High On Life

Kategori: Om Mig

In the mind of a dancer

  Timme  som  sekund  

kärlek


Ett steg blir två & plötsligt försvinner omvärlden

 

 

 

 

Hörlurarna sätts in i öronen och jag tar trött upp mobilen. "Vilken låt kan få mig pigg?" är första tanken och även om jag vet att upptempo-låtar ger "klassisk" energi så är det inte vad jag behöver. 
Jag står ensam i en gruppsal på mitt hemgym. Lamporna är släckta, bara för att de andra på gymmet så gärna smygkollar och jag blir nervös om ens så pappa kollar, pappa som är min största support och biggest fan.

Slår velandes på en lista på Spotify med låtar jag inte valt. Den var kass... Nästa med... Sedan slår det till i själen. Jag sugs in i låten. Det han sjunger är precis vad jag känt det senaste och det är så spot on att jag nästan mår illa. Det är ingen mainstream låt och musiken är mer åt lugn sorg än upbeat happiness som jag tänkte. Visste inte att jag kände såhär...

Inser att jag står och stirrar på mig själv i spegeln. Startar om låten från start igen och likt någon gått in i min kropp börjar den röra sig till ljuden. Redan andra gången jag hör låten kan jag nu hela texten (om det är mitt eidetiska minne eller det att jag kände så starkt för denna vet jag ej, troligtvis en kombination). 

It's like a song, that no one hears
I'm screaming out, but you're not here

Ett ben åker rakt upp i stående spagat, sedan rakt ner och överkroppen åker med. Waves with my arms från mittpunkten och ut, likt vibrationer från mitt hjärta; mina känslor som inte går att hålla inne. Balett varvas med street, alla stilar inom street.

I swear my words don't work, feeling like they have no worth
Here and now, is nothing in-between

Hjärtat slår snabbare. Jag är i nuet. Känslorna tar över mig och alltet, de är inte i mig längre - de är överallt. Jag märker inte ens att det står folk bakom mig och tittar. Det rinner tårar ikapp med svetten och jag ser flashbacks framför mig. Samtidigt som det skär i mig med varenda rörelse, för känslorna är så starka, så är jag lyckligare än ord kan beskriva.

How could I ever describe the way I feel
Why should I even try, when obviously
all the words that I say seem to get in my way
Only wish that I could say it with a heartbeat

Say it with a... Say it with a...

Tankarna surrar samtidigt som jag inte har en enda tanke. Befrielsen är enorm. Tårarna forsar medan jag skrattar och kraften i varenda rörelse är större än jag ens kunde få ut när jag förr tävlade inom dansen. 
Jag ser mig själv i spegeln. Det där är jag. Hon som vann över ätstörningar, depression, självhat, mobbare, våldtäktsmannen...   Det där är faktiskt jag och hon mår så jävla bra att hon gråter. Hon är så stark att läkare kallar henne odödlig. Hon är så glad att hon kallas HighOnLife, fastän hon hade depression i 14 år och inte hördes skratta under samma långa tid. Hon mår ibland dåligt också och det är helt ok. Hon är jag och jag är djupt stolt över henne. Du är min hjälte, Maria. 

 

Låten tar slut och jag spelar den om och om igen, dansar med samma inlevelse och kraft.

Tillslut faller jag ihop på marken, skakandes av utmattning psykiskt och fysiskt. Jag ligger rakt uppochner på marken i salen och gråter hejdlöst. Jag gråter likt någon jag älskat dött. Jag gråter av lycka, av kärlek, sann glädje. Jag mår så jävla BRA. Dansen är vad som får mig att ge utlopp för alla känslor. Tydligen har jag hållit inne på allt för mycket känslor allt för länge. Därför forsade de ut nu. Musiken hittade the spot, tryckte på ventilen och nu är de ton av känslor äntligen ute.

Det var här och nu jag tog bilden ovan. Glansiga ögon och leende av sann lycka. En bild för att minnas. This is my life and love.

 

Modelluppdrag - utställning

  Inte  ens  en  vecka  kvar  till  le  photoshoot  nu  

(syns på ansiktet att jag gått ner nu)


Nu börjar förberedelserna!

 

 

 

Godkväll alla fina! 

På lördag är det dags att modella igen. Tog ju en paus från modell-yrket under några månader nu för att fokusera på annat. Nu är jag dock tillbaka framför kameran! Denna höst är hittills 3 modell-jobb inbokade. Kommer ev. börja jobba hos en agentur nu snart för att det ska bli mer seriöst (hittills frilansat och tagit de jobb som erbjudits, med andra ord inte sökt själv).  Blev kontaktad av några för ett tag sedan om att ev. skriva in mig som modell/ dansös (ex. för reklamer) hos dem och jag tänker ge det en ärlig chans nu. En ÄRLIG chans. För inom detta yrke är det ingen som daltar med dig. SPECIELLT inte om du är kort och inte alls mager... Jag är 164, har kanske inte så mycket fett men en hel del muskler och stora bröst (konstiga gener där, haha). Med andra ord får jag det mycket tuffare i en bransch som redan är galet t-u-f-f!!

Höstens första plåtning är inför en utställning i Stockholm. Mer än så kan jag inte berätta... Det ska bli superkul med något likt detta, som är något helt annorlunda ifrån de plåtningar jag gjort hittills. Om jag är taggad? OMG YAAAZ!!

Denna vecka förbereder jag mig lite smått genom att dra ner på kolhydraterna, dricka mer vatten och se till att sömnen är på topp. Detta är allt för att inte dra på mig vätska (vilket ex. gör huvudet rundare, när min "naturliga" form är markerade käkben och höga kindknotor).
Är ju 3:e veckan på diet, eller 2:a seriösa veckan då första var superenekl testvecka, så jag känner mig rätt fräsch i kroppen! Lite mindre fett, lite bättre hy, lite bättre sömn, liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite mer konturer (som bara jag ser men ändå) och rätt stor skillnad på magen. Bästa beskrivningen är att jag känner mig fräschare OCH mer som JAG igen. Maria. Det sista där är en magisk känsla!

Ser verkligen fram emot helgen... Plåtningen ska bli galet kul, träna på det där mysiga gymmet i Stockholm, leka med mina så så så så så så älskade brorsbarn, träffa en person jag längtat efter sjukt länge nu och bara vara i min favoritstad en hel helg. LÄNGTAR!!

Kärlek på bild

 

Iskall Lohilo.

Bikinivärme.

Solsken.

Aloe vera med grapefrukt.

Mina älskade föräldrar.

KÄRLEK.

 

Vissa dagar (bokstavligt talat) får jag bita mig i armen för att känna att detta är på riktigt. Det där med "High On Life" är inte bara ett smeknamn. Det är mitt främsta smeknamn, det folk kallar mig som mest och förknippar mig till. Det är min känsla som jag lever med nästan varje dag. Det är hur jag vill beskriva min syn på livet idag efter de 14 - 18 år jag levde i mörker och misär...
Idag är jag hög på livet.

Thigh gap or not? WTF

 

Att ha ett thigh gap är sjukt snyggt!

Att inte ha ett thigh gap är också snyggt!

Vi är inte gjorda för att se likadana ut och det är inte bara ok, utan helt fantastiskt. Vi är båda kvinnor. Vi är lika gamla. Vi kommer från samma land och bor grannar. Vi båda äter och dricker liknande. Vi är helt galet lika...  Men ändå är vi helt olika.

 

Förra veckan tränade jag på mitt gamla gym. Inte varit där sedan någon månad nu. Under hela min tid med träning, nu snart 2 år, har jag tränat där säkert 95% av tiden. Oftast på eftermiddagarna och då träffat samma personer varje dag. Sedan slutade jag träna på eftermiddagarna och började köra på morgonen, någon gång vid nyår. Då var jag smal... Nej, mager. Väldigt mager.
Utnyttjad på jobbet, vänner som mådde dåligt och försökte ta sina liv, skola som inte fungerade, blev sjuk pga p-piller... 
Jag låg på 5% fett och ca 40kg till mina 164cm. Jag mådde skitdåligt. Mitt utseende brydde jag mig inte om. Jag blev så mager för att min kropp stängde av pga stress, p-piller och att jag glömde bort mig själv när jag tog hand om alla andra. 

Nu är jag 20kg tyngre, kanske 25% fett och mår jättebra. Jag är lite för stor för min egna vilja (de sista kg gick jag inte upp med vilja, utan pga ett experiment och ett jobb). Så därför vill jag gå ner lite, för att känna att jag ser ut som mig själv.

Till saken nu då... I förra veckan så råkade jag hamna på mitt gamla gym igen och på en eftermiddag. Där mötte jag många av de som inte sett mig sedan jag var sisådär 20kg lättare, mager som skam och blek pga stressen... Inte många kände igen mig. Märkte hur de flesta av dem tittade på mig många gånger och länge likt de försökte komma på var de sett mig tidigare. Tills jag såg en vän som ropade högt över hela gymmet "MARIIIIIIIAAAA!!! DU ÄR TILLBAKA!!!"    Då plötsligt såg jag hur de (alla var män) tittade på mig i chock och började prata med varandra och peka. Två kom fram och sa att jag jobbat 'jävligt bra' och att jag är 'bland de snyggaste kroppar de någonsin sett'. Två tjejer frågade om jag ville ta emot dem som klienter. En kille ville det med...

 

Sedan var det HAN.

Sådant pucko.

Han som kom fram och sa till mig att jag blivit väldigt snygg, precis så som killar vill ha. Nästan perfekt ...men för fet.
"Du har perfekt rumpa, bröst, liten midja. Ja perfekta. Men dina lår har blivit för feta. Det är det du jobbar på nu va? Du var snyggare med thigh gap. Lår på en kvinna ska inte gå ihop.."

 

DU VAR SNYGGARE MED THIGH GAP

LÅR PÅ EN KVINNA SKA INTE GÅ IHOP

VAD FASEN ÄR SEDAN PERFEKT?!

 

Mitt thigh gap försvann när jag kom upp i 45 kg. Det är BMI 16. Det är under hälsosamt. När jag var så smal att jag frös konstant och folk trodde jag skulle tävla i bikinifitness. Många som tävlar i bikinifitness har inte ens thigh gap. Ändå är de riktigt magra!
Varför detta? För att vi inte är byggda likadant. Alla kan inte få ett thigh gap utan att bli nära på sjuka i kroppen av smalhet. Andra kan däremot ha thigh gap även fast de är lite mulliga. Vi är helt enkelt olika i hur breda våra höfter är och lårbenen.

Vi har Alexandra Bring som är ovanligt bred i höfterna. Hon kan ha samma BMI och fett% som jag idag och hon skulle ändå ha ett thigh gap. Sedan har vi min vän Andrea. Inte ens när hon var sjuk i ätstörningar och hade BMI på 13 och var på sjukhus hade hon knappt något thighgap... Vi är olika breda i höfterna, vid lårbenen och sedan hur våra gener fördelar allt fett och muskler på oss. Vissa lägger lättast på sig fett på låren, andra på magen, vissa brösten och några över hela kroppen lika lätt.


Jag har inte mycket fett på benen kanske, men en hel del muskler. Därför har jag inget gap där nu. Kanske får jag det igen när dieten gått längre. Kanske inte. Det är ok oavsett. Ingen är besatt över hur alla naglar är på millimetern lika långa eller ögonen då nära ihop som möjligt... Det är bara vår generation som pekat ut låren som offer. Det är rätt sjukt.

 

Så mitt svar till honom var detta (i en lugn kall ton med leende på läpparna, haha):

Jag inte bryr mig om vad en man vill ha. Min kropp är MIN. Jag tränar för att kolla mig själv i spegeln och säga DAAAMN GIRL, inte för att du ska skrika ut det. Ta mig själv på rumpan när jag är ledsen och då bli glad. Inte för att du ska göra det.
Jag tränar för att vara stark så att om någon försöker våldta mig igen så kan jag klara mig ännu bättre än förra gången.
Jag tränar för att må bra. Jag mår bra av att träna, men inte när jag tvingas träna med människor som du. Tror inte du heller mår bra själv om du känner behovet av att trycka ner en minst 10 år yngre flicka såhär och tala till mig likt min kropp är ett objekt.
And hey - have you seen my ass? En sådan booty får man inte om man har ett thigh gap! 

 

Jag har alltid önskat mig ett thigh gap, blont och platt hår, små bröst, inga fräknar och mörka ögon...
Bara för att jag är motsatsen. Det är i vår natur att vilja ha det vi inte har.
Ändå är jag NÖJD med mig själv. Min kropp är fantastisk! Vi är olika, samtidigt som så lika. Det är väldigt fint.

Jag ser inte ut som du och du ser inte ut som jag, men vi är ändå alla vackra.

BE PROUD.

2017 kommer bli...

 

 

  Mål  så  höga  att  en  får  svindel  

de närmar sig


Så villig att ändra livet har jag bara varit en gång förut

 

 

 

 

Sitter och planerar grovt över 2017. Jag vet, jag vet... Det är ännu bara augusti. Fast bra planering är den som görs i god tid och den hållbara är den som fått tänkas på mycket! Sedan är det viljan; vill man något tillräckligt mycket så kan och kommer man fixa det - oavsett vad!   Det är mitt motto sedan år tillbaka. Historien bakom det är rätt häftig;

I 6 år var jag allvarligt sjuk i ätstörningar. Jag var så svårt sjuk att 3 läkare hann ge upp hoppet på mig och alla psykologer i länet sa samma sak - "du kommer aldrig bli frisk". Jag var ett hopplöst fall sa de och jag skulle dö närsom, då mitt BMI länge var under 10... Det fanns bara en som inte gav upp av dem: en sjuksköterska vid namn Malin. Hon fick mig att våga söka till Capio i Varberg. Jag kom in där. Det året blev jag inte bara helt frisk utan även helt FRI från äs! Jag som skulle vara död blev känd som "hög på livet" och hon som aldrig skulle bli frisk stoltserar nu med att vara HELT FRI.
När jag åkte från Malin sista gången på sjukhuset innan jag skulle till Capio sa hon: "du kan om du vill. Jag vill av hela mitt hjärta se dig frisk, men det är du som måste vilja det ännu mer än jag gör".
När jag åkte ifrån Capio, ett år senare, så frågade chefen mig där hur jag lyckades. Jag var nämligen så svårt sjuk att även hon hade tvekat väldigt på om jag någonsin kunde bli fri från allt - och jag blev ju det! Jag svarade henne då  "Man kan allt man vill, bara man vill det tillräckligt mycket. Då är ingenting omöjligt".   

 

Så som jag kände när jag satt där på Capio de första dagarna och insåg att detta var ett allt-eller-inget-tillfälle, att jag måste satsa allt i mitt liv nu och att allt i mitt liv kommer bli helt annat än innan... Så har jag bara känt just då - framtill nu. För nu sitter jag här igen och inser att jag inte vill leva det liv som faktiskt börjat bli mer normalt. Mina drömmar och mål är för höga! Jag vill ha mer än detta! Men man ska inte hoppas på något mer än man jobbar för det, så nu satsar jag mitt allt på samma sätt igen.

 

Planerna är många och spännande. Kommer behöva riskera mycket och slita hårt för detta! I nästa inlägg kommer mer om vad mer exakt det är för något jag står inför  :)

 

KRAMAR

Lite fylligare, mycket starkare & mål höga som få

  Pros  &  cons  of  bulking  

mina tankar


Money is not everything in life 

love what you have, while working for what you want

 

 

 

Jag erkänner - jag är precis som du. Vi är så gott som alla så. Vi hittar fel på oss själva väldigt enkelt och ser dessa mycket starkare än vad andra gör och i våra ögon är de oftast mer synliga än de positiva delarna. Det kan vara en sned tand, vader som är för breda, lår som är för smala, fräknar på en näsa eller en mage med ett litet put. Lugnande är att ingen ser det som så hemskt som du och ser det absolut inte som så överdrivet som du gör, men det tar inte bort dina känslor och dina tankar.

Jag hoppade av min diet, som sagt, och går nu på överskott igen för att bygga mer muskler och få "mjukare former" inför en plåtning (då de bad om "mjukare former"). Tänker vara helt ärlig mot er - det känns sjukt konstigt inombords!

Jag älskar att ha såhär mycket energi, bli starkare i en snabb takt, se musklerna öka i massa, få äta mig mätt och äta vad jag vill.

Jag avskyr att ständigt vara proppmätt, lägga på mig mer fett, växa ur kläder, bli mjukare, magens put och att inte se konturer.

Jag älskar det och jag hatar det. Älskar att jag hatar det och hatar att jag älskar det. Det är verkligen allt och inget! 

"Det känns väl skönt att få äta vad du vill igen?" säger någon och jag tänker för mig själv ett snabbt ja, innan tankarna fortsätter rulla och avslöjar att Maria gör faktiskt inte det. Maria tyckte det var skönt med strukturen, trivdes fantastiskt med att bli mindre, vaknade varje morgon gladare och gladare över att det var en ny dag med nya chanser mot mitt mål och kände hur det värmde inombords för varje gång jag såg mig i spegeln - "jag börjar se ut mer som jag igen", oslagbar känsla..

"Men tänk på pengarna du får för detta!" säger en annan. Ja, de har rätt, pengarna är vad som fick mig att hoppa av dieten och är vad som får mig att orka lägga på mig igen. Inte för pengarna i sig dock, så som de tänker, för pengar har inget värde för mig. Däremot behöver jag pengarna för att kunna göra det jag vill. Jag vill flytta till Stockholm, kunna bjuda mina vänner och familj på saker utan att behöva lida för det, inte behöva ta lån när jag pluggar vidare och kunna ta risker med säkerhet. 
Men pengarna i sig har inget värde. Jag skulle hellre vilja må bra och göra vad jag älskar än bara vara rik.
Så jag kommer slita kriga för mina pengar. Jag är ju egenföretagare (PT-verksamheten) och extraknäcker utöver det. Folk säger att jag har så mycket pengar på banken att jag skulle kunna sluta jobba helt i några månader ...men jag vill inte. Jag har drömmar och mål som kräver pengar. Jag vill flytta till Sveriges dyraste stad, drömmer om att studera på New York Film Academy i LA och jag älskar att resa, samt att få göra andra glada med minsta och största jag kan.

Jag gör inte detta för pengarna eller för att synas.
Jag gör detta för att jag har drömmar och mål som inget ska få hindra mig från att nå!

Ibland måste man göra uppoffringar. Jag offrar nu min kropp, mitt utseende och hur jag känner för mitt utseende, för att komma dit jag vill. När detta är över kommer jag gå på min diet igen, bli mitt sanna jag igen och då ha kvar kakan jag slet så för. 

Du kan inte ha kvar kakan och äta den. Men om du vill ha kakan tillräckligt mycket så kan du få den, äta den och baka en ny. 
Har du viljan har du allt. Vill du så kan du. Det kanske tar dig lång tid, men sluta inte för det!

 

En kurvigare Maria med starkare kropp och mycket starkare insida var det här!
Jag må inte älska mitt utseende, men jag tror på att man ska älska det man har medan man jobbar mot vad man vill ha. Så kroppen min, I love you still och förlåt för allt jag utsätter dig för, samt tack för att du är så fantastisk som du minst sagt är.

Pride, fler modelljobb & kärlek



  Just  nu  är  livet  så  galet,  så  fint,  så  underbart  

äntligen ljusnar allt


What doesn't kill you...

...makes you see the light shine brighter

 

 

 

 

Vet inte var jag ska börja... Det är så mycket jag vill berätta och det är bara bra, bra, bra! Efter två år av allt ifrån att blivit utnyttjad på jobb, sjukhusbesök för otur att drabbas av samtliga biverkningar från p-piller som även skadade levern rejält, ofrivilligt gått ner i vikt, ofrivilligt gått upp allt och mer igen, våldtäcktsförsök som drog ner mig rejält, haft vänner som mordhotats och slitit mer med mina sociala medier än ni kan förstå, bokstavligt levt för mina jobb och allt plugg... Äntligen verkar allt bara ha blivit bra. Jag har givit 100% hela tiden och det har lönat sig så himla mycket!

Om ett kort tag kommer jag starta eget företag och ta emot klienter privat, vilket är en dream come true. Det var inte planerat att hända än - men jag har så många som står på kö att jag inte kan med att vänta! Ja precis, människor har sökt upp mig för att de vill ha endast min hjälp; för de tycker jag verkar som en så bra person med så mycket hjärta och hjärna och så väldigt kunnig. Visst har jag internationellt licens, vilket betyder att jag studerat allt man behöver för att få licens till PT, Kostrådgivare, Träningainstruktör och Hälsoinformatör i så gott som alla länder ...men framförallt BRINNER jag för det med!
Sa först nej, men ändrade till att de kunde få ställa sig på kö. När det efter en vecka var över 20 (!!)  som ville stå på kö kunde jag inte med att låta dem vänta mer. Kan inte beskriva vilken kärlek detta får mig att känna! Jag önskar inget mer än att få göra det jag brinner för - må andra må bättre, nå sina drömmar och växa som personer. Det är en ära för mig att få göra detta...

Denna diet har varit min första någonsin med många motgångar - men det har gått så himla bra tillslut ändå! Jag behövde bara lita på mig själv och lyssna till mina kunskaper. Hittills har jag tappat bra med fett, men samtidigt ändå byggt lite muskler. Mest glad är jag över att så gott som alla som dietar märker av en betydligt mindre rumpa ...men min har bara fortsatt växa = jag har gjort så rätt det kunde bli! Hittills har nästan allt jag satt upp lyckats nåtts bättre än hoppats.

Kroppen är 100% frisk igen. Lever är helt återställd och alla värden på alla ämnen i kroppen var bättre än de flesta har. Ännu en bekräftelse på att jag kan lita på min kunskap. Jag vägrade medicin och min läkare ville sätta mig på kostschema hos en dietist för att rätta allt som p-pillerna förstörde (vilket var MYCKET). Han litade ändå på mig tillslut och ringde mig personligen när proverna tillslut visade bättre än "normalt" på allt, för han var så imponerad av denna 19-åring. 

Jag modellar ju en del, som ni nog sett. Hittills bara frilansat och det har inte varit så mycket. Men har nu blivit scoutad 2 ggr på stan och igår kontaktade en fotograf mig för att han vill ha mitt ansikte på bilderna till en utställning i höst, samt en konstnär som vill få måla av mig för han tycker mitt utseende är så "speciellt" och "ovanligt vackert, likt onaturligt" som han sa...  Minst sagt mållös! Jag är precis som alla andra, inte nöjd med mitt utseende. Så jag är mållös inför detta...

Skolan jag går på har ju varit fruktansvärd. ALLA mina lärare har hoppat av, pga den kassa skolan. Jag får inget sommarlov heller utan pluggar fortfarande nu. Eftersom alla lärare hoppat av måste jag lära mig allting helt själv, utan någon hjälp. Det har varit och är sjukt jobbigt. Mina vänner har många gånger varit sura för att jag levt för plugget, studerat flera timmar varje dag... Men nu ska jag sluta där i augusti och börja på en ny skola - med lärare och lov! Inte bara det, jag får också en klass med klasskamrater  :)   Min parallellklass kommer vara enbart nyanlända flyktingar och jag har sagt ja till att hjälpa dem lära sig om Sverige och prata svenska med dem. Det känns fantastiskt!

Nästa vecka ska jag äntligen få uppleva Pride-festivalen. Velat uppleva detta sedan jag var typ 10. Alltid haft så många omkring mig som blivit förföljda, slagna och även tagit livet av sig för att de inte är heterosexuella. Jag kan inte förstå hur man kan tycka något om någon annans läggning... Att få delta i Pride känns som att få visa min röst för att alla ska få känna kärlek.


Kan hända att även jag hittat det där senaste med... Kanske är så att även jag hittat mig en kille med, någon som får mig att känna mig likt en prinsessa eller mer värd än den finaste av choklad (that beskrivning tho), men det får ni inte vet mer om ännu  ;)

Your dream body & life is all you mind

  At  first  I  just  wanted  to  be  skinny  

then I only wanted wanted fit


Now I only want to love myself & be strong

börja alltid i rätt ände

 

 

 

Balans.   Må bra.   Känna kärlek.    Älska livet.   Vara trygg.   Se på mig själv med stolthet.   Acceptera mina fel.    Älska livet.

Vad är dina mål? Hur mår du idag? Hur vill du känna dig? Hur tror du att du kommer må om du når dina mål?
Om du inte kan älska dig själv för den du är kommer du inte heller älska dig själv för att ditt utseende förändras.

 

När jag var yngre ville jag bara vara allt som inte var jag. Önskade att jag var smal, hade små bröst, mörka ögon, platt hår, inga fräknar, var lång, hade långa ben, kort överkropp, passade i lugg, var stark, snabb, bra på att sjunga, kunde rita bra...
Flera år senare hände något. Jag mådde riktigt dåligt i livet och slutade äta (jag tappar hunger och aptit när jag mår dåligt) så jag blev riktigt smal. Mina bröst gick från C-kupa till AA då. Mina ben såg mycket längre ut när jag var såhär mager. Samtidigt brydde jag mig inte om mig själv minsta, så jag klippte mig inte under dessa år. Jag höll mig inomhus så jag fick ingen sol på mig och inte heller några fräknar. Mitt hår blev platt av näringsbristen. Jag klippte spontant en lugg. Jag mådde bättre och lärde mig springa fort och snabbt, vilket även var för att en del av min mådde så dåligt att jag inte kände smärtan i kroppen pga smärtan i det inre. Jag mådde ännu bättre och då ändrade mina ögon faktiskt färg och fick en gyllene halo, likt en sol runt pupillen. Började sminka mig och det första jag gjorde var att täcka alla fräknar så huden såg dött slät ut. Dansade på elitnivå nu och blev väldigt stark. När jag var nere brukade jag sjunga. Senare fick jag höra att jag blivit riktigt bra på det, jag hade en riktigt bra sångröst (för jag var så nere så mycket under så lång tid att jag sjöng massvis). Jag ritade också väldigt mycket när jag var ensam, för jag var mobbad från dagis till högstadiet så jag hade massa ensam tid, medan jag blev riktigt poppis i högstadiet och "fick" hänga med de populära, som bara tyckte om mig för att jag kunde dansa och var söt, så jag var helst ensam då med. Tillslut var jag riktigt bra på att rita med.

Jag fick allt det jag önskade som liten, blev till utseende den jag önskat och var duktig på det jag drömde om...

Men jag var inte lyckligare - jag mådde sämre än någonsin.

 

Jag insåg att jag aldrig kommer må bra om jag fokuserar på fel saker. Först måste man älska sig själv, sedan kommer man få allt man önskar. Mina mål med träningen var först att ändra hur jag såg ut så andra skulle gilla mig. Der fungerade inte, jag blev bara manisk. Då ändrade jag allt. Nu ville jag bli stark, för att ingen ska kunna slå ner mig blodig mer eller försöka våldta mig igen och för att känna mig trygg. Jag ville bli snabb för att kunna dansa bättre och jag älskar att dansa. Jag ville köra mer cardio för mitt hjärtas skull, för euforin efter, för att jag mår så sjukt bra av det och det är som terapi när man utför det. Jag ville ändra min kropp för att jag i mitt inre inte känner att min kropp speglar den jag är, så jag vill se ut som mig och det gör jag inte just nu. Jag ville ändra min kropp endast för min skull. Jag ville ta hand om mig själv, älska mig själv, må bra, kunna äta vad jag vill och när jag vill samt hur mycket jag vill, men även kunna följa ett strikt schema om jag vill det. Jag ville göra allt för min egna skull.

För nu älskade jag mig själv.
För nu var jag i mina ögon värd allt detta.
För nu skulle jag må bra även om jag inte gjorde allt detta.
För nu visste jag att om jag gör detta kommer jag må bättre än nuets bra.
För nu älskade jag mitt liv, jag älskade mig själv.

 

Börja alltid i rätt ände. Du kan inte bygga ett tak på trasiga väggar.
Du måste älska dig själv. Då kommer du få allt du önskar och mer.

 

Idag är jag allt mitt barna-jag var rädd för. Jag är en kort, kurvig tjej med mycket fräknar, ljusa ögon, naturliga D-kupor och ordentlig rumpa till den lilla midjan och korta benen, håret är lockigare och tjockare än någonsin och utan lugg, jag är starkare än alla män i släkten, springer fort men inte snabbast av alla, kan sjunga men vill inte att andra ska höra och är på diet...

Skillnaden idag är att jag älskar denna människa, själ och kropp som är jag. Med stolthet presenterar jag mig. Med kärlek ser jag på mina kurvor. Framhäver hellre mina ovanliga drag än försöker se ut som en riktigt "svenne". För jag älskar mig själv.
Jag må vilja ändra massvis på mig själv och jag är i full gång på det, men det ändrar inte det att jag alltid kommer älska Maria.

 

Change your mind & you will get your dream body any day.

Snapchat Takeover - Motivational & Beautiful

  Today  I  will  take  over  a  companies  snapchat  

"motivational & beautiful"


My  life,  fitness  &  food  going  world  wide

vi  kör  livesändning

 

 

 

Godmorgon! Har er dag startat bra?

Idag ska jag göra något nytt och roligt; nämligen ta över ett företags snapchat-konto för en dag! Deras snapchat tas varje dag över av kvinnor runt om i världen. Det som vi alla har gemensamt är att vi antingen är fitnessmodeller eller är stora fitness-inspirationer. Så jag ska bara ta med alla miljontals följare där (ja jag är nervös redan, haha) på en dag i mitt liv. Visa min träning, min kost, ge tips, motivera och inspirera dessa människor runt om i hela världen.
De såg en av mina bilder från en plåtning förra sommaren och sökte upp mig på instagram. Där tyckte de om min personlighet, blev inspirerade av mig och kände att jag är en person de vill att fler i världen ska veta om. Snacka om att jag blev chockad! Lilla jag liksom... Ska lilla Maria kunna inspirera miljontals människor bara sådär? Vilket förtroende! (Help me.. haha)

Jag blir deras första svenska fitnessmodell och en av de yngsta de haft med. Tänkte ta med på en legendary legday, visa vad kvarg är (måste ju! haha), filma den vackra svenska naturen, utsikten från berget, ge tips på bra övningar och teknik m.m. 
Annars vet jag inte vad det blir... Hoppas såååå på fint väder med! Sverige är ju väldigt vackert när sommaren visar sig.

Om ni vill in och kolla deras snapchat idag och följa mig ihop med de andra miljontals runtom i världen (ju mer jag upprepar det ju mer nervös blir jag, känns som jag driver med mig själv) så är deras snapkonto:   mnbofficial

How to GET FIT & våga gymma som tjej


  You  need  motivation  &  WILL  to  get  it  done  

lyckas gymma själv


Hur jag vågade vara ensam tjej & yngst på gymmen

 

 

Jag började gymma innan det blev "inne" att göra det och innan det blev så accepterat för tjejer och framförallt för unga tjejer att göra det... Jag började gymma för snart 2 år sedan och när jag började var det  inte.  En.  Enda.  Tjej.  På.  Gymmet ...
Det fanns kvinnor och tjejer på alla cardiomaskiner. Några enstaka kvinnor kunde följa med sina män in på gymmet och hålla sig tätt intill dem. Dock inte en enda ung tjej och inte heller en enda av kvinnligt kön var någonsin ENSAM bland vikterna.

Vid denna tid skulle jag precis fylla 18 och hade aldrig ens varit inne på ett gym. Men jag skulle börja lyfta, för en stark röst i mig sa att detta var vad min själ behövde  (idag är det läskigt hur sant denna helt främmande spontana röst hade). Det var så sjukt obehagligt. Inte någon prinsess-historia där inte. Rent ut så hade jag panikångest flera gånger om under varenda gympass. Minns att jag kunde gå ifrån gymmet, in på toa och gråta, för att sedan gå ut igen. Jag var ung, ensam, kvinna bland massa män, alla noterade mig och de som inte stirrade var lätträknade, det talades omkring mig, vissa skrattade åt min svaghet och att en tjej försökte göra mansgöra och på cardiomaskinerna pratade (och skrattade) tjejerna åt den lilla puckade tjejen som vägrade följa strömmen.
Jag märkte ändå hur jag älskade det där med att gymma, även om ångesten och omgivningen var obehaglig som skam. Därför ville jag inte ge upp. Tack vare det lever jag idag ett liv där jag gör vad jag älskar och älskar vad jag gör - I'm the true fitness girl.

 

HUR TAR MAN SIG FRÅN PANIKÅNGEST OCH GRÅT  -  TILL ATT GÅ IN PÅ GYMMET MED TRYGGHET OCH STOLTHET??

HUR KÖR MAN SITT EGET RACE, HELT ENSAM NÄR KÄNSLORNA FÅR DIG ATT VILJA FLY??

  SVAR :  DU  STYR  DINA  TANKAR  

 

Det jag gjorde var ren psykologi. Jag gjorde om det obehagliga gång på gång på gång... Jag utsatte mig för ångesten om och om igen tills den dog ut. Detta är KBT (kognitiv-beteende-terapi) som går ut på att du tvingar kroppen att inse att det inte finns något att vara rädd för, typ som "nu har du klappat tigern 1036 gånger och varenda gång har den inte bitit dig, så jag slutar känna rädsla".

När jag var på gymmet satte jag på lurarna så fort jag kom in. Jag kände ju ingen ändå, så kunde inte prata med någon. Detta var också ett sätt att boosta mig själv. Bra musik på hög nivå - du försvinner in i musiken och känslorna från musiken tar över. Jag såg säkert ännu mer udda ut som gick runt och mimade, diggade med och smådansade till musiken som bara jag hörde.  MEN VEM BRYR SIG NÄR DET FICK MIG ATT KÄNNA MIG (iaf lite) SOM EN QUEEN?!  Jag var så inne i musiken oftast att jag inte såg att andra tittade ens. Då släppte ju mycket obehag, "för ingen glodde ju längre".   (Tbh, jag dansar och mimar osv ännu mer idag, haha)

Sedan var det en annan sak med - jag gjorde mig bekväm. Detta var (är) så väldigt viktig och anledningen är nog ännu mer viktig! Jag tog på mig kläder jag kände mig riktigt fin i, gjorde håret fint och tog på lite concealer under ögongen. Inte alls för att andra skulle se mig. Bara för att jag skulle känna mig snygg och varje gång jag såg mig i spegeln skulle känna att det inte gör något om någon glor, "cuz I kinda am a pretty nice view ;) "   Intalade mig som skam att alla män som tittade (var ju bara män i gymmet) gjorde det bara för att jag var så snygg. Varenda gång någon tittade, log, skrattade eller bara stirrade så var det för att jag var så snygg. Om det var sant? Ingen aning. MEN I MITT HUVUD SÅ VAR DET SÅ. Jag valde mina tankar aktivt för att kunna välja mina känslor. På detta vis blev jag trygg, även om folk stirrade och gav mig konstiga blickar. För mina känslor styrdes av kärleken musiken gav mig och tankarna sa att jag var en bra syn. Tog mig månader och månader av daglig exponering (som det kallas när man tvingar sig att uppleva negativa känslor och vara i dem utan att fly) på gymmet tills allt släppte.

 

VIKTIGT: klä dig så som DU tycker är fint på DIG, sminka dig bara för DIN skull, hur du har ditt hår är DITT val.
Om du inte vill ha smink, du vill ha håret i en risig toffs eller plattat i hästsvans, stora eller tighta kläder - DU ska vilja det.
DU ska känna dig trygg i dig själv och det måste vara DU som är nöjd. Skit helt i vad andra tycker. Gym-tid är DIN tid!

Idag kan jag gå till gymmet i smutsiga kläder som sitter konstigt, skita i allt smink, ha håret i en risig ananas på huvudet och ändå känna mig like a queen. För jag är trygg i mig själv, trygg i min kropp, trygg på gymmet och jag älskar min tid där. Idag är jag som jag är och mår fantastiskt oavsett. Om jag vill se ut som en fashion queen gör jag det, men det är för min skull då. 
Jag var raka motsatsen från början, som sagt. Så du kommer inte hit där jag är idag och vågar blotta dig helt som ensam ung tjej på gymmet och utan vänner "bara sådär". Det kräver tid, tålamod, motivation och vilja. Har du det så kommer du komma hit :)

 

OBS! Det kanske låter som jag var en självsäker tjej där i början som tänkte allt det där. Men NEJ. Jag hatade mig själv då. Tyckte jag var ful som få. Skämdes över hur okunnig och svag jag var. Jag gillade inte mig själv det minsta. Hur kunde jag då tänka sådär? Jag visste hur psykologi fungerar och jag VILLE ändra mina tankar om mig själv. Ibland är fake it until you make it helt sant.

 

DAGENS TIPS! Idag kommer tipset bli på riktigt snygga kläder som garanterat får dig att känna dig fräsch och även om det må väcka synen mot dig så kommer du kunna övertala dig med tankarna "det är för at jag ser så bra ut". Lite mer girl power till dig själv!

Här nedan kommer massa fina plagg och tryck på det rosa så kommer du direkt till plagget på deras sida :)  

 

  


GENESIS
  SPORT  BH  &   GENESIS TIGHTS  FROM  STRONGER

 

 

 


CARRARA SPORT BH
  WITH  MATCHING  CARRARA TIGHTS   &  CARRARA GLOVES  FROM  STRONGER

 


 


AS  SEEN  ON  ME  -  NIKE CL SHORT SLEEVE  (fantastisk passform för kurviga tjejer!)   &  WHITE  AIR MAX THEA

 

 

 


BLACK  O STRAP BH   &  GREEN  TRIANGLE STRAP BH  FROM  NLY  SPORT

 

 

  


BLACK  BEAUTY  DANCE  OR  YOGA   TORA SPORT BODY   FROM  GINA  TRICOT

 

Flytta - en välbehövlig nystart

 

  Nu  lägger  vi  det  gamla  bakom  oss  och  blickar  framåt  

flytt och nystart på dieten


Man får alltid en ny chans, om man väljer att ta den

 

 


Som sagt... En dryg månad som skulle varit diet blev en dryg månad av något mer liknande bulk. Ni vet ju varför och alla ni som varit med om liknande vet också att man skiter i allt ett tag efter. Men nu är det dags för omstart! Jag är trött på att må dåligt, trött på att inte tycka om det jag ser i spegel och på att "tillåta" mig själv att förfalla såhär, gå ifrån mina mål istället för emot dem.


NU  ÄR  DET  FASEN  DAGS

Träningen har ju gått sjukt bra hela tiden, så den ska få fortsätta köras på samma höga nivå med cardio varje dag 6 pass styrketräning i veckan. Inget mer fuskande med cardion! Men framförallt - inget mer skit med kosten!! Nu är det dagligt underskott av kcal och endast näringsrik bra mat som gäller. Inte en enda tugga fusk nu. Ska göra detta fullt och och helhjärtat, för min hälsa och välmåendes bästa. Ska även sköta sömnen bättre nu. 2-5 tim sömn per natt är galet lite... 6-8 tim sömn per natt ska det bli! Nu är det fasen daaags!

Som hjälp på traven flyttade jag igår också. Vi har ett stort hus med flera våningar och nu flyttade jag till bottenvåningen så jag bor lite mer "själv" typ. Egen toa, dush, sovrum mittemot mitt dansrum och kylskåp som ska innehålla bara min mat. Ibland behöver man hjälp på traven och mina föräldrar tror jag behöver detta, lite miljöombyte typ. Känns sjukt bra att bo kvar hemma just nu, både för det där som hände och för att de står för all mat och boende m.m. så jag kan lägga all min energi på plugget (läser dubbel takt på distans och utan hjälp) och mig själv nu utan att behöva oroa mig för pengar eller vara ensam på nätterna.


Jag kan.  Jag vill.  Jag ska.  

 

Bryr mig inte om att folk kommenterar min vikt på gymmet, främlingar som kommer fram och säger "har du gått upp i vikt?" eller det att jag gått upp flera kg när jag skulle gått ner. Det var då och nu är nu. 
Förlåt till er som följer mig och speciellt till er som ser upp till mig. Jag vill göra er stolta och vara en bra förebild, vilket jag verkligen försöker. Men jag är inte perfekt. Ibland händer saker man inte kan rå för som kan skada en under lång tid så att man inte kan leva som man egentligen vill och vara sig själv. Jag ska visa er att ni kan lita på mig ändå. Visa er att även hur mycket folk slår er ner, hur många gånger ni sabbar för er själva och hur lång tid ni än behöver för att komma på rätt bana igen så kan och kommer ni lyckas  -  jag ska visa er detta genom mig själv.  Vi kan.  Vi vill. Vi ska.

 

Kramar

Frågestund - What do YOU want to know?

 

  Frågar  man  så  ska  man  också  få  svar  

undrar du något?


Let's  have  a  Q / A



 


Frågorna börjar rulla in allt mer nu det senaste, både här och på insta. Jättekul tycker jag! Vill såklart svara alla och ge så bra svar som möjligt, men det är svårt när kommentarer på insta försvinner snabbt i flödet så jag kan råka missa dem och det att det inte är enkelt att ge bra svar när man tvingas skriva kort, så som i en kommentar.

Så nu kör vi en frågestund!

Från idag till och med fredag 1 juni  ( 21/ 6  -  1/ 7 )  kan ni skriva här och på insta. Frågorna kan vara precis vad som helst! Det ni vill veta, undrar eller kanske en helt random fråna om vad som helst - bara att fråga på!  
Det senaste har jag fått mycket frågor om min träning och hur jag såg ut innan jag började träna. Men ni får verkligen gå helt utanför fitness och hälsa här! Så som några reda gjort med frågor om huruvida jag dejtar någon, hur jag klär mig utanför gymmet, om jag har några fler ovanliga och spännande framtidsplaner eller om hur jag håller tänderna så Colgate-vita.

Ni får jättegärna också kommentera vad ni vill se mer av här och på insta :)   På så vis kan ni vara med och bestämma!
Kanske recept?  Veganska, proteinrika, low carb, frukost, diet-anpassade, energirika, hälsosammare version av något, foodprep-tips, raw food, sött eller salt...  Eller fler tävlingar? Kanske ihop med mina sponsorer eller något heeelt annat?  

 

Ser fram emot att läsa och svara på er!

KRAM

How to build a BOOTY - såhär gjorde jag!



  Bubble  butt,  squat  ass  &  bootylicious  

ni vet en vältränad rumpa


Önskeinlägg om hur jag gick från platt till detta!

 

 

"Du hade tur som föddes så"  - något jag ofta får höra när det kommer till min fysik....  
Men vet ni vad?  Sanningen är att jag föddes  VERKLIGEN  INTE  såhär! Under hela mitt liv fram tills att jag började styrketräna hade jag en riktigt stor mage  (ständig ballong, "gravidmage" som vissa sa), jag var bred från topp till tå och utan midja, magen var från sidan dubbelt så stor som rumpan och rumpan sedan var platt, dallrig och bred bara...
De som kände mig då och inte sett mig sedan dess känner inte igen mig nu. Min kropp ändrades massvis och psyket ännu mer.


Min nuvarande fysik är drygt 1.5 år av styrketräning, bra kost och 100% vilja.  Med träning, näring och vilja kan alla ändra sitt utseende som de önskar. Jag tycker det är fantastiskt häftigt! Som en vän sa;  "fitness är som konst, där kroppen är vår canvas, träningen är penseln, kosten är färgen till penseln och viljan är ljuset"  För ingen kan ju inte se en tavla i mörkret.


Jag tänkte ge er vilka övningar jag kör för ben och rumpa i detta inlägg  :)    Det har önskats av er rätt många gånger nu, så det är väl dags att svara på det nu med! Lade även till cardion som jag kör varje dag på dieten och mina tillskott + första målet mat.
Jag kommer skriva vilka övningar jag kör nedan ihop med antal set och reps.
Viktigt att komma ihåg här är att detta är vad jag själv utformat till just mig själv utifrån mina egna förutsättningar, behov och mål ifrån där jag var och är. Det betyder att du kanske inte får samma resultat som jag. Kroppen är sammanhängande också. Om ni endast tränar just ben som jag och inte resten av kroppen så kanske det inte blir alls likt. Finns ju en mage och överkropp med!



 

Om ni vill att jag fixar träning och kost åt er så kan ni maila mig på   maria.ehrlington@hotmail   så fixar vi det!   Då kan jag som lic. PT och lic. Kostrådgivare garantera att ni får resultaten ni önskar, på bästa, roligaste och smidigaste sätt  :) 

 

  • En vanlig bendag för mig är att lägga största fokus på gluteus maximus (rumpan). 
  • För att få höfter tränar jag även mycket gluteus medius och gluteus minimus (sidan av rumpan/ utsidan av höften) som prio nr 2.
  • Framsida lår kör jag även mycket, då jag tycker det är snyggt och jag behöver det när jag dansar, så det är prio 3a.
  • Vader ger en (enligt mig) finare timglasfigur i helheten och det är sjukt snyggt med vader i ex. klackskor, så de är prio 3b.
  • Baksida lår försöker jag hålla nere. Detta för att jag inte själv tycker det är snyggt med väldigt stora ben och även för att stora baksidor lår ge intryck av mindre rumpa, medan små baksida lår ger intryck av större och rundare rumpa.
    Därför kör jag inget för endast detta, men de är ju med i flera av övningarna för andra muskler (kroppen sitter ju ihop) och de används varje dag i alla mina 100-tals trappsteg!
  • Alltid TEKNIK  FÖRE  VIKTER.  Som ni ser nedan kör jag inte "jättetungt". Jag skulle klara mycket mer egentligen, men då riskerar jag att tekniken inte blir 100% korrekt (jag är riktigt nördig med teknik).  Samma sak med kontakt. Jag är väldigt noga med att se till att det tar precis där det ska, endast precis bara där och tar rejält. 
    En annan anledning till att jag inte kör "extrem-tungt" är för att jag  inte använder hjälpmedel.  Inget magbälte t.ex. 
    Detta för att  1 - jag har 100% korrekt teknik och vet exakt vad jag gör och däför klarar detta.   2 - jag vill aktivera de inre musklerna i magen för att på så vis samtidigt platta till magen som få den starkare. 

 

Efter att ha värmt upp ser upplägget ut såhär just nu. Vilan är ca 30 - 60 sek mellan varje set och jag dricker vatten eller 1 skopa BCAA. Det senare är ju för att jag tränar på tom mage nu med periodisk fasta och då behöver musklerna extra aminosyror för att inte ta energi från musklerna till träningen utan använda sig av fettet i kroppen, just för att magen är ju fortfarande tom:

5-6 set x 25 reps  -  raka och riktigt djupa marklyft med kettlebell  (tyngsta som de har på 32 kg)

5-7 set x 10 reps  -  squats i smithmaskin, med fötterna långt fram så det blir som en box under dig  (70 kg + stången)

5-7 set x 10 reps  -  benpress på samma sätt som squatsen i smithen  (160 kg)

5-6 set x 12 reps  -  hip abductor i maskin  (50 kg)

5-6 set x 10 reps  -  cable kicks i cable cross, alltså 10 på ena benet och sedan 10 på det andra  (6 plattor, vad det nu är i kg)

4-6 set x 10 reps  -  leg extensions (50 kg)

5-6 set x 10 reps  -  vadpress i sittandes eller ståendes maskin  (115 kg)

Stretching av samtliga muskler och en andra skopa BCAA under tiden.

ENDAST PÅ DIET:  60 - 90 min power walk utomhus, gärna med mycket trappor och nästan konstant uppförsbacke ELLER cyklar med mycket motstånd och så snabbt jag klarar av.

 

Efter detta äter jag mitt första mål på dagen som är det största med. Om man inte går på diet eller om man inte följer periodisk fasta så som jag gör så kan man självklart äta frukost innan. För mig fungerar periodisk fasta underbart och jag har aldrig mått så bra av någon annan kosthållning som jag gör med denna. Även om man inte kör periodisk fasta så kan man träna innan man äter med såklart. Kom då ihåg att du behöver aminosyror (EAA eller BCAA) innan/ under/ efter träningen om du styrketränar eller om du kör cardio på kaloriunderskott, bara för att kroppen inte ska ta sitt bränsle från dina muskler.

 

 

Om något känns krångligt eller du har frågor, kanske jag missade något eller du vill ha mer precis hjälp så är det bara att lämna en kommentar eller maila mig. Jag svarar alltid alla så bra jag kan och så fort som möjligt :)
Bästa sättet att nå era mål är att låta någon hjälpa er. Jag vet att det kan ta emot, men det kan vara det bästa val ni gjort. Innan jag själv utbildade mig lät jag en underbar man hjälpa mig. Han är stor anledning till att jag själv blev lic. PT, lic. Kostrådgivare och hälsoinformatör samt fortsatte vidareutbilda mig.   TILLSAMMANS ÄR VI STARKARE, mina vänner.

 

KRAMAR

 

När ord inte räcker till...

 

  När  känslorna  tar  över  och  allt  bara  försvinner  

om det där som hände


När jag inte mår bra finns det alltid ett plåster som läcker mina känslomässiga sår  . . . 

 


Min kärlek;  dansen.  Den har bokstavligt talat räddat mitt liv bak i tiden. Den hjälpte mig också gå från mobbad och tjock, till en av de mest vältränade tjejer på skolan och bland "de populära".   (Visst tillhörde jag de populära, men att jag sedan vägrade hänga med de andra "poppis" och hellre alltid var med mina likasinnade, oytliga och riktigt udda nördar är en annan sak! De älskade ju mig lika mycket när jag var tjock och mobbad, vilket betyder allt!)  Om jag inte kan dansa vill jag inte leva mer. Så mycket betyder den för mig.

Som ni läste i ett tidigare inlägg höll jag på att bli  våldtagen  för ett tag sedan. Det var nära, men han lyckades inte så långt som han önskade. Jag kom undan efter en hel del kämpande (tack och lov!)  men det har ju självklart satt sina spår. Det märks mest på hur jag behandlar mig själv. Har skitsvårt att bry mig om mig själv just nu. Sover alldeles för lite, skiter i vad jag har på mig, håret får vara hur det vill, äter mat jag inte borde och i spegeln ser jag inte längre mig själv. Jag har gått upp i vikt och ögonen som folk brukar kommentera "lyser på ett unikt, ovanligt sett av fullständig kärlek", likt jag vore hög på livet, de ögonen är trötta och tomma. Både för att jag sover dåligt och äter skit, men också för att jag inte mår bra. Jag avskyr hur jag blivit. Avskyr att se min kropp bli till det värre och inte i närheten av vad som är jag. Avskyr att känna mig fånge i en annan människas kropp.

Jag saknar mig själv mer än jag kan sätta ord på. Saknar att se mig själv i spegeln och le, gå på stan och inte bry mig om hur jag ser ut, se framsteg i träningen, äta hälsosamt och BARA VARA JAG. Nu är jag långt ifrån jag och jag saknar mig.

Igår tog känslorna över totalt. Kändes som jag skulle explodera inifrån... Sprang hela vägen till gymmet, en kvart i lätt uppförsbacke, struntade i om folk på gymmet stirrade på mig när jag tårögd sprang igenom hela gymmet, längst bort, uppför alla trappor och in i den tomma gruppsalen. Slängde av mig ryggsäcken och jackan, utan att se mig för vart. Höjde musiken tills allt annat ljud försvann och lät mina känslor komma ut i rörelser. I två timmar dansade jag där inne. Stannade inte upp mer än en gång för att sätta upp håret. Jag dansade ut allt jag tänkte, allt jag kände, allt jag varit med om och alla ord jag ville få sagda.

Tillslut darrade hela kroppen och mitt plattade hår var lockigt igen. De var så blött att det droppade om det, mitt långa lockiga hår. Ansiktet var så blött att det såg ut som jag doppat det i ett badkar. Jag som har svårt för att svettas ändå. Då kanske ni förstår hur intensivt jag hade dansat? Jag kände efter i någon sekund och insåg hur jag tagit ut mig. Insåg att jag hade endast druckit en juice och alldeles för mycket kaffe på hela dagen, fastän jag hade tränat tung styrketräning i två timmar på morgonen... 
Kroppen föll ihop på marken och jag grät till musiken i öronen. Samtidigt som jag grät så att magen hackade så fortsatte jag röra kroppen, dansade liggandes på marken till orden i lurarna;   "I'm so sick of love songs. So tired of tears. So done with wishing somone was here. So sick of love songs... So why can't I turn off the radio?"    Medan tankarna gick;  jag är så trött på kärlekslåtar när inget är sant. Vill inte gråta mer inombords. Vill inte önska att någon var här, men jag känner mig så ensam. Så trött på alla osanna kärlekslåtar... Så varför kan jag inte sluta hoppas? Varför kan jag inte sluta lyssna? Varför vill jag tro att någon kan älska mig för den jag är, som jag är, när det verkar som det bara finns de som vill ha endast min kropp... Why can't I turn off the radio?

När tårarna var slut och endorfinerna kom så blev jag fruktansvärt trött. Trött och glad. Jag mådde så sjukt mycket bättre nu. Började gråta igen då, men av glädje och lättnad. Dansen är min terapi, jag fick äntligen säga det jag behövde få ur mig. Nu finns det bara en person i världen som kan göra allt bra igen - jag.

 

Låt det som inte dödar dig göra dig starkare.

Låt inte dina misstag bli dina förluster, utan lärdomar.

Du är starkare än du tror och du klarar mer än du förstår.

När folk försöker slå dig till marken, ställ dig upp igen och visa dem att det bara får dig att sträcka dig längre.

Visa dem som ger dig hat att du inte ger något tillbaka, för du är endast fylld med kärlek.

 

Du är värd att må bra, Maria. Du kommer snart stå där och vara mer hög på livet än du var innan detta och du kommer vara starkare än du någonsin varit. Snart kommer du se dig själv i spegeln igen, se de kärleksfyllda ögonen, med ett sant leende och en utstrålning av HighOnLif och med stolthet tänka  "det  där  är  faktiskt  jag".  Snälla Maria, lyssna på dina egna ord.

Dansade på Elitnivå

 

 

  Min  bakgrund  som  ni  inte  hört  om  förut  

dansös på elitnivå


En del av mig ni inte fått läsa om förut

  

 

 


När jag var knappt ett halvår gammal märkte min familj att jag kunde hitta takten i all musik.
Min pappa ville bli något inom dans som ung, så han blev salig när han såg detta. Jag var familjens egna lilla partytrick! 

 

Något år senare vickade jag på höfterna så fort jag hörde musik, fastän jag inte kunde gå ännu.
Nu var mina bröder i den ålder att de dejtade tjejer  (väldig sladdis som jag är)  så nu blev jag deras tjejmagnet. Hundtricket var old school, nu var det dansande bebisar som gällde!

 

När jag väl var gammal nog att börja i dansskola tvekade ingen av oss - jag fick börja direkt.
Jag var en mullig liten boll och mobbad som skam. Men när jag dansade var det ingen som retade, för alla såg hur snabbt jag utvecklades.

 

Jag ville bli balettdansös. Var överlycklig när jag kom in, men valde att sluta efter några veckor.
Kanske fem år gammal och enda anledningen jag slutade var att min lärare och de andra eleverna ansåg mig vara för tjock. En balettdansös ska vara mager och elegant, inte en tjock unge... Till familjen sa jag att jag slutade för att det "inte var så kul". 

 

När jag skulle sluta mellanstadiet fick jag sluta... Danslärarna kunde inte lära mig mer sa de.
Nu i efterhand inser jag att de inte var så jätteduktiga. De kunde dansa bra, men de kunde bara de steg som de lärde ut. Det är skillnad på steg i en koreografi och att bara dansa, göra egna rörelser och gå känna musiken.

 

Något år innan detta hade jag börjat på en annan dansskola samtidigt. Där var det en tjej som lärde ut streetdance.
Hon snappade upp mig tidigt och flyttade upp mig till bättre grupper gång på gång på gång... Efter några år dansade jag med vuxna som dansat street dubbelt så länge. De behandlade mig som skit bara för att jag var så mycket yngre än de. Jag minns att jag ändå behandlade dem som vänner.

 

Några år senare fick jag sluta även här. Dansläraren sa att jag var nu bättre än de i denna grupp och jagkunde bli deras lärare.
Hon såg också hur de andra hatade att jag var så duktig. Inte visste de att jag stod hemma framför speglar och dansade i timmar nästan varje dag, övade steg på raster och så fort musik kom på studerade jag takterna och försökte lära mig läsa av hur nästa del av denna främmande låt ska bli. Eller att jag stretchade varje dag och lärde mig koreografier från youtube. 

 

Jag började lära mig själv från nätet. Kollade på musikvideos och härmade. 5 min av ett klipp kunde ta som minst en timme att lära. Detta var innan folk lade upp koreografier. Så jag fick tänka spegelvänt och öva sekund för sekund...
Nu dansade jag alltid ensam. Det var bara street som gällde. Jag mådde så fantastiskt när jag dansade. Det var så gott om enda tiden på dagen som jag mådde bra. I skolan mobbades jag, hemma kände jag mig ensam, men musiken omfamnade mig alltid och dansen var mina känslor.

 

Mina föräldrar anmälde mig till att dansa med BOUNCE. Två somrar på raken dansade jag med mina förebilder i veckor.
Min depression försvann dessa veckor och jag grät av glödde varje dag, för jag hade aldrig förut mått så bra.
Andra sommaren där hade jag fått mina ätstörningar, men allt försvann dessa veckor. En dag i början minns jag hur Anton Ewald  (sångaren från Mello you know)  som då dansade med BOUNCE upptäckte hur yr jag var efter 3 timmars dans. Han verkade förstå varför och pratade med mig. Efter det åt jag som en häst! Dansen gick bättre då och jag mådde som en prinsessa.

 

Hösten efter den sommaren upptäckte en dansare mig på stan, när jag dansade på skoj med några vänner. Han visade sig vara ägaren av den nya stora dansskolan här - den första rena streedance skolan!
För mig var det fuldans, men han såg talang och mina känslor till det jag gjorde. Han skulle bestämt ha med mig i sin dansskola. Jag ville inte först, men han lyckades tillslut övertala mig tillsammans med sin dansare till bästis som också jobbade där. 
Här var det ingen som mobbade mig. Vi var som en familj. Ägaren såg mig som sin lillasyster och även fast han kunde vara väldigt hård så syntes det verkligen hur mycket han älskade mig. Vi var verkligen som en enda stor familj.

 

Han valde ut mig och en handfull andra av flera hundra till att vara med i skolans tävlingsgrupp. Vi skulle sedan delta i Skandinaviens största danstävling och vi skulle ha med alla stilar inom street.
Nu dansade jag extremt mycket; 16 timmar i veckan. Utöver det var det skolidrott samt att jag sprang, cyklade och gjorde styrketräning med egna kroppen som enda vikt. Det var sjukt kul och jag hade äntligen folk som behandlade mig fint. Det enda som felade var mina ätstörningar, men jag berättade aldrig om dessa för min tävlingsgrupp. Vi var så nära varandra att jag visste hur det skulle få dem att bryta ihop. Denna grupp var mer än bara vänner. Vi var mer än "som familj". Vi kallade varandra till och med för familj nu.

 

Ett halvår senare åkte vi upp till Stockholm. Vi dansade vår egenkomponerade koreografi och placerade oss bland de bästa. Vi vann inte, men vi var sekund ifrån att göra det.
Om ni förstår vad jag menar med "sekunden ifrån"... Ja, vi var näst bäst. En galen känsla det där! Vi hade inte sovit på dygn nu eller ätit något vettigt och de senaste veckorna tränade vi tills vi grät av utmattning. Nu var vi här och vårt slit visade resultat. Så sjukt lyckliga var vi.

 

Efter den tävlingen slutade jag att dansa. All min dansglädje försvann i prestationerna.
Så många timmar av slit och alla gånger som lärarna skrikit på mina vänner, kallat dem för så hemska saker och gruppen sprungit efter varandra när de flytt ut i gråt eller skam eller rädsla... Jag var de alltid snällt mot, för jag gav alltid 110% och sket i alla skador eller sjukdom, men de andra hade det riktigt tufft. Var med på några shower med gruppen, men sedan var mitt dansliv över... Trodde aldrig mer jag skulle dansa. Lyssnade inte ens på musik under flera år. Stängde av alla radion, lät inte telefoner ringa, höll för öronen i butiker... Gjorde allt för att slippa känna denna fruktansvärda tomhet och extrema smärta som skav värre än knivar  (trust me, I know).

 

Nu är det XXX år sedan detta hände. Först nu har jag börjat dansa igen och det var för att jag började lyssna på musik igen.
Först nu har jag hittat tillbaka. Tillbaka till vem jag är. Detta är alla mina känslor och framförallt är det kärlek. 
De senaste veckorna har jag dansat nästan varje dag i en av salarna på gymmet. Jag kan inte stå still längre. Musiken är på nästan dygnet runt och alla känslor flödar ut likt vågor från ett hav. De är mer som tsunamis. När jag dansar är jag bara jag och det finns bara här och nu.