera sparkar är också svårt. Samma sak med att anstränga hjärnan... Jag kan inte umgås med vänner för länge utan att behöva vila en stund. Tränar jag så behöver jag ta en nap direkt efter. Pluggar jag kan det bara hålla på i en timme innan jag måste vila igen. Jag somnar vid 9 varje kväll och sover fram 07.30 utan sömnmediciner som jag annars haft i år. Hjärnan är så utmattad av att leva ett vanligt liv efter all stryk!

Just nu äter jag hälsosamt och till 90% veganskt. Alla dagar tänker jag på att få i mig allt jag behöver som prio. Dricker shots med spirulina, får i mig kring ett kilo olika grönsaker, sedan diverse bär, nyttiga fetter och protein från hälsosamma källor. Allt fokus är på att må bra. 
Jag vill fokusera på att få tillbaka en snygg kropp och kunna se mig i spegeln och tänka "DAMN!! That's me!?"   ...men nej. Jag lägger allt ytligt bakom mig tills kroppen mår bra. 

För vem är jag att säga till min kropp att den inte duger?
Efter att överlevt flera självmordsförsök som ung, all den där misshandeln, flera år med ätstörningar, en kraftig hjärnhinneinflammation, svår hypotyreos och all viktuppgång/ -nergång... Efter allt det har jag en frisk kropp som återhämtar sig så bra att läkarna själva inte förstår. Jag har kroppen knappt några bestående men alls.
VEM ÄR DÅ JAG ATT INTE UPPSKATTA DEN?!  Vore lika illa som att inte älska min mamma efter allt hon gjort i hela mitt liv, för att hon inte vann en tävling. Precis lika fel och hemskt. Jag tror man måste lära mig uppskatta sig själv fullt ut för att kunna uppskatta andra på samma sätt. Jag tror också att när man väl lärt sig det så är det något man aldrig låter sig glömma igen.

Igår tränade jag med en vän till mig. Inspiration är han!! Han har dietat i flera månader och hans kropp är helt annorlunda nu. Att träna med K gav mig så mycket inspiration och motivation att fortsätta. Det kröp i hela kroppen att vilja springa nästa morgon, ta i lite extra nu, börja räkna ut hur jag ska äta för att komma i drömformen... Och då slog det mig - jag är resan på väg dit. Detta är min första bit på vägen. När den vägen är slut så kommer det komma en ny led. Du kan inte bara hoppa över en bit på vägen när du kör, för en bil kan inte flyga. Jag måste köra den tråkiga långsamma och försiktiga biten först för att sedan kunna orka och klara av den där skitroliga tuffa banan där framme. 

Om några veckor tros allt vara relativt ok igen. Så pass att jag kan leva normalt och göra som jag vill fullt ut, så länge jag fortsätter lyssna inåt samtidigt. Då kommer nya mål. Då kan jag träna upp styrkan till starkare än innan och smida fram den kropp som är jag med rätt kost och träning. Om några veckor kommer allt fokus vara på att bygga en j'vla snygg kropp som lyfter äckligt tungt igen. Längtar något sjukt tills dess! Men nu, idag och fram tills dess är allt fokus på att bara må bra.

Antagen Balettakademin?

 

  "När  jag  blir  stor  ska  jag  dansa  där"  

en dröm från barndommen


När jag ville dö tänkte jag på denna stund

 

 

 

Jag lade mig i sängen, trött på alla plan.
Hjärtat saknar glädjen i livet, passionerna den brinner för och kärleken som är min religion och brukar fylla hela mig.
Hjärnan saknar att få tänka klart, få djupa ner sig i saker den finner viktiga just då , kunna hålla vanliga konversationer, inte ha migrän och utmanas med jobb, skola, träning, planering, drömmar...
Kroppen saknar att få träna, kunna dansa, orka vara vaken en hel dag och inte ha ont.
Magen saknar att inte spy varje dag eller behöva äta massvis av olika mediciner som gör allt i magen värre.
Mitt inre saknar att vara glad. Äkta glädje, må bra, få göra vad jag vill, kunna göra det jag måste och bara få leva.

Helt enkelt var jag trött på alla plan.

Mobilen plingar till. Ännu ett mail om dessa uppdaterade villkor som alla skickar, tänker jag. Tur nog hann hjärnan uppfatta vad det stod innan jag raderade...  "BALETTAKADEMIN - ANTAGNINGSBESKED"

 

Oh... My... God...

 

Magen började krympa av nervositet och det knöt sig. Världen blev plötsligt långsammare. Jag öppnar och nu stannar världen. Jag bryter ihop i sängen, gråter okontrollerat och ringer pappa medan jag håller för ansiktet. Han svarar och jag bara gråter. Orolig frågar han vad som hänt. Jag försöker få fram ord, andas in ansträngt och får till slut fram det. Jag skriker ut "JAG KOM IN".

Det går inte förklara den lyckan jag känner just här och nu, 30 min efter att ha ringt pappa. En av mina största drömmar sedan jag var kring 6 år har gått i uppfyllelse och pågår just nu. Jag kom in på Balettakademin, om några månader flyttar jag till min favoritplats i Sverige (världen?), lämnar staden jag hatat sedan alltid och ska göra det jag älskar varje dag.
Denna lycka är bland det sjukaste jag någonsin känt... Drömmen är sann. Mitt liv är här och nu bland det mest tacksammaste någonsin. Det har gått snart en trekvart sedan jag öppnade mailet och jag skakar fortfarande. Älskar livet..

 

 

 

 

 

 

 

 

Paris med Jake Kodish - DAG 1


  Parisresan  börjar  nu  

galnaste resan i mitt liv


"Det känns som en dröm & jag vill inte vakna"

 

 

 

 

 

 

FÖR ER SOM INTE VET VEM HAN ÄR (förstår ju att de flesta som läser här nog inte är dansare och absolut inte är inom hiphop/ street) SÅ SÄTTER JAG IN EN LÄNK TILL HANS YOUTUBE HÄR!!   Klicka på hans namn härefter:  JAKE KODISH

Bilden är från flygplatsen i Beauvais! Försökte peppa upp mig själv, så som ni kan läsa om nedan varför...

 

 

 

03.00, 19 FEBRUARY, STOCKHOLM SÖDERMALM

 

 

Klockan ringer. En millisekund senare stänger jag av ljudet. Får inte väcka brorsbarnen, tänker jag, de behöver sova. Jag har inte sovit något och knappt har nog de heller, för brorsdottern har klart och tydligt inte kunnat sova inatt (det hördes).

Det är tre på morgonen, jag har sovit kanske en, max två timmar och ändå står jag här i min brors vardagsrum och inser att jag klarvaken. Inte ens lite trött. Hjärtat slår svagt med snabbt. Det var som att klockan inte väckte mig från sömn utan istället väckte min insikt att nu börjar resan.

 

........................................................................................................................

 

Taxin till centralen gick fort från Söder. Bussen till Skavsta sedan tog en stund, men kändes som en sekund. Jag somnade till och plötsligt var vi framme. Jag var nog trött ändå, för nu när jag står här på flygplatsen ser jag att druckit upp allt vatten redan. Det där var nästan fyra liter vatten... Inte konstigt om jag var uttorkad dock. Igår åt jag ingenting. Bokstavligt ingenting all. Jag var så nervös. Kroppen ville vända sig ut-och-in och magen värkte konstant. Precis som när jag var liten och visste att något (i mina känslor som barn mätt) livsomvändande skulle ske snar så värkte magen likt extremaste mensvärken och knappt ens kunde hag dricka utan att bli svimfärdig. Från att jag vaknade igår för ca 38 timmar sedan till nu att jag satt där på bussen  imorse hade jag inte ätit en endaste liten tugga. Bara druckit vatten, kaffe och någon Vitamin Well. Säger inte att det var bra. Jag är bara ärlig. Jag fungerar såhär. Förstod inte igår varför jag kände sådär dock, för jag förstod inte att jag var nervös. Igår satt jag och fikade med "han med de fina ögonen" och inte ens när han gav mig en enorm chokladkaka (Marabous nya coco-choklad, as a belated V-day gift) blev jag ens sugen... Kokos-choklad à la 200g och jag ville inte smaka ens. JAG av alla!
Nu är det 38 timmar utan mat och här står jag ändå med ingen aptit, noll hunger och är ändå hög på energi. Inser så tydligt nu... Maria -  denna resa är så otroligt viktig för dig att du inte ens inser det själv.

 

........................................................................................................................

 

Flyget gick snabbt till Beauvais. Lyckades somna efter all sömnlöshet och tiden flög liksom planet. När jag väl var framme var min mobil nästan död. OM jag vaknad till då! Min enda kontakt i Paris var Jake och mitt enda sätt att kommunicera med Jake var via mobilen. Om de hade eluttag på flygplatsen? Ingen aning. Jag såg inget uttag och inte en enda person pratade eller förstod engelska.Ingen förstod engelska PÅ FLYGPLATSEN. Jag till och med försökte med militären som stod och vaktade med sina sjuka jätte-pistoler där!! De där skitsnygga, långa, relativt muskulösa, ljust mörkhyade killarna med chokladbruna ögon som jag helst skulle vilja fråga ut på dejt i en mysig ton med laidback kroppsspråk snarare än om ett jäkla eluttag i halvt (okej hel) panik på ett språk de inte förstår medan jag försöker få fram samma fråga med jättekonstiga gester som fick dem att bara garva och kalla mig "söt"... Mitt liv skulle bli världens bästa film i detalj! 

 

Maria, du vet vem du är. Du klarar allt
Jag går in på toan, sminkar mig, fixar till håret, tar på mig bh-n jag lämnade kvar i väskan under resan och säger till min spegelbild igen Du klarar allt. Det vet du. Kom ihåg var du kommer ifrån...

Jag går ut igen. Med rak rygg och stadig blick, rakt fram till den snyggaste av armékillarna och säger på dåligt uttalad men ändå korrekt franska ”Ursäkta mig herrn, min franska är inte så bra, men jag ska försöka. Jag ska till Porte Maillot, där en taxi möter mig. Kan du hjälpa mig? Min mobil är död och jag behöver den.”
Nyss fick jag knappt fram ett ord på franska och nu stod jag här helt laidback och höll en konversation! Mannen svarade med ett ohlala, berömde min franska ändå och visade mig sedan vägen till bussen.
(Övrig tanke: varför är män i uniform typ 10ggr snyggare typ minst? Sure, han var en 9’a utan den med, men ett vapen som täcker halva överkroppen, i samma färg som hans ögon, en fransk militäruniform och svarta boots. Seriöst...)

 

 

........................................................................................................................

 

80 min senare är vi framme vid Port Maillot.

Mobilen är på 3%. Ok, cool. You got this. Du klarar allt, remember?! Eluttag och kaffe nu så fixar du allt. Jag försöker känna ett lugn och spanar runt efter möjligheter. Till vänster står ett stort, fint köpcenter. Jag smyger in där för att hitta en toa, de brukar ha eluttag, och kolla hur jag ser ut innan jag ska träffa Jake. Inser snabbt att detta köpcenter tillhör något av de absolut finaste. Vakter överallt och folk går i kostym, klänningar och överallt är dyr-dyra affärer.
Inne på toan möter jag en grupp unga fransyskor. De är vackra som toppmodeller; långa, smala, hår som silke och alla med oimponerade ansiktsuttryck. Jag känner en klump i magen.
Vad gör jag här? Vem är jag?? Jag är ingen. Jag borde inte vara här. Det finns så många vackrare än jag. Så många bättre dansöser. Jag kan inte dansa inför människor pga presationsångest. Har dietat i en månad men ändå dallrar jag... Jag är ingen. Vad fan gör jag här?! Jag förtjänar inte detta. Det här är bara fel...
Jag känner hur min insida vrids och ögonen fylls med tårar. Nervositeten tar fram mina osäkerheter och jag ser en tjock tjej med boll-ansikte, troll-hår och smink som är fruktansvärt stirra tillbaka på mig i spegeln. Sväljer och försöker andas, men får inget syre. Varför är jag så fruktansvärt ful, så fruktansvärt fel... (Det är få som vet det, men jag har stora problem med att känna mig vacker. I mina ögon är jag fruktansvärt ful, oavsett var jag gör och när jag blir nervös eller om jag är nere hör jag allt jag blev mobbad för som barn i mitt huvud snurra likt sanningar... Jag blev grovt, grovt mobbad hela min uppväxt och många gånger nedslagen för mitt utseende med. Efter 14 år satte sig allt som sanningar i mig, men jag jobbar på det.)

Jag halvspringer ut från toan med en klump i magen och en röst som skriker i mig att jag vill hem, att jag borde inte vara här och förtjänar inte detta. Min franska sedan med... Jag hade MVG i skolan alla 4 åren, men nu har den nästan försvunnit. 

Mobilen är på 1% och jag känner ångesten stiga utan kontroll. En panikångestattack. Jag känner igen detta. Jag vet alltför väl var som väntar nu... Försöker andas men får ingen luft medan fötterna fortsätter röra sig framåt.

 

« Excuse-moi madame... Ça va? »

En hand tar tag i min axel. Jag slänger mig runt och möter blicken med en man jag inte sett förut. Han har en beige kappa, mahognybruna ögon, tjock ljusbrunt hår och uttryktslöst ansikte. Han står bredvidmig och frågar om jag är ok. Jag hör mig själv fråga om han talar engelska. Han drar handen genom håret, tar ett steg bakåt och biter sig i läppen och jag kan se hur han känner sig oerhört obekväm med att svara mig tillbaka på engelska.

« Jag såg dig när du kom in och märkte hur alla i byggnaden kollade på dig. Jag trodde du var en kändis för allas ögon var fast på dig, men du ser inte ut som någon jag kan komma på och du ser inte ut som någon härifrån. Du ser inte ut som en kändis. Jag frågade vakten där du kom in och han frågade bara mig tillbaka. Jag ville bara säga att du är den vackraste kvinna jag sett, men nu ser jag att du inte ser glad ut. Kan jag hjälpa dig? »

 

Jag är stum. Vad svarar man på detta? Jag kan inte ens tänka klart.

 

Trycket över bröstet försvann, byttes ut mot en yrsel. Likt ett bloss av lustgas kände jag mig lätta, likt en dröm, som att allt negativt inte existerade och tid inte fanns till. Kände en tår falla nerför kinden och började skratta. Jag minns inte vad jag sa till honom mer exakt, men jag berättade helt öppet om vad jag hade kännt, vad som precis hänt och sa att han gjorde precis något riktigt, riktigt stort och fint för mig. 

Vi satte oss i fiket en bit bort. Där fanns eluttag så jag kunde ladda min mobil medan vi tog en kaffe. 

« Var kommer du ifrån då? »

« Sverige »

 

« De är vänliga där, mais non? »

« Oui, vi är väldigt vänliga » 

« Oh, parfait »  säger han och ger mig en kram. « Då har ni inget emot att jag kramar er »

 

 ........................................................................................................................

 

”Are you here soon?”

“Any second now :)   Look for a big black cab”

“Let me pay. I’ll pay the taxi, don’t worry”

“You’re so sweet, but you don’t have to”

“No I don't, but I want to :)”

“Thank you Jake”

 

Vi åker fel och behöver vända. Eftersom vi passerade hotellet förstod jag var Jake skulle stå och magen börjar nu fyllas av fjärilar. Vänta... Där är han. Helt klädd i svart, från converse med alldeles för långa snören, de smått för stora jeansen, over sized hoodien och upp till kepsen. Allt svart och han i mörkare toner än hans bilder visar. Mahognybruna ögon, hudton som skvallrar om att del av släkten inte är Amerikansk från vörjan, mörkrunt hår och kolsvarta ögonfransar. Verkligheten är något helt annat än vad som visas upp i intstas filter. Verklien inte i negativ mening!
Jag snubblar ur bilen och trillar subtilt i hans famn. Han skrattar till jättenervöst, inser hur nervös han lät och försöker se cool ut. Det gör han dock inte, men det får mig att le lite extra. Han kramar mig så fort taxin är betald och säger halvhögt "Hiiiiii!"  Då inser jah något. Det är så tydligt. Jag pratar med en som jag. Här står en från gruden äkta geek. Dessa sekunder var allt jag behövde för att inse att han är mer lik mig än jag trott och vi gjorde nog precis samma saker i tonåren. De som vet, tro mig, de vet. Eller mer sant att säga - vi vet.

"Let’s gooo” säger Jake i en taggad ton medan vi spring över vägen till hotellet. Mitt hjärta slår svagt men snabbt. Just nu känner jag inte min kropp. Allt kändes surrealistiskt, likt en dröm, som att jag var i en film. Igen kände jag såhär. Här är han. Här är jag. Han är bredvid mig. Jag är bredvid Jake Kodish. Han pratar med mig och jag ler, men jag hör inte vad han säger. Jag hör dock att han vill hitta ett gym först, för min skull, för att sedan visa mig Paris bästa crêpes-ställe och kanske besöka Louvren innan vi dansar tills natten på LAX Studios... Det känns som en dröm och jag vill inte vakna. Jag mår så overkligt bra.

 

 

MORE TO COME

 

"Meet me in Paris"



  "Let's  meet  up  in  Paris"  

...så jag ska dansa med en världskändis?

 

"I didn't mean to tag you" (but I'm so glad I did)

 

 

 

Tror jag grät i en halvtimme innan jag kunde prata. Grät bort allt smink jag spenderat en timme på att fixa, då jag precis skulle ut med en vän. Grät av en sådan lycka jag inte känt sedan dagen jag för första gången kände mig glad på riktigt efter att ha slutat med antidepressiva och insåg att jag var fri från allt. Härom veckan var jag den lyckligaste personen i denna värld för en stund.

Jag måste varje dag läsa meddelanden igen för att inse att detta inte är en dröm. 
Detta är en dröm jag haft så länge jag kan minnas, och som ni vet har jag fotografiskt (eidetiskt) minne, så jag glömmer inte.
Detta kan vara en ny start på mitt liv, en vändning som ändrar allt, eller i "värsta fall" bara är en extrem upplevelse som inte lyckas gå hela vägen och jag åker hem till samma liv jag lämnade, men har en erfarenhet jag längtat efter hela mitt liv.

Vad är det som hänt undrar ni nog nu...
Jag är smått känd för att ha ett galet liv där det konstant händer saker som folk säger inte ska hända. Ni som följt min blogg länge vet också detta. Jag älskar det. Det där att mitt liv inte är som någon annans. En brutal bergochdalbana med upplevelser konstant och jag lyckas alltid hamna i de konstigaste situationerna (som att hänga på Eurovisions-förfest med alla kändisarna för att jag råkade äta glass på rätt ställe mitt i natten hahahah).
Vad det är som hänt ska jag nu berätta...

En vän till mig och ville göra en dansvideo med mig. Vi övade länge under förra året, jag tror vi höll på både hela våren och sommaren med att bara öva in den där koreografin. Dansen var en skitcool och stilen var EXAKT som min stil! Vi hade alltså hittat en man som rörde sig som jag. En man som vi häpnades över skulle kunna varit jag i mansform gällande dans. Ens personliga dansstil är ju helt individuell. Jag som lever för dansen och levt i dansvärlden sedan barnsben vet detta och alla ni som dansar av kärlek, som är i dansvärlden med er själ - ni ser också detta. Det är småsaker i rörelser. Det är som skrivstil! Även om vi alla skriver samma ord så ser det olika ut för vi rör pennan på olika sätt och detta sätt syns alltid. Även om vi skriver av och försöker få det att bli en kopia så syns det så gott som alltid igenom. Samma sak är det med din dansstil.
Fatta att vi nu hittat en kändis, en man som har flera hundra tusen följare på instagram, är bakgrundsdansare till Taylor Swift och åker världen runt just nu för att lära ut dans... Att HAN rör sig som jag när jag låter min energi flöda ut.

Vi valde en av hans koreografier och kollade på den om och om och om igen för att lära oss stegen. Tog galet lång tid iom att vi inte hade en tutorial hahaha. Vi lånade salar på gym och blev frustrerade konstant, men vi fortsatte öva och öva ändå.

Tyvärr kom saker i vägen och det blev ingen video för oss tillslut. Vi bestämde oss för att ta upp det igen när båda hade tid och mådde bra igen (anledningen till att jag varit borta från bloggen var ju att jag höll på att gå ner i depression igen under vintern och ja, iom hur illa jag mådde så orkade jag ett tag inte ens gå upp ur sängen på flera veckor). 
Så i sommar tänkte vi, då kanske vi kan ta upp allt igen. Tills dess ska vi komma tillbaka till att må sådär superbra igen.

En kväll hittade jag den gamla videon igen och kände hur det värmde inombords när jag tittade på den. Så jag fick ett infall att lägga ut den på story på instagram. Skulle bara lägga ut den och inget mer... Men idioten Maria här råkar tagga dansaren i videon... Taggar han i alla videos jag lade upp på dansen av misstag... FRÅGA INTE HUR. 

...och han svarar mig i DM.

Mannen med alla dessa hundratusentals följare fick för sig att kolla DM-meddelande-förfrågningar just precis då och jag råkar vara i topp. Han gillade vad han såg och skrev. MIN PANIK VAR UTOM KONTROLL JUST NU!!!!!    Springer ut till pappa och skriker "jaaaaag dööööööör" varpå pappa sitter med den konstigaste min jag nog sett hittills. "JAG FUCKING DÖÖÖÖÖR" skriker jag igen. Pappa lugnar mig och får mig att svara så casual att jag nog måste framstått som den coolaste tjejen på denna planet... För han svarar igen helt lugnt och sättet han skrev ändrades. En stund senare sitter jag på marken (jag älskar golv ja) och har en konversation med en stor idol för mig sedan över ett år tillbaka nu. En idol som lever det livet jag drömt om sedan barnsben.

Fråga mig inte hur, för det kom helt naturligt, men vi pratade som om ingenting. Det kändes rent ut naturligt, så jag märkte inte ens när nervositeten försvann och vi gick från fan och idol till bara två människor som snackade som vadsom. Han bad om tips när han såg att jag var PT, jag berättade om min dröm att komma in på Balettakademien, han skämtade om något, jag skrattade... Det flöt på så bra. Fick en så stark påminnelse igen om att vi alla ändå bara är människor. Tror det var det han gillade med, att jag behandlade honom som en människa som jag och inte en idol/ kändis/ mer än andra blabla utan en person, en människa. 

Vi snackade mycket om dans. Jag var, nej ÄR, fortfarande helt ställd inför hur lika våra stilar är. Trodde aldrig jag skulle se någon med samma annorlunda stil och djupa, mörka men lätta, kraftiga, stenhårt clean men mjuka stil som jag. Men så fanns det någon med samma. Någon som också är en man. Det är bara... Wow.

Han berättade om hur han just nu övar för att han ska vara med på Taylor Swifts turné. Dock innan det nu så ska han på egen turné för att lära ut dans. Han berättade om vilka platser han ska till och nämnde min favoritstad - Paris. Jag skämtade om att jag kan franska och det blev ett skämt som tog en vändning jag inte väntade på...

"Let's meet up! Come meet me in Paris :)"

Trodde han skämtade men nej. Han vill dansa med mig. Han vill se vad jag går för. Om jag är tillräckligt bra så "kan du komma och dansa med mig/ oss i LA sedan", men han måste se om jag har vad som krävs först... Det var här och nu jag grät utan kontroll hemma i vardagsrummet med mobilen framför mig. Jag sa nej för jag är för dålig, men han sa jo - du kan och jag vill se det.
De betalar mitt bonde, de står också för typ allt utom mitt flyg. "...so maybe you can come dance in LA". Jag vet ju var i LA detta är. Det är den där dansskolan jag har en fil sparad på insta med bara klasser därifrån. Där mina största dansidoler sedan start och de som kommit till senare dansar: Matt Steffanina, Jade Chynoweth, Zachary Venegas och Brian Friedman.

Ja de och han då; Jake Kodish.

 

Efter att han skrev det har jag gått som på moln. Om ni bara visste hur mycket jag slitit extra nu... Dieten är hårdare för let's face it - dans ser bättre ut på en kropp som är hårdare. Man får tycka vad man vill om det men vill du leva på dans så måste du inse att det är en sjuk bransch först och försöker du undgå det så kommer du få en rejäl käftsmäll när allt blir på största allvar. Jag dansar just nu minst en timme varje dag. På helgerna blir det mer, så snittar väl på 2 timmar om dagen över veckan. Jag tränar på ett helt annat sätt med, har lagt till massa cardio och stabiliseringsövningar för coren. Stor skillnad med är att jag stretchar ungefär en timme om dagen och stretchar sådär så det ska märkas skillnad från dag till morgondag. Tänker göra allt fram tills denna resa för att kunna ha en chans och kunna imponera. Det kan vara så att detta är en ny start på ett galet äventyr i livet, men större risk är det ju att det inte blir så, så jag ska göra allt jag kan för att detta blir något inte bara bra, utan kanske början på en levande dröm.

 

Ett liv är som en knäböj

Detta inlägg skrevs för ca en månad sedan, men då min blogg legat nere pga tekniska fel så kommer det först nu...
Så har också mycket mer på g nu framöver här!

 

 

  All  I  know  is  everything  is  going  to  be  alright  

believe . do . achieve 

Livet är som en knäböj - det går upp och ner!

 

Ibland går allt underbart fint, likt parallella böj. För en med svåra knäproblem (tack dansen) och lika mycket ryggproblem (också tack vare kära dansen) så är parallella knäböj det bästa för både kroppens hälsa och för att bygga mer gluteus (rumpa) än ben.
Ibland kommer man för långt ner och den djupa böjen gör ont överallt förutom i de rätta musklerna. Längst ner börjar du undra hur fasen du ska ta dig ur detta, hur du ska komma upp igen utan att ta sönder något eller bli skadad... I slutändan lyckas du ändå alltid ta dig ur djupet där du sitter. Någon gång råkar du skada dig på kuppen, du kanske råkar hamna där nere i djupet för många gånger fastän du verkligen försöker, speciellt när du försöker vara (FÖR) duktig genom att ha på för mycket vikter eller tankarna snurrar sönder i huvudet... Oavsett så kommer du ändå alltid upp igen. Även om du inte trodde det - DU KLARAR DIG ALLTID!

Såhär är även livet. Ta allt du läste precis och applicera på livets gång. Du märker nog nu att detta är precis hur det är i livet. Vi har dalar och toppar. Vissa dalar tär sönder på oss, då vi undrar hur vi ska klara oss och kanske gör dumma saker... Precis så har vi även vissa toppar som får oss att gråta av hur bra vi mår och inte kan kontrollera alla dessa överfyllande positiva känslor.

Jag har känt sista åren här att mitt liv har slutat med sina gråzoner, likt sekunderna mellan djupet och toppen på min böj börjar försvinna. Det är en konstant djup med krigande att ta mig ur det och sedan fastnar jag på toppens topp av eufori och lever hög på livet där jag gråter och gråter för helvetes jävla gud vad jag mår BRA. I denna okontrollerade glädje glömmer jag bort tekniken och råkar hamna där nere under parallella knän igen och känner en tår rinna ner igen, men inte av minsta glädje. 

Mamma säger att jag alltid varit sådan. Det är som att olycka och ovanliga hemska saker dras till mig PRECIS som också de största lyckan och ovanliga stora glädjen kommer till mig.

Jag menar vilken 20-åring mer än Maria har varit med om flera misshandel/ tortyr så svåra att hon tappat en stor del av sin känsel och fått PTSD av det, varit med om våldtäcktsförsök, haft förföljare så vi fick skydda mitt nummer, har försökt ta livet av sig, varit så deprimera at hon blev paralyserad tillslut, spenderat 6 år i grava ätstörningar så svåra att hon fick flytta in på behandlingshem över ett år och enda anledningen att hon som är jag inte klarade va att äta var för att när du svälter fungerar inte hjärnan och dina minnen försvinner därför.... Jag har fotografiskt minne och minns alla misshandel, tortyren och våldtäcktsförsök m.m. i detalj... Men när jag inte åt försvann minnen och det kändes så skönt att slippa se allt och känna allt på repeat om och om igen varje dag och ha mardrömmar varje natt. 

Däremellan har vi samma tjej som var känd som bebis för att inte kunna sudda ut leendet på. Min bror slog mig och jag kramade hans ben med ett leende, för jag ville visa att jag älskar ju dig. Ungen som det inte finns en bild på i hela huset där hon inte ler. Som kompisarna alltid sa att de älskade hur hon alltid, alltid var positiv, glad, skrattade och fick alla andra att må bra. Hon som ingen kunde komma ihåg namnet på på gymmen när hon började träna, så bakom ryggen döptes hon till "hon som alltid ler" och de flesta visste precis vem detta var, för jag sågs aldrig utan ett leende och lysande ögon. Samma tjej som idag kallas "HighOnLife" och är bland det första du hittar om du googlar mitt smeknamn, för folk säger att jag verkar som hög på livet. Tjejen som blev scoutad av modellagenturer två gånger, blev utvald att blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal, är en av de enstaka procent som både överlevt och blivit helt frisk och fri av en av världens farligaste sjukdomar och blivit ombedd att skriva en bok såväl som föreläsa om just den resan. Hon som också råkar komma in på VIP-fester med kändisar för hon åt glass på rätt ställe eller får gratis livstids träning på en stor gymkedja för hon hade en så fin personlighet...

Ibland skulle det vara skönt att bara köra bikini fitness övningar och fastna i maskiner. En plan för allt och bara tåga in med stödhjulen på in i mål och coach som puttar överallt, bromsa och bromsa, med ett dl mått i ena handen och scheman, skrivet av någon annan, för ALLT i andra... Det sätt de flesta lever på, men jag vill kalla det att ta det säkra framför det osäkra i livet, om än inte mer som att inte leva livet, utan bara vara vid liv. Så känner jag. Normal och lagom lockar inte mig, även om det är säkrast.

Jag är däremot trött på alla gånger jag fallit ner under parallell det senaste och fastnat i djupet. Min tanke är att de senaste gångerna har jag egentligen fallit pga min prestation-prinsessa-personlighet, mitt duktigflicka-syndrom som pappa kallar det. Jag vill för mycket och vara för bra, sätter kraven på mig själv så otroligt högt att jag inte kan komma dit utan att bryt ner mig själv på vägen. Vi är många tjejer som är såhär, varför min pappa kallar det duktigflicka-syndrom. Dock vägrar jag sänka mina mål. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan... Och nu vet jag varför jag faller ner.

Jag behöver en passare.

Ensam är inte lika stark. Jag står där med 140 kg på axlarna och ja det går - jag är stark! - men i huvudet finns alltid tvivlen som undrar om jag kommer klara det. Det är den tvivlen som dragit ner mig flest gånger. Jag behöver någon som står bakom mig, har min rygg genom allt och kan hjälpa mig när livet blir för tungt. Det är det där tomrummet som sabbat så galet mycket för mig och ännu mer sabbades min kropp när jag ställde helt fel passare där bakom flera gånger om nu...

Men vet ni vad? Jag har en där nu som faktiskt får mig att känna att jag klarar en till rep. En som får mig att känna "ett till set, det känns omöjligt, men fuck it - vi kan ett till set!"   Ett sms när jag är sjuk. Ett till imorgon igen, samma fråga och ett hjärta. En fråga om hur det går med nya kosten, hur det känns. Små justeringar i tekniken, små saker jag inte tänkt på ens. Många svar på många stories på insta. En passare som får mig att vilja mer. När jag gick över parallell denna gång var jag inte ensam. Egentligen kom han in jag var på en sådan där topp topp topp, men då hade jag en annan passare som jag trodde ville hålla min rygg... Men när det blev för tungt för mig tappade min han fokus och det var här min nye hoppade in och han räddar mig nu. Jag känner mig trygg. Jag vågar lägga på mig de där 140kg igen för jag vet att jag är stark och jag vet att min passare har fokus på mig när jag står där. Att känna vi istället för ensam är nytt göt mig, men det känns bara så bra och så ...tryggt.

Nu vågar jag böja igen och jag vågar öka. Ska bara bli av med min lunginflammation och viruset i tarmarna så BÖJER VI!

(I allt här använder jag massvis av metaforer blandat med de verkliga sakerna. Har en hel del fina budskap här och MASSA NYA HEMLISAR om mitt liv som jag inte kan/ får/ vill berätta än ... Så vill ni veta vad som pågår i mitt liv nu så får i läsa igen och kanske igen så kommer ni se att jag gömt mycket nyheter bland lärdomar, försök att vara vis och klok.. PUSS)

Tillbaka igen

 

 

Hej kära alla!

Ett uppehåll här har det varit igen. Fundera på att komma tillbaka nu och ha lite annan inriktning. Mer bara det jag känner för att skriva just nu. Mer om mina vardagar, självklart massa fitness och träning fortfarande för det är fortfarande vad jag brinner för, men jag vill skriva mer om vad jag också känner är otroligt viktigt; nämligen insidan. 

När du lever som ung person i dagens samhälle är det SÅ mycket yta. Är du inom sociala medier mycket blir det ännu mer så. Jag som också modellar och nu är ansikte utåt för företag känner ännu mer press konstant på hur jag ser ut. Jag har aldrig varit ytlig och är allt annat än ytlig nu med. Det är inte det jobbiga för mig här. Det som är jobbigt är hur jag märker att folk behandlar mig olika beroende på hur jag ser ut. DET ÄR HEMSKT. Jag vill inte att folk behandlar mig bättre än någon annan för att de anser att jag ser bra ut. För jag vet att dessa människor kommer sluta behandla mig såhär bra så fort jag går upp eller ner några kg "för mycket" i vikt eller skulle något händer som är jobbigt för mig. Då försvinner de. Jag har fått det bevisat i flera år nu. 

Det senaste har jag haft det tuffare än på många år. Värsta tiden sedan jag var svårt sjuk i äs och depression. Först att A mådde dåligt, sedan gjorde vi slut, därefter fick jag en skada på min ämnesomsättning och har nu hypotyreos vilket betyder att jag varit sjukt trött, hade mens konstant i drygt 2 månader, mycket kramper i hela kroppen, ibland så ont att jag inte kan sova,gått upp många kilo på denna korta tid och ser nu inte ut som jag så kämpade för innan + kan lägga på mig några extra kg vätska vid för mycket ansträngning... Och det där sista har jag fått höra så mycket nu att jag vill slå sönder något ibland. Från kvinnor får jag en del hat, för nu ser jag inte lika perfekt ut. Från män har jag fått mestadels ny nivå av obehagliga kommentarer och blickar. Det är som om människor tror att om du är väldigt kurvig så är du troligtvis sexgalning med... Snälla rara ni. Jag om någon är inte någon fuckgirl. Jag måste ha känslor för någon för att bli attraherad så typ. Därför är det sjukt obehagligt hur män beter sig. För jag kan inte se något smickrande i det. Och jag kan inte förstå varför andra tjejer beter sig som de gör. Det är inte jag mot du, det är vi, och vi är båda tjejer och vet därför hur hemskt det kan vara. Vi står tillsammans tjejer, ok?

Nu senaste har allt börjat vända igen. Tar nu medicin som ska återställa ämnesomsättningen och har börjat på kostschema för att hålla koll på kroppen så den mår så bra som möjligt och inget går för fort fram. Jag har börjat träna igen, bytt gym (SÅ SKÖNT), känner mig helt över A, mina riktiga vänner har jag kommit ännu närmre nu, jag jobbar och smärtorna i kroppen blir allt mindre tack vare LPG jag går på varje vecka (kroppsstruman man har på då är helt sjuuuuukt fulsnygg! haha). 

Det ska bli ännu bättre nu. Det blir bara bättre och det ska fortsätta nu. Mer ska komma upp här och vill ni ha mer av mina recept + näringsvärde på allt så glöm inte kolla in min sida hos Deffa.

 

MASSA KRAMAR FRÅN MIG!!

Nytt gym för gamla Maria

 

 

 

Jag bytte gym för säkert 2 månader sedan. No more Nordic Wellness. Jag har testat alla gym i Jönköping nu och det var helt rätt beslut. När jag kom till Cardio Club, som var sista gymmet kände jag en liten hopplöshet i mig. Jag ville träna, men jag ville inte vara på gym. Så har jag känt länge på Nordic. Jag älskar att träna och vill träna jämt, men jag mådde så dåligt av att vara på Nordic, Friskis, 24/7 och Junex m.m. Jag klarade inte av de obehagliga blickar jag får från män, sexistiska kommentarerna eller hur tjejer beter sig mot mig nu när jag inte längre är en svag planka. Jag gömde mig i XL-hoodies från mansavdelningen och försökte undvika all ögonkontakt. Jag ville ju bara få TRÄNA...

Dessa tjejer har jag aldrig pratat med, men de ger mig bitchblickar likt de tror jag är förmer. Nej, jag är tjejen som vill hålla uppe dörren åt dem och bli allas vän. På gymmet är jag en av de som försöker visa upp sig som MINST. Lever i hoodies...

Dessa män kanske tror jag blir glad av alla blickar, när de stirrar, följer mig med blicken när jag kör mina mark eller blir intresserad om jag hör att de finner mig "sexig" eller något... De har så jä'la fel. För ett år sedan var jag med om våldtäktsförsök så allt de gör är att få mig vilja springa ut från gymmet NU. Så igen, även om det är mitt i sommaren, jag har min hoodie på.

På Cardio Club fick jag träna ensam. Inga blickar. Tjejerna kom fram och ville prata, för de var imponerade och ville ha tips. Männen visade respekt, kanske fick blickar, men de var snälla, leende blickar. Ingen tävling bland tjejerna och inget objektifierande av männen. HERREMINGUD VAD JAG ÄLSKADE DETTA!!! Träningen blev så kul igen. Jag brast ut i gråt hela veckan där. Varenda pass. Jag bara grät och grät. Var så lycklig här. Allt i livet har efter det blivit så obeskrivligt fint igen. Träningen är ju inte bara en hobby - det är en stor del av vem jag är. Var inte jag ett tag där innan, men jag blev mig själv igen nu.

Efter 5 dagar vågade jag träna i linne och tights (på bilden har jag min pojkväns jätte-hoodie, men uppdragen bc progress pic, för den går till knäna, haha).  Då hände det. Två män ställde sig bakom mig när jag körde mark. De trodde inte jag hörde eller såg dem, men det gjorde jag. Jag kanske såg för "svensk" ut med, för de talade inte svenska när de sa det. Inte visste de att jag kan ett flertal språk.

"Fan vad snygg hon är i den vinkeln. Jag skulle sätta på den rumpan"

Det brast för mig... Jag släppte stången rakt ner i marken och vände mig om. Adrenalinattacken var enorm. Min blick måste varit hemsk, för de såg livrädda ut, de två vuxna männen. Jag tog lugnt ur hörlurarna och sa " Excusez-moi... Vous parlez francais?" Deras blickar var helt tomma. Sedan sa jag på svenska att om jag kan marklyfta deras vikt som en fjäder är jag mer man än de verkar vara och informerade snabbt om att jag överväger låta dem förlora gymkortet genom att tala med ägaren om detta. Männen sa inte ett ord, men tog sina saker och gick från gymmet. När de hade gått bröt jag ihop och grät. Under adrenalinet var jag livrädd och mitt minne spelade upp flashbacks från förra sommaren. Väntade mig inte det övhtg. Det bara kom som en small. En kille sprang fram till mig och pratade med mig. Han var skitarg över hur de betedde sig och ville kolla hur jag mådde nu. Det fick mig att bestämma mig för att vara kvar. På Nordic har jag varit med om värre och ingen säger något. Här fanns så många fina människor och alla (nästan iaf..) verkar bry sig om varandra. Det är inte tävling. Det är inte utseendefixering. De är där för att träna, för sig själva. Det känns så jäkla fint.

Nu tränar jag på Cardio Club. Det är inte bästa gymmet i Sverige och de har inte allt. Fast de har något det "bästa" gymmet här inte har ändå och det är värt mer för mig, iaf just nu. Jag kommer i min hoodie eller linne och ändå får jag träna mitt. Jag tränar tyngre än de flesta tjejer och ser verkligen inte ut som "vanliga träningstjejen" längre. Men jag är inte där för att se ut på något visst sätt och jag jämför mig inte ens med andra på gymmet. Jag är där för att träna och göra det jag älskar. Nu kan jag det.

FY FASEN VAD DET KÄNNS BRA.

 

Ingen får mig att gråta som du, men jag älskar ingen som du..

 

  Jag  visste  inte  att  jag  var  trasig . . .  

men när du kom in i mitt liv...


Gjorde du mig hel

 

 

Det är så konstigt det där... Jag har hittat en person, eller ok han hittade mig lååångt innan jag fick se honom första gången egentligen, och jag har fallit hejdlöst. Han som nu är min, eller jag snarare hans, får mig att känna känslor jag inte visste jag hade och så kraftigt att de inte får plats i mig, de upplevs vara såväl utanför mig som inuti. Har alltid undrat om  äkta kärlek  finns, ni vet  sådär som på film, där  alla ser att det finns inget stopp och vad som än händer minskar inte kärleken.

Jag har sett det en gång... Han stod mig väldigt, väldigt nära och när de fann varandra var allt så självklart. Bland det vackraste jag sett. Verkligen. Man mådde så oerhört bra av att vara nära dem eller ens att se dem, för det var så äkta, så rent, så starkt att det likt sken om dem. De var tillsammans länge och inget kunde sära dem. Inte ens depression, sjuka mängder stress, viktändring, jätteskillnaderna i kost eller hur familjerna var så oerhört olika. De blev bara starkare ihop igenom allt. Så var det ända fram till en tragisk sak hände och den ena behövde hjälp med en av sakerna innan nämnda. De valde att ta en paus, för hennes skull, så hon kunde fokusera på sig själv tills hon var frisk. Under denna paus mådde han så dåligt att misstag gjordes och det blev aldrig de igen (men de lämnade aldrig varandra inuti. De var tillsammans hela och alla vet, men inget säger något, att"pausen" kan vara deras livs misstag).

Under denna tid de var tillsammans hade jag depression och ätstörningar, men - DETTA ÄR SÅ SJUKT - det försvann de veckor jag bodde med de två för all kärlek läkte allt inom mig och livet kändes så sjukt jäkla obeskrivligt jaggråtravglädje bra.

Jag visste inte vad kärlek var innan. Jag har haft pojkvänner och varit kär och allt det där... Men detta är något helt annat. Han är den enda som någonsin fått mig att känna såhär och det är SÅ läskigt hur han får mig må. På gott och ont. Ingen och inget får mig att må så helt obeskrivligt bra som han. Allt blir bra bara han är nära. Fick panikångest för en vecka sedan för första gången sedan jag var med om trauma som yngre. Jag kunde inte andas och skakade okontrollerat. Jag mådde så illa och ja alla som vet vad panikångest faktiskt är vet hur hemskt det är.. Sedan hörde jag hans röst och allt blev ok. Ett ord från honom kan få mig att klara saker jag inte vågade innan. Gick från 60 - 90 kg i mark bara sådär för att han stod bredvid och allt blev så lätt. Jag har svåra sömnproblem pga trauman och tar starka sömnmedicin varje kväll och somnar ändå först efter 4-5 timmar och sover riktigt bajs... Men med Alex vid mig somnar jag på några minuter, vaknar utvilad och jag har inte mardrömmarna. Jag har inte varit utan mardrömmarna sedan jag var 10-13 år. Med honom vaknar jag så energirik även på det stora kcal-underskottet jag haft senaste tiden, jag orkar mer på gymmet, jag har motivation till allt, vill allt, står upp för mig själv för jag känner att jag har ett värde, känner mig fin och han vill inte ens jag ska sminka mig "för du är så brutalt vacker", haha.

Det har varit vi sedan nyår. 3 månader och vi har inte bråkat eller något. Allt bara klickar. Tycker olika om mycket, men det gör inget, för vi pratar så mycket att allt löser sig. Vi är så olika, ändå så lika. Speciellt hur våra liv varit framtill nu är som dag och natt... Han hade livet jag alltid drömt om och ...jag har inte ens berättat om de flera gånger jag vinkat döden i ansiktet. 
Våra familjer är så olika. Vår vänner är så olika. Vi ser så olika ut. Ändå är vi så sjukt lika. På något vis känner båda att det känns tomt utan den andra, för vi fyller ett tomrum i varandra vi inte visste vi hade. Allt blev bara så självklart, it's all genuine and true.

Jag visste inte att jag var trasig, jag mådde så himla bra och älskade livet när han kom in. Men han gjorde mig hel och nu är allt fortfarande lika fantastiskt bra, om inte bättre, men utan honom blir det som om allt känns fel.

 

Även om ingen kan få mig att känna alla nyanser på skalan av bra och få livet så mycket bättre så enkelt som han, så finns ingen som kan så enkelt krossa mina känslor så som han. När han blir ledsen, av vadsom, blir jag förstörd. Ännu värre om jag råkar få honom ledsen, för då förstörs jag helt. Han har lätt för att åka bergochdalbana i känslorna medan jag är mer stabil. Så det är sjukt ovant för mig att inte vara det nu. Jag är konstant glad som person ju och har varit det länge (she who's always smiling, high on life...) men med honom har jag gråtit mer än på år. Jag förstår det inte ens själv. Allt som mammor berättar att de känner för sina barn, alla känslorna och hur de kom så självklart, ungefär så känner jag med min Alex. Är han ledsen sårar det likt självklart mig.
Jag mådde bättre än vad folk kunde tro var på riktigt, på riktigt hög på livet, men när han åker ifrån mig blir allt bara tomt.

Även om han får mig att känna mig vackrare än annars, starkare än förut, så in peace with everything, motiverad, bra och stark... Så får han mig att känna mig så otillräcklig och på andra sidan av perfekt samtidigt. Det är ett bråk av motsatta känslor inom mig. Jag vill bli bättre för honom. Mitt förflutna, allt jag varit med om, får mig att känna mig som ett freak. Han tycker inte det, för inget valde ju jag, men jag känner mig så "smutsig" och onormal, helt enkelt bara otillräcklig och "fel". Innan var jag ok med det, men med Alex känner jag ett driv att bara bli bättre. Detta får mig också att gråta. Kan inte kontrollera mina känslor längre när han är med i bilden. Jag kan hålla allt inne när han är med och vara stark för honom, men så fort han åker brister jag. Med Danne, min bästis, känner jag mig ändå ok oavsett vad jag gör eller ser ut. Med Alex känner jag mig snarare bara "det finns bättre än du Maria så du måste ge mer, bli mer och göra mer".  Jag ser vad han förtjänar och känner att jag inte räcker vad jag än gör.

 

HUR kan han se mig som perfekt och ändå få mig att känna mig otillräcklig?

HUR kan han få mig att känna den högsta eufori samtidigt som jag gråter och bara vill bort?

HUR kan man ha haft ett så trasigt, skadat liv som jag och likt en Disneyfilm get blessed with denna sortens liv?

Jag tappade rädslan för att dö sista gången jag vinkade döden i ansiktet. När jag slutade vara rädd för döden helt och hållet tappade jag all rädsla inom mig för allt. Inget skrämmer mig. Hamnat mitt i gängbråk med knivar utan att jag blev minsta rädd eller när mnnen försökte, ja, det där i Stockholm...  Men jag är livrädd att han ska lämna mig.  Så mycket älskar jag dig Alex.

Vad händer med bloggen nu?

 

  En  ny  blogg  &  denna  kommer  då . . ?  

"Hej! Vi vill att du bloggar för oss"


Nya möjligheter för lilla Maria

 

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag alltså börja blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal deffa.nu. HUR KUL?! De hade nu letat bloggerska i 2 år och nu landade det på mig, det var jag som gav dem rätt feeling och de kände att jag var den rätta. Måste säga att jag knappt fattar själv att lilla jag kan få ett så stort, helt galet bra erbjudande. Jag vet att jag kämpar hårt, sliter med utbildning efter utbildning, jobbar hårdare än de flesta mot mina mål och senaste åren mer eller mindre dedikerat mitt liv till att nå dem (jag är den där vännen som fått boka in i almenackan att vi ska ses för mina dagar är så fulla och som svarar som snabbast efter en dag när du skriver). Mina vänner och föräldrar förstår att det går så bra för mig och att folk vill jobba med mig. 20 år med eget företag, scoutad modell, var färdigutbildad Lic. KTK redan vid 18, tvåspråkig, varit nära att dö men överlevt "som ett mirakel", har ett enormt kontaktnät med många inflytesrika människor runtom i världen och jag vet inte vad "slappa" eller ge upp är (du vet att om jag vill något så fixar jag det). Så omgivningen förstår... Det är jag som inte förstår. I mina ögon är jag ju ändå "bara lilla Maria"...

Svårt att hänga med nu när så mycket händer så snabbt. Jag är van att slita och ha strikta rutiner varje dag. Nu börjar allt ge resultat och det känns ...sjukt konstigt. Jättebra absolut, men också så ovant. Hade en fotograf som ringde i helgen och ville plåta en idé han tänkt på länge men agenturerna inte hade någon som gav samma känsla som han sökte. Också rätt wow.
När deffa.nu berättade om hur det kommer se ut nu och hur det kommer bli i framtiden med så blev jag helt ställd. I slutet av samtalet sa jag rent ut "men jag är bara lilla Maria..." och han svarade att han vet vem jag är och jag är den enda de ville ha.
Wow. Ja bara wow. Smälter fortfarande allt, haha.

Jag kommer fortsätta blogga här med. Detta är ju "min" blogg... Här jag skrev innan några av alla möjligheter jag fått hade startat. Eventuellt blir det lite mer privat här än innan och lite mindre mat och recept. Deffa.nu kommer bli mycket näringslära och recept nämligen. Även mycket träning. Här kommer nog vara träning i stor utsträckning med, iom att det är en så betydande del av mitt liv. Eventuellt mer modellande, privatliv och bilder här fr.o.m. Vi får se lite helt enkelt! Den kommer iaf vara kvar :)

KRAM

 

 

Eufori à la livet

  I  know  I  can  &  I  know  I  will  

motivation


KÄRA  ÄLSKADE  KROPP

 

 

 

Efter helgens cheat i lördags och pga jobb + plugg en helt oväntad (och inom mig ofrivillig) vilodag på söndagen var energinivåerna PÅ TOPP igår. Vaknade vid 06.05 och flög ur sängen. Satte på kaffe och när päronen vaknade strax efter satte jag på musik med. Jag var så on top! Sprang ner till gymmet direkt och cyklade 45 min, solade en stund och körde med foamrollers genom hela kroppen. Hann även smita in i bastun efter duschen med hårinpackning i. Lyxstart på veckan indeed!

I skolan kändes allt lika fint. Fokuset var 100% alla lektioner och allt fastnade (eidetiskt minne är kanske "fusk" men ändå). På lunchen sedan var hela skol-gymmet och salarna där lediga. Jag använde 30 min av den 40-min rasten till att dansa, non-stop, helt utan paus och fick ta 5 min bara till att få ner pulsen efter. Dans är som att springa. Fast med hela kroppen. Även styrka behövs.

Efter skolan gick jag till gymmet. Träffade en vän och knäppte varsin nocco medan jag mailade klienter. Därefter blev det ett benpass utan dess like!! PB I ALLA ÖVNINGAR!!! Skojar inte!! Gått ner 4 kg men ökat tydligt i styrka och kroppsmätningen visade att jag ökat i muskelmassa men tappat rejält i fett. Jag som var rädd att tappa muskler iom dieten nu... Detta kändes så galet himla fint. Fortfarande 10 x 10 i alla övningar och kör samma övningar. Dock nu med högre vikter. UNDERBART!!!

När passet var klart var jag dötrött, men kände ändå att något fanns kvar. Jag kunde stå och gå utan problem. Så ville jag inte känna. Det är nu folk brukar gå och byta om. Jag är värre PT mot mig själv än folk är vana vid att se PT's vara på läskiga klipp på insta och youtube typ, haha. Jag vet det som de PT's vet - det är psyket som ger upp innan kroppen. Inget värt att ha kommer från att ge upp eller stanna i comfort zones. Jag komma längre än de flesta så då måste jag jobba för det med. I can &I will.

Gick in till omklädningsrummet, fyllde 2 liters-dunken igen och grabbade min proteinbar, höjde musiken i öronen och tänkte på det där som motiverar mig. Min energi ökade galet igen och jag cyklade på tyngsta belastningen i 1 timme. Det som gav mest energi var känslan jag får av det där som motiverar mig. Känner mig likt ostoppbar då... Vad det är mer exakt kan vi ta en annan gång. Det är nämligen samma sak som fick mig att bli frisk och fri, överleva mer än vad som borde vara möjligt och bli såhär hög på livet som jag är. Det är rätt mörkt för den som inte förstår, men de som gör inser hur fantastiskt vackert det är.

 

Dagar som dessa slutar oftast med att jag gråter. Jag gråter av lycka och kärlek till livet. 
Att vara hög innebär också att du varit låg. De som varit högast har också varit lågast. Jag är idag högre än folk förstår. Så ja, jag gråter ofta. 99% av gångerna jag gråter idag är för att jag känner så mycket positivt att jag inte kan hantera det. Mina vänner vet, min familj likaså och alla de jag älskar, att min kropp håller inte inne det den känner. Tårar, skratt, kramar, ord, blickar... Jag kan inte ljuga med mina känslor. Oftast smittar det av sig. Om jag är lycklig som nu brukar de omkring mig må bättre. Älskar det.

Igår var en sådan dag där det lyste ur mig hur jag kände. Fick höra av 5 stycken att det gjorde dem må bra när dem nu innan hade haft en dålig dag tills dess och även en helt okänd person kom fram bara för att säga tack. DET motiverar mig också - kärlek <3

Missären 2016

 

  Vuxit  på  insidan  &  utsidan  det  senaste  

när allt går fel - gör rätt


Planen var något helt annat...

 

 

 

Hösten 2016. Planen var diet, börja jobba helger, skaffa bra rutiner, äta nyttigt, träna mycket och jag hade SÅ många mål.
Det blev inte alls som tänkt. Som ni ser blev det inte alls som tänkt nej. 67 kg tung blev jag istället för fortsatte neråt vid 63 kg som jag var på när dieten föll. Skulle ner till 55 kg. Skulle tappa 8 kg men gick istället upp 4 kg. För jag orkade inte bry mig om något med mig själv eller mitt liv. Tröståt och körde bara tungt på gymmet, ingen cardio eller struktur ens.

Hösten 2016. Allt som inte skulle hända i en bra värld hände då. Känsliga läsare varnas nu (jag hade inte kunnat läsa detta i höstas)

Började med att en vän som haft cancer fick tillbaka den. Senare blev det bra men precis innan jul kom ännu en våg...
En av familjens närmsta vänner fick hjärtattack. Han överlevde, men det var precis.
Två av mina närmsta vänner började fundera på självmord och jag förstod att de var 100% seriösa.
Jag började tänka på mina självmordsförsök och fick flashbacks (läs nedan).
En i min parallellklass tog sedan klivet... Han tog sitt liv helt plötsligt och allt blev kaos.
Jag var som en psykolog till vänner som nu mindes föräldrars, vänners och egna försök till självmord. 
En av mina närmsta vänner blev misshandlad och åkte in på akuten.
Min bästis har mått extremt dåligt och när han mår dåligt mår jag minst lika dåligt.

 

Jag var ju på diet. Det började bra. Jag tränade bra, hade struktur på allt i livet, pluggade på heltid, jobbade extra, maten var uträknad och allt såg sådär superbra ut utifrån. Men ju mer som hände under hösten ju mer dog jag inuti och orkade ingenting.
Inuti var jag tillslut helt tom. Kände ingenting alls. Inte arg, glad, ledsen eller något. Bara helt och hållet tom. Precis som jag gjorde då när jag var döende sjuk. Att inte känna något och bli tom är en försvarsmekanism.
Jag gjorde allt för att hålla allt samman, "måste" göra det tänkte jag. Pressade mig själv till att inte vara svag. Fast det är inte svagt att må dåligt. Jag vet ju det. Jag vet det när det gäller alla utom mig själv. Ville vara stark åt alla andra, deras ljus...

När en i pallellklassen sedan plötsligt tog självmord kraschade allt för mig. Jag hade kämpat för att hålla suicidala vänner vid liv och nu föll en ändå. Mitt eidetiska (fotografiska) minne spårade ur. I några månader såg jag minnesbilder från alla hemska saker jag varit med om i mitt liv. De kom i mina drömmar varje natt (mitt minne minns allt jag drömmer) och när jag var vaken kom flashbacks helt plötsligt och starkt om och om igen varje dag. Kunde sitta på gymmet och behöva springa ut helt plötsligt för jag såg framför mig något gammalt. Mitt minne är så starkt så jag ser inte nuet, bara det min hjärna återkallar i detalj. Svårt att förstå om man inte har denna väldigt ovanliga och speciella egenskap (kunna utnyttja lite mer av minnesdelen av hjärnan). 

 

Speciellt mindes jag när jag räddade en väg från självmord. Han försökte ta sitt liv framför mig. Jag minns slagen när han försökte komma loss. Minns lukten och mängderna blod. Minns min andra väns ord medan vi slogs för hans liv. Hennes ögon var isblå, helt tomma och vitan röd. Hennes hår var ljusblondt och rosa från blod. Hennes kläder sönder. Hans panik var obeskrivlig och jag minns hur jag höll fast honom helt lugnt och försökte få honom stilla, medan han skrek att han ville dö... Minns varenda detalj.
Han var lång och säkert en 70 kg. Jag är kort, 164 cm och vägde då kring 40 kg. Jag höll ändå fast honom. Adrenalinet forsade och jag var beredd att dö för honom. Det sista han sa innan han åkte in på akuten var "jag hatar dig Maria. Jag ville bara få DÖ".

Jag sov ca 2-4 timmar per natt och var alltid trött. Ena dagen åt jag kanske 1 mål på hela dagen, nästa 2 mål, tredje åt jag allt jag såg om inte mer, fjärde orkade jag bara dricka, femte var det bara bröd och till mellanmål en hel burk jordnötssmör osv...
Hade ingen aptit eller hunger, men jag är inte mer än människa. Kolhydrater är så jäkla belönande. Mat är största missbruket som finns och jag tröståt. Detta är vad de flesta gör. Nästintill alla antingen tröstäter eller svälter vid stress och starka känslor. Jag som kan så sjukt mycket om näringslära och kroppen, studerat detta i år, borde ju veta bättre. Eller hur? Fast nej. Jag vet bättre ja, men jag är inte mer än människa = gör som andra människor gör i extrema situationer. Det är (tyvärr) helt normalt beteende.

Visst orkade jag sjukt mycket mer på gymmet tack vare all mat, men det var typ det enda positiva jag hittade i mitt liv. Gjorde listor för att bli mer potsitiv, men allt som var positivt var bara just det. Se sig själv i spegeln var en stor plåga t.ex. Jag kände inte igen mig själv och även omgivning började undra vd som hänt. Svullen konstant, jag som alltid var smal var plötsligt mjuk, orkade inte bry mig om hår eller smink, klädde mig bara i stora kläder... All min fria tid var jag på gymmet eller hemma och grät i sängen där ingen såg. Här och nu var jag så borta inombords att jag knappt orkade prata med folk. Det var sjukt jobbigt. Fick ångest när någon skrev i DM på insta, på fb-chatten, skickade en snap eller smsade. Vara social var fruktansvärt tungt.

Tillslut stod jag där och grät när en paralellklasskompis blev kär i mig och jag var tvungen att berätta att jag har en annan redan. Jag grät för jag var så hemsk människa för det... Grät när min bästis inte svarade i mobilen. Grät när jag glömde jag fick 2 fel på ett stort prov. Grät när jag inte orkade exakt samma vikt som förra setet i ett set till... Allt var så tomt.

Sedan kom nyår och mitt löfte skulle vara att bli hög på livet igen, oavsett vad som krävs att göra och i tid. Men nyår råkade bli bästa tiden 2016 och sådan sjuk underbar start på 2017. Allt vände dessa dagar. Sedan dess har jag sakta kommit tillbaka. Sakta men säkert faller allt på plats. Vikten tickar neråt igen. Skolan känns bra. Jobbet går bra. Mina vänner är gladare. De som blev sjuka är friska eller iaf nära till det. Mina flashbacks är färre. Jag kan sova 5-9 tim varje natt. Jag äter regelbundet och enligt mitt kostschema jag fixat och det känns superduper fint bra. Träningen är rolig och går framåt. Jag började må så så så så mycket bättre igen och nu, 20 januari är jag äntligen tillbaka till att vara lycklig. Jag känner mig ärligt hög på livet igen. Ett år av depp och drygt halvår av extremt depp senare är jag tillbaka till att känna mig som jag igen - High on life. Äntligen är jag tillbaka <3

Reklaminspelning - hur jag blev modellen de minns

 

  " THIS  LIGHT  THOUGH "  

the happy thingy


Vi tog pause i inspelningen & min weirdness fick skina

 

 

 

 

 

Har haft paus från allt modellande i nästan ett år, men nu är jag tillbaka! I helgen var det reklaminspelning och det var superkul. Dock inte så kul att jag skulle prata och jag envisades med att säga "schuukt" istället för sjukt, haha. Min svenska är väldigt ren, rikssvenska med knappt någon dialekt alls ...förutom att jag säger "schuukt, schöönt, schuu och spinat (sjukt, skönt, sju och spenat). Jag har ingen aning om varför! Finns två personer i mitt liv som säger så bara. Här i Jönköping har folk väldigt grötig dialekt vanligtvis, men iom att mina föräldrar talar rikssvenska så slapp jag tack och lov den hemska dialekten! haha

Tillbaka till inspelningen nu då (fokusera Maria!) så var det ett kort filmklipp som ska visas i sociala medier senare. Hemmamiljö och snygga kläder, naturlig och väldigt lätt sminkning samt plattat hår. Så snygg man kan bli ändå! Inte som när man är på gymmet eller lever i hoodies i skolan...  Kände mig väldigt bekväm framför kameran fastän det gått så lång tid nu. Kanske också för att jag fick tala fritt, alltså inte repliker utan de sa vad jag skulle tala om och sedan använda mina egna ord helt själv.

Mitt under allt skulle vi ta en paus. Jag fick se rullen och utbrast "THAT LIGHT THO!"  hahahaha   Är väldigt seriös av mig i jobb. Dock så är jag väldigt flummig, sprallig och superglad som person ju (HighOnLife ;)) och det kommer fram mellan tagningarna när allt är mer avslappnat. Jag tog min mobil och sprang fram där de filmat.  "Vi kör igen om 3 min" sa någon. Jag svarade att jag bara måste ta selfies. De förstod och sa att det brukar bli så. Dock väntade de sig nog superposerande smizing och "I look great and Imma slay this world" typ av selfie... Jag fulade mig och tog selfies likt ovan istället. I'm sexy and I know it är inte riktigt jag. Snarare I'm fucked up, a crazy weirdo and proud to show it, haha.  Alla hade skitkul åt det. 

 

"Man tänker att en så vacker tjej borde vara förmer... Men det är som du aldrig sett dig i en spegel. Finns inget sådant i dig".

"Kanske för att jag inte ser mig som vacker och att jag ser människa som människa".

" Dig kommer vi aldrig glömma. Such a happy thingy".

 

 

10 facts about me

 

 

Mest använda emoji: den som skrattar så den gråter!

Mest använda uttryck: "JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖR"   (som i att "omg det här är för kul!" eller bara är väldigt över-dramatisk....)

Jag kunde leva på: mörk choklad, nybakat surdegsbröd och sedan iskalla sharon/ persimmon med crunchy jordnötssmör.

Kan inte leva utan: kaffe, att dansa, träna eller mänsklig kontakt (bli rörd vid, röra på andra, kramar osv).

Om jag var en man för en dag skulle jag... Stå upp och kissa, gå runt utan tröja och känna friheten utan bh och äta sådär sjukt mycket som en fitness-freak-man kan äta!

Vägt som mest/ minst på samma längd: 34 och 75 kg. Överviktig med knappt några muskler och mycket fett på 75, mager à la bokstavligt talat skinn och ben på 34 och idag mycket muskler men väldigt lite fett på 63 och ska ner till 55-58 kg.

Dold talang: jag kan göra sådan där extrem limbo som de gjorde i Matrix. Gå ner bakåt så jag typ ligger utmed golvet precis, ovanför det, stå så och sedan upp igen. Ryggen och knäna hatar det, men det är ju fett coolt!

Något jag hatar... Är när folk lägger sig i min träning. Allt jag gör är av en anledning och jag vill inte diskutera med andra om det. Vill jag köra 10 reps så gör jag det. Vill jag köra 8 övningar när du kör 3 så gör jag det. Vill du diskutera träning med mig får du ha belägg för det du säger, för jag stör mig grymt på broscience och att folk ser ner på en för man är tjej och ung. Vissa unga tjejer har både utbildning och jävlaranama att lära sig mycket snabbt! Så kom inte och säg att hon gör fel om du inte ens vet hur muskeln fungerar.

Jag är rädd för... Att inte kunna sova, kräkas, tomten och bli lämnad. Har förlorat ett flertal vänner pga självmord och blivit "lämnad" av folk jag älskat så många gånger att jag i tonåren var rädd för att skaffa vänner, för jag var hellre ensam än blev så ledsen igen. Kräkfobi och tomte-rädsla har jag alltid haft. Rädd för att inte kunna sova är skitjobbigt... Spenderar ca 2 timmar i sängen varje kväll med att försöka somna. Haft sömnsvårigheter sedan tonåren och ett tag var de så svåra att jag inte kunde fungera normalt. Sedan dess tar jag sömnmedicin, men är ändå alltid rädd att inte kunna somna och må skit näsa dag.

Om jag kunde spola tillbaks tiden skulle jag... Leva alla dagar två gånger. Första dagen normalt och andra dagen lite mer i bakgrunden och studera allt som händer för att kunna njuta av varje detalj.

En sida av mig folk inte vet om... Är att jag gör galna saker i sömnen. GALNA! Skallat min bror, haft lussetåg, intervjuat en kompis, slagit ner min pappa, gömt mitt täcke och sprungit och snott en annans, ätit mer än på en hel dag m.m... Vaknar ofta med tuggummi i munnen av eller nya blåmärken. Av någon anledning kan jag balla ur i sömnen, haha.

Fast tjejer är också människor...

 

Borde du lyfta så tungt?

Lyssna på mig gumman, jag vet...

Det är bara för du är snygg tjej, allt är enklare för er.

Hur kan du lyfta sådär? Du är ju tjej!

Vem är din PT? Han förtjänar sjuk cred asså!

 

 

Jag lyfter endast så tungt som jag kan klara av att lyfta med helt rätt teknik i så många reps och set jag ska.
Jag lyssnar på dig... Och har förklarat för dig flera gånger om varför jag har rätt, för det där läst på insta/ bloggar/ youtube är inte alltid sant. Du måste förstå kroppen för att kunna göra rätt. Jag har pluggat på rejält och utbildat mig. Inget jag gör är slump.
Just för att inget är slump och jag har så mycket utbildning så kan jag lyfta så tungt. Jag vet vad jag gör och vad jag är kapabel till. Sedan har jag även tränat 6-7 dagar i veckan i 2 år så det är klart de två sakerna ihop gör att jag blir skitstark!
Min PT är ingen han. Det är en hon. Hon är jag. Jag är min egna PT och jag håller stenkoll på allt jag gör. För jag kan, jag är supernördig, och för att jag ger det mitt allt. Min passion är detta och min kropps utveckling, min fysik, styrka och mående är mina bevis på att jag gör rätt. Jag kan göra fel också, men då säger jag det med. Men i flesta fall har jag haft rätt ändå. 

 

Jag är inte perfekt och visst har jag fel ibland. MEN det beror inte på att jag är ung eller att jag är en kvinna.
Ja, jag är en ung kvinna på ett gym. Du är en man, äldre än jag. Detta betyder inget inom kunskap eller vilja. Jag sliter, kämpar och gör så sjukt mycket mer än du ser. Jag är en kvinna och du en man. Vi är två människor. Inget mer. Så behandla mig som en människa, tack. Tala till mig som en människa, lyssna på mig och se mig som en människa, precis som alla andra. Jag är galet trött på att pojkar ser ner på mig eller tar mig som sämre och malplacerad för att jag är ung och tjej.