High On Life

Kategori: Om Mig

Glöm aldrig stjärnorna

 

  Jag  har  aldrig  ljugit ,  jag  glömde  en  viktig  sak  

de ljusa sidorna som överväger ändå


Det är inte bara mörker, jag har massvis av stjärnor

 

 

Vill börja med att be om ursäkt till alla ni som läser min blogg. Senaste året ungefär så har min blogg gått från att vara min privata plattform att få dela mina tamkar, känslor och upplevelser till att ha blivit någon typ av "avskrivnings-plats när jag mår dåligt". Det är inte så jag vill ha det. På så sätt verkar mitt liv som ett enda stort mörker. Det är inte så det är. Jag har massa ljus omkring mig, som lysande stjärnor även i mörkaste natten. Jag har så mycket underbart i livet och så många saker jag verkligen vill/ borde dela med mig av också. Har bara inte blivit så. Dock när det känns skit så skriver jag av mig... Så ja, då blir det ju att mitt liv verkar oerhört mörkt och tragisk. Lite svårt att få ihop det med min insta sedan där jag delar allt bra och så slås en mörk blogg mot en ljus insta. Vad är sant då? Båda är sanna, jag har bara inte fått med ljusen till bloggen senaste.

Så nu ska jag bättra mig! NYÅRSLÖFTE 2018: bringa liv till denna blogg igen - på två sätt! Både genom att skriva mer/ oftare och dela allt positivt med. Börjar jag dela allt positivt med så kommer det automatiskt bli mer inlägg såklart, haha.

2017 har varit kaos och mycket skit har hänt mig. Jag har mått ganska dåligt periodvis. Fysiskt dåligt när jag blev gravt matförgiftad och spenderade nästan 2 månader till sängs och gick på kortison. Fysiskt skit med när jag fick hypo. Psykiskt kasst med en hel del pga att jag känt mig så otroligt lost i livet, motgångar som tärt på mig, största hjärtekrosset hittills var detta år, efter (även om jag i efterhand såg att jag inte var kär i han - jag var kär i att ha en relation), människor i min omgivning som jag älskar har mått dåligt och för en person som bryr sig mer om andra än sig själv så som jag så gör det ont att se...

MEN jag är positiv för framtiden. Det som tär på  en nu gör en starkare till imorgon. Dagar jag mått bra har jag mått jättebra! För jag har haft det tufft, så när det inte var tufft så kunde jag njuta mer än jag annars hade kunnat. Har gråtit så mycket i år av lycka. Gråtit så mycket av smärta och så mycket av lycka. Ett år likt en bergochdalbana! Jag är tacksam för allt ändå. I slutändan kan jag ändå se på detta år med ett leende. Jag har haft sådana galet skinande stjärnor detta år, mått så bra och älskat att vara just jag i just detta liv i just denna tid. Kanske kommer jag göra inlägg om allt detta snart. Ett kanske som i "det kommer snart"...

Ett liv är som en knäböj

Detta inlägg skrevs för ca en månad sedan, men då min blogg legat nere pga tekniska fel så kommer det först nu...
Så har också mycket mer på g nu framöver här!

 

 

  All  I  know  is  everything  is  going  to  be  alright  

believe . do . achieve 

Livet är som en knäböj - det går upp och ner!

 

Ibland går allt underbart fint, likt parallella böj. För en med svåra knäproblem (tack dansen) och lika mycket ryggproblem (också tack vare kära dansen) så är parallella knäböj det bästa för både kroppens hälsa och för att bygga mer gluteus (rumpa) än ben.
Ibland kommer man för långt ner och den djupa böjen gör ont överallt förutom i de rätta musklerna. Längst ner börjar du undra hur fasen du ska ta dig ur detta, hur du ska komma upp igen utan att ta sönder något eller bli skadad... I slutändan lyckas du ändå alltid ta dig ur djupet där du sitter. Någon gång råkar du skada dig på kuppen, du kanske råkar hamna där nere i djupet för många gånger fastän du verkligen försöker, speciellt när du försöker vara (FÖR) duktig genom att ha på för mycket vikter eller tankarna snurrar sönder i huvudet... Oavsett så kommer du ändå alltid upp igen. Även om du inte trodde det - DU KLARAR DIG ALLTID!

Såhär är även livet. Ta allt du läste precis och applicera på livets gång. Du märker nog nu att detta är precis hur det är i livet. Vi har dalar och toppar. Vissa dalar tär sönder på oss, då vi undrar hur vi ska klara oss och kanske gör dumma saker... Precis så har vi även vissa toppar som får oss att gråta av hur bra vi mår och inte kan kontrollera alla dessa överfyllande positiva känslor.

Jag har känt sista åren här att mitt liv har slutat med sina gråzoner, likt sekunderna mellan djupet och toppen på min böj börjar försvinna. Det är en konstant djup med krigande att ta mig ur det och sedan fastnar jag på toppens topp av eufori och lever hög på livet där jag gråter och gråter för helvetes jävla gud vad jag mår BRA. I denna okontrollerade glädje glömmer jag bort tekniken och råkar hamna där nere under parallella knän igen och känner en tår rinna ner igen, men inte av minsta glädje. 

Mamma säger att jag alltid varit sådan. Det är som att olycka och ovanliga hemska saker dras till mig PRECIS som också de största lyckan och ovanliga stora glädjen kommer till mig.

Jag menar vilken 20-åring mer än Maria har varit med om flera misshandel/ tortyr så svåra att hon tappat en stor del av sin känsel och fått PTSD av det, varit med om våldtäcktsförsök, haft förföljare så vi fick skydda mitt nummer, har försökt ta livet av sig, varit så deprimera at hon blev paralyserad tillslut, spenderat 6 år i grava ätstörningar så svåra att hon fick flytta in på behandlingshem över ett år och enda anledningen att hon som är jag inte klarade va att äta var för att när du svälter fungerar inte hjärnan och dina minnen försvinner därför.... Jag har fotografiskt minne och minns alla misshandel, tortyren och våldtäcktsförsök m.m. i detalj... Men när jag inte åt försvann minnen och det kändes så skönt att slippa se allt och känna allt på repeat om och om igen varje dag och ha mardrömmar varje natt. 

Däremellan har vi samma tjej som var känd som bebis för att inte kunna sudda ut leendet på. Min bror slog mig och jag kramade hans ben med ett leende, för jag ville visa att jag älskar ju dig. Ungen som det inte finns en bild på i hela huset där hon inte ler. Som kompisarna alltid sa att de älskade hur hon alltid, alltid var positiv, glad, skrattade och fick alla andra att må bra. Hon som ingen kunde komma ihåg namnet på på gymmen när hon började träna, så bakom ryggen döptes hon till "hon som alltid ler" och de flesta visste precis vem detta var, för jag sågs aldrig utan ett leende och lysande ögon. Samma tjej som idag kallas "HighOnLife" och är bland det första du hittar om du googlar mitt smeknamn, för folk säger att jag verkar som hög på livet. Tjejen som blev scoutad av modellagenturer två gånger, blev utvald att blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal, är en av de enstaka procent som både överlevt och blivit helt frisk och fri av en av världens farligaste sjukdomar och blivit ombedd att skriva en bok såväl som föreläsa om just den resan. Hon som också råkar komma in på VIP-fester med kändisar för hon åt glass på rätt ställe eller får gratis livstids träning på en stor gymkedja för hon hade en så fin personlighet...

Ibland skulle det vara skönt att bara köra bikini fitness övningar och fastna i maskiner. En plan för allt och bara tåga in med stödhjulen på in i mål och coach som puttar överallt, bromsa och bromsa, med ett dl mått i ena handen och scheman, skrivet av någon annan, för ALLT i andra... Det sätt de flesta lever på, men jag vill kalla det att ta det säkra framför det osäkra i livet, om än inte mer som att inte leva livet, utan bara vara vid liv. Så känner jag. Normal och lagom lockar inte mig, även om det är säkrast.

Jag är däremot trött på alla gånger jag fallit ner under parallell det senaste och fastnat i djupet. Min tanke är att de senaste gångerna har jag egentligen fallit pga min prestation-prinsessa-personlighet, mitt duktigflicka-syndrom som pappa kallar det. Jag vill för mycket och vara för bra, sätter kraven på mig själv så otroligt högt att jag inte kan komma dit utan att bryt ner mig själv på vägen. Vi är många tjejer som är såhär, varför min pappa kallar det duktigflicka-syndrom. Dock vägrar jag sänka mina mål. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan... Och nu vet jag varför jag faller ner.

Jag behöver en passare.

Ensam är inte lika stark. Jag står där med 140 kg på axlarna och ja det går - jag är stark! - men i huvudet finns alltid tvivlen som undrar om jag kommer klara det. Det är den tvivlen som dragit ner mig flest gånger. Jag behöver någon som står bakom mig, har min rygg genom allt och kan hjälpa mig när livet blir för tungt. Det är det där tomrummet som sabbat så galet mycket för mig och ännu mer sabbades min kropp när jag ställde helt fel passare där bakom flera gånger om nu...

Men vet ni vad? Jag har en där nu som faktiskt får mig att känna att jag klarar en till rep. En som får mig att känna "ett till set, det känns omöjligt, men fuck it - vi kan ett till set!"   Ett sms när jag är sjuk. Ett till imorgon igen, samma fråga och ett hjärta. En fråga om hur det går med nya kosten, hur det känns. Små justeringar i tekniken, små saker jag inte tänkt på ens. Många svar på många stories på insta. En passare som får mig att vilja mer. När jag gick över parallell denna gång var jag inte ensam. Egentligen kom han in jag var på en sådan där topp topp topp, men då hade jag en annan passare som jag trodde ville hålla min rygg... Men när det blev för tungt för mig tappade min han fokus och det var här min nye hoppade in och han räddar mig nu. Jag känner mig trygg. Jag vågar lägga på mig de där 140kg igen för jag vet att jag är stark och jag vet att min passare har fokus på mig när jag står där. Att känna vi istället för ensam är nytt göt mig, men det känns bara så bra och så ...tryggt.

Nu vågar jag böja igen och jag vågar öka. Ska bara bli av med min lunginflammation och viruset i tarmarna så BÖJER VI!

(I allt här använder jag massvis av metaforer blandat med de verkliga sakerna. Har en hel del fina budskap här och MASSA NYA HEMLISAR om mitt liv som jag inte kan/ får/ vill berätta än ... Så vill ni veta vad som pågår i mitt liv nu så får i läsa igen och kanske igen så kommer ni se att jag gömt mycket nyheter bland lärdomar, försök att vara vis och klok.. PUSS)

Du är min lycka

 

  Lycka  i  tre  ord  för  mig  

att vara din

 

Min hamster börjar bli stor nu

 

 

 

 

"Men neeeej! Du får inte kraaama miiig!" skriker han och jag bara ler, för han gör ju inte motstånd och i smyg älskar han ju detta.
Vi står på en lekplats i Stockholm, mer exakt Södermalm och han håller min hand. I andra handen håller han en glass (förlåt bror, men det är min rätt som faster att få skämma bort barnen) som han fjäskade sig till i affären nyss. Lillen frågar varför jag har så annorlunda ben i jämförelse med pappa och mamma och jag svarar att jag är så stark så mina muskler var tvungna att bli såhär stora för att kunna hålla inne all styrka. Lillen tror mig inte, för jag är ju tjej. Han jämför med Hulken och hans muskler, jag skrattar och kan inte annat än le nickande. Han tror mig dock inte riktigt... Ja, faster är ju stark och brukar orka mycket mer än pappa, farbror och farfar i allt vi hittar på.. Men Maria är ju tjej och superhjältar brukar vara killar, säger han till mig.

Lillen hoppar till. "JA! JAG VET EN LEKPLATS SOM PAPPA ÄR BÄTTRE ÄN AAAALLA ANDRA PÅ!"  Han drar mig i armen och vi halvspringer bort till en lekplats med en enorm klätterställning. Wow, tänker jag för mig själv, för denna var inte dålig.
"DU ska klättra upp där! Det klarade inte de andras pappor nästan alls och pappa kunde men han var också sååå långsam!"
Jag pekar på klacken på mina skor, men nej jag får inte ta av dem för han. Maria ska bevisa att hon är stark nu menar han.

Efter att jag klättrat upp och ner flera gånger och var riktigt snabb blir han tyst. Faster var bättre än alla pappor. Det här väntade han sig inte. Han sa en sak som fick mig att bli helt rörd: "det kanske finns en tjej-superhjälte ändå, det kan få vara du". Jag klättrade bort till han och hoppade ner, gav honom en stor kram och bara stod där en lång stund. Denne lille kille är verkligen en av de finaste saker jag har i mitt liv. Mina ben må vara konstiga för, lillen kanske mobbar mig för att jag inte får äta glass (diet är kul osv) och skrattar åt mig när jag klantar mig 24/7... Men gud, jag skulle ge mitt liv för dig utan minsta tvekan. När du springer fram till mig och ropar mitt namn, slänger dig i mina armar och skryter om mig. Du får mig inse vad kärlek verkligen är.

Tillbaka igen

 

 

Hej kära alla!

Ett uppehåll här har det varit igen. Fundera på att komma tillbaka nu och ha lite annan inriktning. Mer bara det jag känner för att skriva just nu. Mer om mina vardagar, självklart massa fitness och träning fortfarande för det är fortfarande vad jag brinner för, men jag vill skriva mer om vad jag också känner är otroligt viktigt; nämligen insidan. 

När du lever som ung person i dagens samhälle är det SÅ mycket yta. Är du inom sociala medier mycket blir det ännu mer så. Jag som också modellar och nu är ansikte utåt för företag känner ännu mer press konstant på hur jag ser ut. Jag har aldrig varit ytlig och är allt annat än ytlig nu med. Det är inte det jobbiga för mig här. Det som är jobbigt är hur jag märker att folk behandlar mig olika beroende på hur jag ser ut. DET ÄR HEMSKT. Jag vill inte att folk behandlar mig bättre än någon annan för att de anser att jag ser bra ut. För jag vet att dessa människor kommer sluta behandla mig såhär bra så fort jag går upp eller ner några kg "för mycket" i vikt eller skulle något händer som är jobbigt för mig. Då försvinner de. Jag har fått det bevisat i flera år nu. 

Det senaste har jag haft det tuffare än på många år. Värsta tiden sedan jag var svårt sjuk i äs och depression. Först att A mådde dåligt, sedan gjorde vi slut, därefter fick jag en skada på min ämnesomsättning och har nu hypotyreos vilket betyder att jag varit sjukt trött, hade mens konstant i drygt 2 månader, mycket kramper i hela kroppen, ibland så ont att jag inte kan sova,gått upp många kilo på denna korta tid och ser nu inte ut som jag så kämpade för innan + kan lägga på mig några extra kg vätska vid för mycket ansträngning... Och det där sista har jag fått höra så mycket nu att jag vill slå sönder något ibland. Från kvinnor får jag en del hat, för nu ser jag inte lika perfekt ut. Från män har jag fått mestadels ny nivå av obehagliga kommentarer och blickar. Det är som om människor tror att om du är väldigt kurvig så är du troligtvis sexgalning med... Snälla rara ni. Jag om någon är inte någon fuckgirl. Jag måste ha känslor för någon för att bli attraherad så typ. Därför är det sjukt obehagligt hur män beter sig. För jag kan inte se något smickrande i det. Och jag kan inte förstå varför andra tjejer beter sig som de gör. Det är inte jag mot du, det är vi, och vi är båda tjejer och vet därför hur hemskt det kan vara. Vi står tillsammans tjejer, ok?

Nu senaste har allt börjat vända igen. Tar nu medicin som ska återställa ämnesomsättningen och har börjat på kostschema för att hålla koll på kroppen så den mår så bra som möjligt och inget går för fort fram. Jag har börjat träna igen, bytt gym (SÅ SKÖNT), känner mig helt över A, mina riktiga vänner har jag kommit ännu närmre nu, jag jobbar och smärtorna i kroppen blir allt mindre tack vare LPG jag går på varje vecka (kroppsstruman man har på då är helt sjuuuuukt fulsnygg! haha). 

Det ska bli ännu bättre nu. Det blir bara bättre och det ska fortsätta nu. Mer ska komma upp här och vill ni ha mer av mina recept + näringsvärde på allt så glöm inte kolla in min sida hos Deffa.

 

MASSA KRAMAR FRÅN MIG!!

Chokladbolls-nötsmör à la proteinberikad MUMS

 

  Ni  glömmer  väl  inte  kolla  in  min  andra  blogg ?  

Sveriges snabbast växande träningsportal


Näringsberäknade recept & allt du behöver veta om kost vid träning  -  THIS PAGE RIGHT HERE

 

 

 

Recept hit och dit här och där. Denna blogg kommer ju fr.o.m. nu bli alltmer privat, alltså handla mindre om recept och näringslära, träningslära och annat utbildande. Mer om mitt privata liv (vilket fortfarande är väldigt mycket fitness, träning, mat och nörderi men ni fattar :) ). Ska ju presentera Alex/ Tarzan med och äntligen också få med vem Danne/ min banane är, haha. Mina två favorit-människor här i världen!! Och det där med vem-är-svensk-projektet. De kommande 3 plåtningarna som är nu väldigt snart. Sportgalan såklart. Det där med att jag kanske ska tävla med. Att jag inte tränat på typ 2 veckor och fick avbryta all diet för jag skadade mig på gymmet, går på kryckor och mina smärtstillande har biverkning att man får väldiga ödem och jag gick upp 6kg på några daga pga de jäkla äckliga sakerna (FML). Sedan att min insta blev hackad ju (FFFFMMMMLLL). Några inlägg om min bakgrund jag tror kan hjälpa många med. Resan med Alex. Samt eventuell flytt.. Och de där erbjudanden med...

JAG HAR SÅ MYCKET ATT BERÄTTAAAAAAAAA

:)))))))))))))))))))))))))))))

 

Just det! Receptet på detta nötsmör (som jag råkade äta upp hela burken på 2.5 dl på en gång... MEN SÅÅÅÅ VÄRT) kommer i ett inlägg här snart och ännu mer snart på deffa.nu  Roliga är att alla i testpanelen sa att det faktiskt smakar CHOKLADBOLL men hade en grym touch av salt jordnötssmör och småbarnen valde tillslut mer av detta framför chokladbollssmeten. Jag testar helst alltid mina recept på barn för att få ärliga svar. Denna gång gick det långt över förväntan och jag förstår dem, verkligen. MUMS!!!

Ingen får mig att gråta som du, men jag älskar ingen som du..

 

  Jag  visste  inte  att  jag  var  trasig . . .  

men när du kom in i mitt liv...


Gjorde du mig hel

 

 

Det är så konstigt det där... Jag har hittat en person, eller ok han hittade mig lååångt innan jag fick se honom första gången egentligen, och jag har fallit hejdlöst. Han som nu är min, eller jag snarare hans, får mig att känna känslor jag inte visste jag hade och så kraftigt att de inte får plats i mig, de upplevs vara såväl utanför mig som inuti. Har alltid undrat om  äkta kärlek  finns, ni vet  sådär som på film, där  alla ser att det finns inget stopp och vad som än händer minskar inte kärleken.

Jag har sett det en gång... Han stod mig väldigt, väldigt nära och när de fann varandra var allt så självklart. Bland det vackraste jag sett. Verkligen. Man mådde så oerhört bra av att vara nära dem eller ens att se dem, för det var så äkta, så rent, så starkt att det likt sken om dem. De var tillsammans länge och inget kunde sära dem. Inte ens depression, sjuka mängder stress, viktändring, jätteskillnaderna i kost eller hur familjerna var så oerhört olika. De blev bara starkare ihop igenom allt. Så var det ända fram till en tragisk sak hände och den ena behövde hjälp med en av sakerna innan nämnda. De valde att ta en paus, för hennes skull, så hon kunde fokusera på sig själv tills hon var frisk. Under denna paus mådde han så dåligt att misstag gjordes och det blev aldrig de igen (men de lämnade aldrig varandra inuti. De var tillsammans hela och alla vet, men inget säger något, att"pausen" kan vara deras livs misstag).

Under denna tid de var tillsammans hade jag depression och ätstörningar, men - DETTA ÄR SÅ SJUKT - det försvann de veckor jag bodde med de två för all kärlek läkte allt inom mig och livet kändes så sjukt jäkla obeskrivligt jaggråtravglädje bra.

Jag visste inte vad kärlek var innan. Jag har haft pojkvänner och varit kär och allt det där... Men detta är något helt annat. Han är den enda som någonsin fått mig att känna såhär och det är SÅ läskigt hur han får mig må. På gott och ont. Ingen och inget får mig att må så helt obeskrivligt bra som han. Allt blir bra bara han är nära. Fick panikångest för en vecka sedan för första gången sedan jag var med om trauma som yngre. Jag kunde inte andas och skakade okontrollerat. Jag mådde så illa och ja alla som vet vad panikångest faktiskt är vet hur hemskt det är.. Sedan hörde jag hans röst och allt blev ok. Ett ord från honom kan få mig att klara saker jag inte vågade innan. Gick från 60 - 90 kg i mark bara sådär för att han stod bredvid och allt blev så lätt. Jag har svåra sömnproblem pga trauman och tar starka sömnmedicin varje kväll och somnar ändå först efter 4-5 timmar och sover riktigt bajs... Men med Alex vid mig somnar jag på några minuter, vaknar utvilad och jag har inte mardrömmarna. Jag har inte varit utan mardrömmarna sedan jag var 10-13 år. Med honom vaknar jag så energirik även på det stora kcal-underskottet jag haft senaste tiden, jag orkar mer på gymmet, jag har motivation till allt, vill allt, står upp för mig själv för jag känner att jag har ett värde, känner mig fin och han vill inte ens jag ska sminka mig "för du är så brutalt vacker", haha.

Det har varit vi sedan nyår. 3 månader och vi har inte bråkat eller något. Allt bara klickar. Tycker olika om mycket, men det gör inget, för vi pratar så mycket att allt löser sig. Vi är så olika, ändå så lika. Speciellt hur våra liv varit framtill nu är som dag och natt... Han hade livet jag alltid drömt om och ...jag har inte ens berättat om de flera gånger jag vinkat döden i ansiktet. 
Våra familjer är så olika. Vår vänner är så olika. Vi ser så olika ut. Ändå är vi så sjukt lika. På något vis känner båda att det känns tomt utan den andra, för vi fyller ett tomrum i varandra vi inte visste vi hade. Allt blev bara så självklart, it's all genuine and true.

Jag visste inte att jag var trasig, jag mådde så himla bra och älskade livet när han kom in. Men han gjorde mig hel och nu är allt fortfarande lika fantastiskt bra, om inte bättre, men utan honom blir det som om allt känns fel.

 

Även om ingen kan få mig att känna alla nyanser på skalan av bra och få livet så mycket bättre så enkelt som han, så finns ingen som kan så enkelt krossa mina känslor så som han. När han blir ledsen, av vadsom, blir jag förstörd. Ännu värre om jag råkar få honom ledsen, för då förstörs jag helt. Han har lätt för att åka bergochdalbana i känslorna medan jag är mer stabil. Så det är sjukt ovant för mig att inte vara det nu. Jag är konstant glad som person ju och har varit det länge (she who's always smiling, high on life...) men med honom har jag gråtit mer än på år. Jag förstår det inte ens själv. Allt som mammor berättar att de känner för sina barn, alla känslorna och hur de kom så självklart, ungefär så känner jag med min Alex. Är han ledsen sårar det likt självklart mig.
Jag mådde bättre än vad folk kunde tro var på riktigt, på riktigt hög på livet, men när han åker ifrån mig blir allt bara tomt.

Även om han får mig att känna mig vackrare än annars, starkare än förut, så in peace with everything, motiverad, bra och stark... Så får han mig att känna mig så otillräcklig och på andra sidan av perfekt samtidigt. Det är ett bråk av motsatta känslor inom mig. Jag vill bli bättre för honom. Mitt förflutna, allt jag varit med om, får mig att känna mig som ett freak. Han tycker inte det, för inget valde ju jag, men jag känner mig så "smutsig" och onormal, helt enkelt bara otillräcklig och "fel". Innan var jag ok med det, men med Alex känner jag ett driv att bara bli bättre. Detta får mig också att gråta. Kan inte kontrollera mina känslor längre när han är med i bilden. Jag kan hålla allt inne när han är med och vara stark för honom, men så fort han åker brister jag. Med Danne, min bästis, känner jag mig ändå ok oavsett vad jag gör eller ser ut. Med Alex känner jag mig snarare bara "det finns bättre än du Maria så du måste ge mer, bli mer och göra mer".  Jag ser vad han förtjänar och känner att jag inte räcker vad jag än gör.

 

HUR kan han se mig som perfekt och ändå få mig att känna mig otillräcklig?

HUR kan han få mig att känna den högsta eufori samtidigt som jag gråter och bara vill bort?

HUR kan man ha haft ett så trasigt, skadat liv som jag och likt en Disneyfilm get blessed with denna sortens liv?

Jag tappade rädslan för att dö sista gången jag vinkade döden i ansiktet. När jag slutade vara rädd för döden helt och hållet tappade jag all rädsla inom mig för allt. Inget skrämmer mig. Hamnat mitt i gängbråk med knivar utan att jag blev minsta rädd eller när mnnen försökte, ja, det där i Stockholm...  Men jag är livrädd att han ska lämna mig.  Så mycket älskar jag dig Alex.

Vad händer med bloggen nu?

 

  En  ny  blogg  &  denna  kommer  då . . ?  

"Hej! Vi vill att du bloggar för oss"


Nya möjligheter för lilla Maria

 

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag alltså börja blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal deffa.nu. HUR KUL?! De hade nu letat bloggerska i 2 år och nu landade det på mig, det var jag som gav dem rätt feeling och de kände att jag var den rätta. Måste säga att jag knappt fattar själv att lilla jag kan få ett så stort, helt galet bra erbjudande. Jag vet att jag kämpar hårt, sliter med utbildning efter utbildning, jobbar hårdare än de flesta mot mina mål och senaste åren mer eller mindre dedikerat mitt liv till att nå dem (jag är den där vännen som fått boka in i almenackan att vi ska ses för mina dagar är så fulla och som svarar som snabbast efter en dag när du skriver). Mina vänner och föräldrar förstår att det går så bra för mig och att folk vill jobba med mig. 20 år med eget företag, scoutad modell, var färdigutbildad Lic. KTK redan vid 18, tvåspråkig, varit nära att dö men överlevt "som ett mirakel", har ett enormt kontaktnät med många inflytesrika människor runtom i världen och jag vet inte vad "slappa" eller ge upp är (du vet att om jag vill något så fixar jag det). Så omgivningen förstår... Det är jag som inte förstår. I mina ögon är jag ju ändå "bara lilla Maria"...

Svårt att hänga med nu när så mycket händer så snabbt. Jag är van att slita och ha strikta rutiner varje dag. Nu börjar allt ge resultat och det känns ...sjukt konstigt. Jättebra absolut, men också så ovant. Hade en fotograf som ringde i helgen och ville plåta en idé han tänkt på länge men agenturerna inte hade någon som gav samma känsla som han sökte. Också rätt wow.
När deffa.nu berättade om hur det kommer se ut nu och hur det kommer bli i framtiden med så blev jag helt ställd. I slutet av samtalet sa jag rent ut "men jag är bara lilla Maria..." och han svarade att han vet vem jag är och jag är den enda de ville ha.
Wow. Ja bara wow. Smälter fortfarande allt, haha.

Jag kommer fortsätta blogga här med. Detta är ju "min" blogg... Här jag skrev innan några av alla möjligheter jag fått hade startat. Eventuellt blir det lite mer privat här än innan och lite mindre mat och recept. Deffa.nu kommer bli mycket näringslära och recept nämligen. Även mycket träning. Här kommer nog vara träning i stor utsträckning med, iom att det är en så betydande del av mitt liv. Eventuellt mer modellande, privatliv och bilder här fr.o.m. Vi får se lite helt enkelt! Den kommer iaf vara kvar :)

KRAM

 

 

Eufori à la livet

  I  know  I  can  &  I  know  I  will  

motivation


KÄRA  ÄLSKADE  KROPP

 

 

 

Efter helgens cheat i lördags och pga jobb + plugg en helt oväntad (och inom mig ofrivillig) vilodag på söndagen var energinivåerna PÅ TOPP igår. Vaknade vid 06.05 och flög ur sängen. Satte på kaffe och när päronen vaknade strax efter satte jag på musik med. Jag var så on top! Sprang ner till gymmet direkt och cyklade 45 min, solade en stund och körde med foamrollers genom hela kroppen. Hann även smita in i bastun efter duschen med hårinpackning i. Lyxstart på veckan indeed!

I skolan kändes allt lika fint. Fokuset var 100% alla lektioner och allt fastnade (eidetiskt minne är kanske "fusk" men ändå). På lunchen sedan var hela skol-gymmet och salarna där lediga. Jag använde 30 min av den 40-min rasten till att dansa, non-stop, helt utan paus och fick ta 5 min bara till att få ner pulsen efter. Dans är som att springa. Fast med hela kroppen. Även styrka behövs.

Efter skolan gick jag till gymmet. Träffade en vän och knäppte varsin nocco medan jag mailade klienter. Därefter blev det ett benpass utan dess like!! PB I ALLA ÖVNINGAR!!! Skojar inte!! Gått ner 4 kg men ökat tydligt i styrka och kroppsmätningen visade att jag ökat i muskelmassa men tappat rejält i fett. Jag som var rädd att tappa muskler iom dieten nu... Detta kändes så galet himla fint. Fortfarande 10 x 10 i alla övningar och kör samma övningar. Dock nu med högre vikter. UNDERBART!!!

När passet var klart var jag dötrött, men kände ändå att något fanns kvar. Jag kunde stå och gå utan problem. Så ville jag inte känna. Det är nu folk brukar gå och byta om. Jag är värre PT mot mig själv än folk är vana vid att se PT's vara på läskiga klipp på insta och youtube typ, haha. Jag vet det som de PT's vet - det är psyket som ger upp innan kroppen. Inget värt att ha kommer från att ge upp eller stanna i comfort zones. Jag komma längre än de flesta så då måste jag jobba för det med. I can &I will.

Gick in till omklädningsrummet, fyllde 2 liters-dunken igen och grabbade min proteinbar, höjde musiken i öronen och tänkte på det där som motiverar mig. Min energi ökade galet igen och jag cyklade på tyngsta belastningen i 1 timme. Det som gav mest energi var känslan jag får av det där som motiverar mig. Känner mig likt ostoppbar då... Vad det är mer exakt kan vi ta en annan gång. Det är nämligen samma sak som fick mig att bli frisk och fri, överleva mer än vad som borde vara möjligt och bli såhär hög på livet som jag är. Det är rätt mörkt för den som inte förstår, men de som gör inser hur fantastiskt vackert det är.

 

Dagar som dessa slutar oftast med att jag gråter. Jag gråter av lycka och kärlek till livet. 
Att vara hög innebär också att du varit låg. De som varit högast har också varit lågast. Jag är idag högre än folk förstår. Så ja, jag gråter ofta. 99% av gångerna jag gråter idag är för att jag känner så mycket positivt att jag inte kan hantera det. Mina vänner vet, min familj likaså och alla de jag älskar, att min kropp håller inte inne det den känner. Tårar, skratt, kramar, ord, blickar... Jag kan inte ljuga med mina känslor. Oftast smittar det av sig. Om jag är lycklig som nu brukar de omkring mig må bättre. Älskar det.

Igår var en sådan dag där det lyste ur mig hur jag kände. Fick höra av 5 stycken att det gjorde dem må bra när dem nu innan hade haft en dålig dag tills dess och även en helt okänd person kom fram bara för att säga tack. DET motiverar mig också - kärlek <3

Reklaminspelning - hur jag blev modellen de minns

 

  " THIS  LIGHT  THOUGH "  

the happy thingy


Vi tog pause i inspelningen & min weirdness fick skina

 

 

 

 

 

Har haft paus från allt modellande i nästan ett år, men nu är jag tillbaka! I helgen var det reklaminspelning och det var superkul. Dock inte så kul att jag skulle prata och jag envisades med att säga "schuukt" istället för sjukt, haha. Min svenska är väldigt ren, rikssvenska med knappt någon dialekt alls ...förutom att jag säger "schuukt, schöönt, schuu och spinat (sjukt, skönt, sju och spenat). Jag har ingen aning om varför! Finns två personer i mitt liv som säger så bara. Här i Jönköping har folk väldigt grötig dialekt vanligtvis, men iom att mina föräldrar talar rikssvenska så slapp jag tack och lov den hemska dialekten! haha

Tillbaka till inspelningen nu då (fokusera Maria!) så var det ett kort filmklipp som ska visas i sociala medier senare. Hemmamiljö och snygga kläder, naturlig och väldigt lätt sminkning samt plattat hår. Så snygg man kan bli ändå! Inte som när man är på gymmet eller lever i hoodies i skolan...  Kände mig väldigt bekväm framför kameran fastän det gått så lång tid nu. Kanske också för att jag fick tala fritt, alltså inte repliker utan de sa vad jag skulle tala om och sedan använda mina egna ord helt själv.

Mitt under allt skulle vi ta en paus. Jag fick se rullen och utbrast "THAT LIGHT THO!"  hahahaha   Är väldigt seriös av mig i jobb. Dock så är jag väldigt flummig, sprallig och superglad som person ju (HighOnLife ;)) och det kommer fram mellan tagningarna när allt är mer avslappnat. Jag tog min mobil och sprang fram där de filmat.  "Vi kör igen om 3 min" sa någon. Jag svarade att jag bara måste ta selfies. De förstod och sa att det brukar bli så. Dock väntade de sig nog superposerande smizing och "I look great and Imma slay this world" typ av selfie... Jag fulade mig och tog selfies likt ovan istället. I'm sexy and I know it är inte riktigt jag. Snarare I'm fucked up, a crazy weirdo and proud to show it, haha.  Alla hade skitkul åt det. 

 

"Man tänker att en så vacker tjej borde vara förmer... Men det är som du aldrig sett dig i en spegel. Finns inget sådant i dig".

"Kanske för att jag inte ser mig som vacker och att jag ser människa som människa".

" Dig kommer vi aldrig glömma. Such a happy thingy".

 

 

10 facts about me

 

 

Mest använda emoji: den som skrattar så den gråter!

Mest använda uttryck: "JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖR"   (som i att "omg det här är för kul!" eller bara är väldigt över-dramatisk....)

Jag kunde leva på: mörk choklad, nybakat surdegsbröd och sedan iskalla sharon/ persimmon med crunchy jordnötssmör.

Kan inte leva utan: kaffe, att dansa, träna eller mänsklig kontakt (bli rörd vid, röra på andra, kramar osv).

Om jag var en man för en dag skulle jag... Stå upp och kissa, gå runt utan tröja och känna friheten utan bh och äta sådär sjukt mycket som en fitness-freak-man kan äta!

Vägt som mest/ minst på samma längd: 34 och 75 kg. Överviktig med knappt några muskler och mycket fett på 75, mager à la bokstavligt talat skinn och ben på 34 och idag mycket muskler men väldigt lite fett på 63 och ska ner till 55-58 kg.

Dold talang: jag kan göra sådan där extrem limbo som de gjorde i Matrix. Gå ner bakåt så jag typ ligger utmed golvet precis, ovanför det, stå så och sedan upp igen. Ryggen och knäna hatar det, men det är ju fett coolt!

Något jag hatar... Är när folk lägger sig i min träning. Allt jag gör är av en anledning och jag vill inte diskutera med andra om det. Vill jag köra 10 reps så gör jag det. Vill jag köra 8 övningar när du kör 3 så gör jag det. Vill du diskutera träning med mig får du ha belägg för det du säger, för jag stör mig grymt på broscience och att folk ser ner på en för man är tjej och ung. Vissa unga tjejer har både utbildning och jävlaranama att lära sig mycket snabbt! Så kom inte och säg att hon gör fel om du inte ens vet hur muskeln fungerar.

Jag är rädd för... Att inte kunna sova, kräkas, tomten och bli lämnad. Har förlorat ett flertal vänner pga självmord och blivit "lämnad" av folk jag älskat så många gånger att jag i tonåren var rädd för att skaffa vänner, för jag var hellre ensam än blev så ledsen igen. Kräkfobi och tomte-rädsla har jag alltid haft. Rädd för att inte kunna sova är skitjobbigt... Spenderar ca 2 timmar i sängen varje kväll med att försöka somna. Haft sömnsvårigheter sedan tonåren och ett tag var de så svåra att jag inte kunde fungera normalt. Sedan dess tar jag sömnmedicin, men är ändå alltid rädd att inte kunna somna och må skit näsa dag.

Om jag kunde spola tillbaks tiden skulle jag... Leva alla dagar två gånger. Första dagen normalt och andra dagen lite mer i bakgrunden och studera allt som händer för att kunna njuta av varje detalj.

En sida av mig folk inte vet om... Är att jag gör galna saker i sömnen. GALNA! Skallat min bror, haft lussetåg, intervjuat en kompis, slagit ner min pappa, gömt mitt täcke och sprungit och snott en annans, ätit mer än på en hel dag m.m... Vaknar ofta med tuggummi i munnen av eller nya blåmärken. Av någon anledning kan jag balla ur i sömnen, haha.

Låt mig bara få äta!

" Får jag bjuda ut dig?  Något seriöst alltså.  Tänkte typ bio och middag.  Skulle vara mysigt "

 

" Förlåt, men jag kan inte... "  

 

...se det som mysigt, lade jag till i mitt huvud.

 

 

 

I snart år har jag undvikit att äta med andra. Du kan fråga min familj och vänner, alla kommer säga samma sak, de har inte tänkt på det kanske, men de har inte sett mig äta eller iaf inte sett vad jag äter mer än enstaka gånger dessa år. Inte ens de jag bor med vet vad jag äter! De ser vad som köps hem och finns hemma, men inte mer än så. Min mamma kan ibland bli orolig för "du äter ju bara kvarg, nötter och grönsaker" hahaha    Nej, det enda av mina mål hon SER mig äta är kvarg med nötter på kvällen och ofta råkar jag ta de grönsakerna hon tänkt ta. Därför tror hon så. Att mitt minsta mål mat på dagen är kvargen med nötter och att grönsakerna inte är mer än litet tillbehör ser hon ju inte.

Grejen är den att jag inte orkar med att bli dömd, bedömd och tvingas förklara och förklara allt jag äter längre. 

För snart två år sedan var jag så trött på att aldrig få bara äta att jag nästan slutade äta. Kunde fasta en hel dag för att jag inte var ensam under hela den dagen. Ändå tyckte jag det var så värt det.

Tänk dig själv att VARJE, ja helt ärligt VARENDA JÄKLA GÅNG du ska äta något så börjar de du är med analysera din mat.
"Varför äter du det där?  Är det nyttigt?  Hur kan du äta så mycket?  Är inte det lite lite?  Du åt väl likadant igår och i förgår, har du fått ätstörningar eller?  Det där är ju inte veganskt, hur fan kan du äta det där?!  Wait, är det veganskt, du är en sådan där alltså... Vad är näringsvärdet i det där då?  Skulle jag se ut som du om jag åt det där?  Du äter som en man!  Äre gainzdags igen redan?"

ALDIRG kan jag äta och det är bara som för alla andra, en människa som äter mat för att hon behöver det och vill.

ALLTID kommer kommentarer och frågor, blickar och någon som dömer. För mycket, för lite, finns döda lik i matlådan, konstig som äter veganskt, någon räknar ut näringsinnhållet och skriet det åt en medan en annan ställer 100 frågor om näringen...

Värsta av allt är dock när någon drar upp att man för flera år sedan hade äs... Ja, jag VAR sjuk då. Jag VAR besatt av mat då. Jag ÄR frisk och fri nu. Jag ÄR inte minsta besatt av mat idag och just därför vill jag få äta mat, för det är just bara mat, något vitalt som ska vara njutningsfullt och ge energi, precis som alla andra friska människor som äter och pratar om annat än ens matval 24/7.

 

Tillslut orkar man inte mer.  

 

Förlåt alla vänner och familj som vill ha med mig på aktiviteter à la äta ihop eller "bara" ta en lunch.
Förlåt alla killar (och tjejer iofs) som ber mig om dejt och vill bjuda på middag. 

Jag tackar inte nej för att jag inte gillar er. Jag kan bara inte se något som helst mysigt eller kul i att äta med andra. En kaffe, någon smoothie eller annat litet ting som proteinbar eller rawfood boll kan gå. Men jag kan inte njuta. Jag kan inte tycka om situationen eller det jag äter. Jag är gärna med er, men skippar maten. För ni märker det nog inte själva, men det kommer i 9 fall av 10 en kommentar och frågor om vad jag äter, varför och min mat är aldrig "bara mat".

 

 

 

" ...men vi kan väl ta en promenad? "

" Sure Maria! Det är med mysigt "

" Toppen! Jag vet en jättefin plats på berget, nära skogen... "

...långt ifrån all mat, där du inte kan lura med mig att äta, så jag kan få tycka om dig ändå.

 

Bäste vän

 

my best friend

Du får mig att skratta lite hårdare, gråta lite mindre & le något så galet mycket mer...

 

 

Tror inte han läser min blogg, men jag har ingen aning. Bryr mig inte om det och spelar ingen roll om han läser detta någonsin. Jag "hyllar" inte honom eller försöker bevisa något för att jag vill få något för det. Jag tycker bara så sjukt mycket om honom och vill få säga det, min bäste vän och bror vald med hjärtat istället för via blod. Vill man att personen ska veta att man älskar den så ska man inte skriva det på sociala medier. Då ska man säga det till personen och visa det konstant, which I try my best to do.

Vi har båda tampats med psykisk ohälsa och haft våra riktigt mörka tider i livet. Det är skönt att kunna ha honom att prata med när det är jobbigt. Han lyssnar och gör det han kan för att hjälpa (även om det är sjukt irriterande att han tror han alltid vet bäst, haha). Han har ringt på natten och jag svarar. Vi har bråkat någon gång, men vi blir vänner igen samma dag, för man kan inte vara arg på någon man älskar då det skaver att veta att den andre tror man inte tycker om den lika mycket nu.

Det bästa med D är att han är just precis den han är. Finns massvis som han hatar med sig själv, men i mina ögon är han perfekt. "Perfekt existerar inte". Nej, ett konstant perfekt finns inte som gäller för alla. I mina ögon, med mina känslor och min åsikt så är han perfekt. Vill inte ändra på något, för då är han inte längre min D. 

När han är glad så blir jag gladare. När han skrattar, flummar omkring för att han är så glad, jag ser att han mår bra, han kramar mig (alltid varit jag som tvingat honom med kramar tills nu annars, haha #HugoholicMaria) eller han säger att han saknar mig... Då blir jag så jäkla lycklig! Kan ha skitjobbigt i livet, men är jag med honom blir allt bättre. Finns inget bättre än en bästis. Min bästis är och kommer alltid vara han. Bryr mig inte ett skit om att folk inte tycker vi passar eller att det är störande att det verkar som vi är ihop (WHY DO YOU CARE?!) när vi bara är bästisar... Han är värd allt för mig.

Beautiful flaws

 

There's beauty in every flaw;

just like there's flaws in every beauty

 

 

Det har varit många gånger jag velat photoshop'a mina bilder - men jag gör det aldrig. 
Varför inte? Det är ju så enkelt. Men det är också respektlöst mot sig själv och förstör mer än det bygger upp.
Sopa inte problemen under mattan eller behandla symptomen - lös felet och lär dig älska grunden.

VÄLJ DITT FOKUS!

Jag må alltid ha tyckt illa om mina Disney-stora ögon, konstiga näsa och fräknar...
Men det finns så mycket mer med mig än dessa. Massvis fint att älska.
Jag älskar hur mina ögon är ovanligt blanka och alltid tycks lysa, mitt kattliknande leende och de höga kindknotorna.
DET är vad jag bör fokusera på!


Inget bra kom någonsin från perfektion; för saken är den att perfektion inte ens existerar.

Före-bild till dieten

  Det  som  kommer  bli  nya  resans  före-bild  

thick fitness chic


Vågen säger inte allt, kom ihåg det

 

 

 

På ynka 164 cm kort kropp ryms ändå 65kg. Visst låter det mycket? Trodde aldrig jag skulle väga såhär mycket igen (innan jag i tonåren drabbades av äs var jag faktiskt överviktig)... Men hallå - jag är BARA tung - inte minsta tjock! När folk träffar mig chockas de över att jag är mindre än jag ser ut på bild, mer petite. Beviset på att vågen visar skumt är att jag har en väldigt mycket lägre fettprocent idag än sist jag låg på denna vikt. Ligger på ca 23% nu i starten av dieten och det är mindre än genomsnittet. 


Dietstartens status är alltså
65,4 kg
23,3% fett

Dietslutets mål
skiter helt i antal kg
15 - 16% fett


Missförstå mig inte nu men jag hoppas på så hög siffra på vågen som möjligt när jag ligger där på kring 15% fett. Varför detta? Muskler väger MYCKET mer än fett. Med andra ord har du mer muskler kvar på en högre vikt på 15% fett än en låg vikt på samma fettprocent. Räknar med samma vattenprocent på båda såklart. Därför siktar jag främst på fettnedgång istället för viktnedgång. 

 

FUN FACT: mina ben ser rätt thick ut (mycket fett) eller hur? Men det är inte fett! Mina ben har inte alls mycket fett över huvud taget faktiskt. De är nog mest fettfria delen på kroppen för mig, haha. Jag har mest fett på magen (äppelform från generna) och i brösten. Tack vare massssssa muskler på benen och en väldigt muskulös överkropp så ser midjan mindre ut + all träning jag gör för magen är för de inre musklerna som drar in magen. Hade gärna varit päronform eller naturligt timglas, men men!

In the mind of a dancer

  Timme  som  sekund  

kärlek


Ett steg blir två & plötsligt försvinner omvärlden

 

 

 

 

Hörlurarna sätts in i öronen och jag tar trött upp mobilen. "Vilken låt kan få mig pigg?" är första tanken och även om jag vet att upptempo-låtar ger "klassisk" energi så är det inte vad jag behöver. 
Jag står ensam i en gruppsal på mitt hemgym. Lamporna är släckta, bara för att de andra på gymmet så gärna smygkollar och jag blir nervös om ens så pappa kollar, pappa som är min största support och biggest fan.

Slår velandes på en lista på Spotify med låtar jag inte valt. Den var kass... Nästa med... Sedan slår det till i själen. Jag sugs in i låten. Det han sjunger är precis vad jag känt det senaste och det är så spot on att jag nästan mår illa. Det är ingen mainstream låt och musiken är mer åt lugn sorg än upbeat happiness som jag tänkte. Visste inte att jag kände såhär...

Inser att jag står och stirrar på mig själv i spegeln. Startar om låten från start igen och likt någon gått in i min kropp börjar den röra sig till ljuden. Redan andra gången jag hör låten kan jag nu hela texten (om det är mitt eidetiska minne eller det att jag kände så starkt för denna vet jag ej, troligtvis en kombination). 

It's like a song, that no one hears
I'm screaming out, but you're not here

Ett ben åker rakt upp i stående spagat, sedan rakt ner och överkroppen åker med. Waves with my arms från mittpunkten och ut, likt vibrationer från mitt hjärta; mina känslor som inte går att hålla inne. Balett varvas med street, alla stilar inom street.

I swear my words don't work, feeling like they have no worth
Here and now, is nothing in-between

Hjärtat slår snabbare. Jag är i nuet. Känslorna tar över mig och alltet, de är inte i mig längre - de är överallt. Jag märker inte ens att det står folk bakom mig och tittar. Det rinner tårar ikapp med svetten och jag ser flashbacks framför mig. Samtidigt som det skär i mig med varenda rörelse, för känslorna är så starka, så är jag lyckligare än ord kan beskriva.

How could I ever describe the way I feel
Why should I even try, when obviously
all the words that I say seem to get in my way
Only wish that I could say it with a heartbeat

Say it with a... Say it with a...

Tankarna surrar samtidigt som jag inte har en enda tanke. Befrielsen är enorm. Tårarna forsar medan jag skrattar och kraften i varenda rörelse är större än jag ens kunde få ut när jag förr tävlade inom dansen. 
Jag ser mig själv i spegeln. Det där är jag. Hon som vann över ätstörningar, depression, självhat, mobbare, våldtäktsmannen...   Det där är faktiskt jag och hon mår så jävla bra att hon gråter. Hon är så stark att läkare kallar henne odödlig. Hon är så glad att hon kallas HighOnLife, fastän hon hade depression i 14 år och inte hördes skratta under samma långa tid. Hon mår ibland dåligt också och det är helt ok. Hon är jag och jag är djupt stolt över henne. Du är min hjälte, Maria. 

 

Låten tar slut och jag spelar den om och om igen, dansar med samma inlevelse och kraft.

Tillslut faller jag ihop på marken, skakandes av utmattning psykiskt och fysiskt. Jag ligger rakt uppochner på marken i salen och gråter hejdlöst. Jag gråter likt någon jag älskat dött. Jag gråter av lycka, av kärlek, sann glädje. Jag mår så jävla BRA. Dansen är vad som får mig att ge utlopp för alla känslor. Tydligen har jag hållit inne på allt för mycket känslor allt för länge. Därför forsade de ut nu. Musiken hittade the spot, tryckte på ventilen och nu är de ton av känslor äntligen ute.

Det var här och nu jag tog bilden ovan. Glansiga ögon och leende av sann lycka. En bild för att minnas. This is my life and love.