High On Life

Kategori: Mina tankar om Viktiga ting

Fitnessgalan & sanningens ord..

  Don't  need  no  makeup  to  cover  up  

just be as you are


Finns inget vackrare än att må bra & älska sig själv

 

Här ligger jag på marken igen och mest bara njuter av hur jag mår. Det finns INGET som känns bättre än att må helt och hållet bra. Har insett vad som faktiskt betyder. Ligger här utan smink, försöka posera, vara något annat än precis den jag är eller låtsas. Först när jag slutade försöka vara något annat än precis den jag är, helt äkta Maria, först då började jag faktiskt tycka om mig själv också. Fram tills att jag var 18 hatade jag allt som var jag... Mitt självhat var extremt och jag lyssnade starkt till allt som skrevs i sociala medier om hur en tjej och människa "ska" vara för att vara som bäst. Jag var aldrig något av det. Försökte med allt för att ändra allt som var jag. Träning var straff och tvång, mat var fiende, smink min bästa vän, kläderna var inte i min smak men de var moderna och jag gjorde allt för att bli tillräcklig... Men jag mådde bara sämre och kände mig allt mindre tillräcklig...


Ett av mina bästa val i livet var att välja livet.

 Man blir inte HighOnLife bara sådär  -  man väljer det. 

Jag valde att leva framför att överleva.


Efter helgens GALNA dagar och nätter är jag lite extra hög på livet nu. Har så mycket kul att berätta!  Ni som följer mig på instagram  (@ehrlington)  vet redan att jag hamnade i rätt ovanliga (och grymt underbara) situationer. Funderar på riktigt om att skriva den där boken om mitt liv som folk bett mig om. Inget med mig eller mitt liv är verkligen normalt. Klagar inte! Ska berätta mer om det i kommande inlägg och bered er då på en helt nivå av udda liv...

KRAM

Från att inte kunna stå till att få upp trippla sin kroppsvikt


  Förra  veckan  slog  jag  mitt  PB  

kroppsvikten x 3


L E G    P R E S S

 

 

För drygt 1 år sedan gjorde jag min första knäböj/ squat.
Då klarade jag inte ens av att göra en enda med stång, utan vikter, med rätt teknik.

För drygt 1.5 år sedan gjorde jag min första knäböj/ squat någonsin.
Då fixade jag knappt ens min egna kroppsvikt och vi ska inte tala om tekniken...

För drygt 2 år sedan var min kropp så skör, jag så mager och sjuk att jag knappt kunde stå upp.
Då med ett BMI bra bit under 10 sa läkare efter läkare att jag skulle dö närsom nu och jag minns hur fruktansvärt tungt det var att fösöka ställa sig upp, när ens ben knappt hade någon muskelmassa kvar...

Nu, idag, så kan jag, utöver den rejäla stången lassa på mer än min vikt idag (som är bra mycket högre än för den 2 år sedan) och köra flera set med rätt teknik. Allt helt utan problem. Det går nästan för enkelt, säger minnets röst inom mig. Sedan direkt efter sätta mig i benpressen och få till 5 x 10 på trippla min kroppsvikt!



DEN KÄNSLAN.


Från att ha skrattat döden i ansiktet gång på gång, varit minuten från att dö flera gånger om...
Till att vara så levande att jag ofta måste ta mig några minuter att samla alla mina tankar
- för det känns nästan för bra för att vara verklighet.


Från att hata allt som är onormalt och jag...
Till att älska just precis den udda lilla figur jag är - unik.


Från att ha varit så trött på livet att jag inte ens orkade ta mitt liv,
varenda kväll somnade först vid den lugnande tanken att jag kan dö nu inatt...
Till att varje kväll somna med ett leende på läpparna,
för jag kommer få en dag till imorgon och jag vill bara ha mer
- jag är hög på livet.


Från att ha varit så döende, svag, skör, sjuk och skadad av vad människor utsatt mig för gång på gång...
Till att kunna lyfta mer än min egna kroppsvikt,
dansa i timmar och inte vara rädd för en enda person
- för jag vet både mitt egna värde och min extrema styrkor;
invändig och muskelmässig.

DEN KÄNSLAN.

 

Reaching your GOAL BODY

 

VIKTIGT  ATT  VETA



Du kommer aldrig bli nöjd eller nå din "drömkropp" om inte ditt psyke är skadat. Tycker du inte om dig själv måste du jobba med dig självbild först. Tänk inte ens på att "dieta" eller operera dig om du inte ens kan älska dig själv precis som du är. Du kommer nämligen inte må bra i din målbild till utseende om inte insidan ändras först. 

Råd från en vars utseende är delvis stor del av mitt jobb, som varit undervikig och överviktig, helt otränad och platt som en planka likväl som rejält vältränad och kurvig som en 8:a, smal med thigh gap och raka motsatsen: 

UTSEENDE ÄR INGET MER ÄN ETT SKAL

Oavsett hur jag sett ut har jah aldrig mått bra förrän nu. Först nu kan jag älska mig själv i alla former. Inget thigh gap eller stora bröst fixar det åt dig. Visst ville jag många gånger ändra mig själv radikalt, i tron om att älska mig själv mer då. Men nej. Jag gjorde aldrig något. Jag är fortfarande 100% mig själv och den jag är. Först när jag lärde mig acceptera och älska mig själv kunde jag ändra mitt utseende på rätt sätt. Det är stor skillnad! Jag ändrar mitt utseende, men jag är ändå exakt samma jag. Det är detta folk ofta inte förstår idag. Du kommer fortfarande vara samma person även när ditt utseende förändrats. Jobba alltid på insidan först!

Precis som en banan. Skalet må vara finare eller fulare i ditt tycke, men det du bryr dig om är egentligen mest bara isidan. 

 

 

The definition of swag

  As  a  baby,  I  was  the  definition  of  swag  

smiling since 96


Kina rocked that fountain on my head yo...

 


Löjligt glad, lite glittrande ögon, nyfiken i en strut, tofs och verkar lite hög. Vissa saker ändras visst aldrig, haha ;)   Tänk att man varit så liten! Här var jag några få månader bara. Vissa saker har ändå ändrats! Mitt ansikte pryds numera med fräknar, väger nog 10 gånger så mycket och mina ögon är inte svarta. Annars är jag samma superglada lilla Maria!

Hittade denna bilden när vi kollade igenom lite gamla bilder. Insåg att på samtliga bilder var lilla bebis-jag glad. Oavsett om jag var med på att bild togs eller inte. Log eller skrattade på varenda bild!  "Du var alltid glad. Alla noterade det. Du kunde snubbla och ändå tittade du upp och log mot oss, som om du trodde det gjorde mer ont för oss än för dig" som mamma berättade.
Häftigt det där, hur livet kan svänga något otroligt. Jag var bebben som var glad i vårt och torrt.
Sedan kom alla år av utsatthet med slag och vidriga ord, depression, ätstörningar, mer utsatthet, trauman och jag log inte en enda gång på år. När jag skrattade för första gången igen var det en chock för hela kroppen.
Sedan är jag här där jag är idag och är precis lika ovanligt glad och positivt till allt och alla som bebis-Maria var. Livet kan verkligen gå upp och ner rejält! Jag tror inte jag hade varit lika galet kär i livet och mått såhär galet bra idag om jag inte hade blivit utsatt för de 14 åren av daglig tortyr. Tror man måste ha sett det mörkaste av mörker, den djupaste botten innan man kan se alla ljus och hitta till toppen. Hur ska man kunna må bra om man inte vet vad det är? 

ProFitness Camp - Flashbacks


Memories take us back.

Dreams take us forward.



Jag tror vi måste kunna blicka bakåt för att komma framåt,

men att vi alltid bör leva i nuet.

 


Idag saknar jag detta gäng lite extra. Minnena från denna resa, som var hela starten till mitt liv idag, min ingångsport till fitness och träning, är minnen jag håller väldigt kärt. Bland de bästa minnen jag har. Det var också under denna resa som det "klickade" inom mig och all min ångest, ätstörningen och depressionen försvann - helt! Jag fann den sista pusselbiten i mitt inre spel och plötsligt satt jag på golvet i lägenheten och grät och grät och grät. Jag har aldrig förut varit så lättad som då. Kan inte beskriva hur sjuk den känslan var... Allting blev så mycket enklare. Känslan var inte i mig utan både i mig, utanför mig och överallt! Det var där och då jag insåg att jag mådde HELT bra för första gången i mitt liv. Där och då jag blev High On Life  :)
Minnet från när denna bilden togs... Vi gick upp riktigt tidigt, fyllde vattenflaskorna med det godaste av bcaa (samma som jag fortfarande dricker), åkte ner till havet i trånga små bilar, fnittrande och spända. Sedan gick vi utmed stranden i soluppgången. Minns att tårarna rann i smyg medan jag såg ut mot horisonten, tänkte på hur soluppgången kändes som min, att det var jag som äntligen hittade det som kallas "leva" och inte "överleva". Jag skiner fortfarande starkare än solen på insidan än idag.


Drömmer idag om att få hoppa på min deff, för jag är så sjukt nyfiken på vad som finns därunder och saknar att se mig själv i spegeln och känna igen mitt ansikte (även fast jag är "lite" kär i mina nya kurvor, haha). Drömmer också om sommaren, hänga på stranden med mina vänner, dansa med mitt saknade streetdance crew igen och att få träffa en av de finaste flickor jag mött (som jag träffade på träningsresan. Du vet vem du är, ma belle..). Idag drömmer jag också om att en dag åka på samma resa igen, men den gången vara en av ledarna som får någon annan att hitta det ljus jag gjorde. Drömmer om att göra andra höga på livet...


Tänker dock leva idag! Här och nu är jag inte i Marbella, sippar bcaa eller kramas med min Belle. Inte heller är jag ledaren över någon träningsresa, hänger på en strand eller deffar fram min fysik. Idag kämpar jag för att kunna ha något att deffa fram, äter mer än jag orkar, tränar så tungt jag kan, njuter av choklad och alla mysiga middagar med familjen. Här och nu pluggar jag för framtiden, stretchar för att kunna dansa bättre, leker Beyonce framför kameran och modellar för annat än fitness. 
Idag är jag glad att vara där jag är. Jag har kommit så oerhört långt och jag ska gå ännu längre. Måste kunna se bakåt för att kunna se hur lågt jag kommit och inte gräva ner mig i hur långt jag har kvar, samt kunna se framåt för att vilja kämpa dit, men jag lever här och nu för att må som allra bäst. Njuter av idag, för den kommer inte gå i repris.

Du borde tänka mer..

 

Tog en rast från allt pluggande och gick ut i solen för en promenad. Fåglarna kvittrar, det hörs barn som skrattar långt bort, naturen börjar så smått grönska och det känns så lugnt omkring mig. Står mitt ute i ingenstans med träd och fält så långt ögat ser.

Jag ser en kyrka med stor kyrkogård. Ser också ett dagis där barnen leker. Tänker på hur ironiskt men ändå kanske bra det är att dagiset och kyrkogården ligger grannar. Det påminner en om att livet är kort, det går snabbt från det du leker på dagis till du når dina sista dagar. Det påminner också om hur du bör leva livet likt ingen morgondag, precis så som barnen gör och njuta av allt. Det behöver inte vara så svårt.

Varför inte vara överlycklig för att det fanns ett jättefint äpple när du var sugen?
Varför oroa sig för saker du inte kan påverka?
Varför bry dig om kommentarer som folk säger bakom din rygg eller skriver på din blogg/ instagram?
Varför inte gå ut mitt i natten bara för att se stjärnorna när du inte kan somna?

Jag saknar en person som jag inte träffat på alldeles för länge, men jag har inte vågat fråga när han kan ses nu.
Det skrivs mycket positivt om mig och till mig i kommentarer, ändå ser jag mest bara de negativa.
Jag säger till de jag älskar att jag älskar dem, men inte lika ofta som jag tänker det eller känner det.

Vi kanske borde koppla ned lite mer för att kunna koppla av mycket mer? Sluta skriva dumma saker om andra på alla ställen ni gör det och inte heller säga något illa om någon. Skulle också vara bra om vi blev överlyckliga för att äpplet vi hittat var finast.

Folk tror att jag är ytlig för att jag tar bilder, tränar mycket, lever hälsosamt, äter sådant som jag mår bra av, är modell, har det gott ställt, jobbar som PT och finns mycket på sociala medier...
Sanningen är att jag är långt ifrån ytlig. För mig är ytan inget mer än ett skal och ett första bemötande. Jag är en väldigt djup person. Ovanligt djup, tänkande och mogen person för min ringa ålder. 
När man varit sekunden ifrån döden flera gånger om, mått så dåligt att döden var ens enda tröstande trygghet, invändigt mått så dåligt att man inte ens orkade ta sitt liv, sett saker du nog endast kommer se på film, varit utsatt för sådan fysisk smärta av andra människor att ens kropp är täckt av ärr och du har tappat större delen av din känselförmåga, samt varit utsatt för ännu värre psykisk smärt - och du har fotografiskt minne - då mognar man snabbt.


Inte ens 1/2 år mellan dessa bilder. Samma tjej på bild tagen med samma mobil.
Till vänster var jag inte i mitt värsta skick utan en bra bit ifrån & till höger inte heller  i mitt bästa ändå.

 

Jag dömer aldrig någon efter personens utseende, historia eller rykten. Det är ofta tre av de saker folk blir som mest förvånade över med mig:  jag är ovanligt djup och dömmer ingen.  Ändå dömmer andra min dagligen och säger bl.a. att jag är "för ytlig".

Folk idag fascinerar mig. Det är så enkelt att vara elak och skriva skit, säga idiotiska saker, slå någon eller skada sig själv. Däremot tycker de att det är otroligt svårt att vara snäll och skriva komplimanger, säga fina ord, ge en kram eller le åt sin spegelbild. Varför är det så svårt att tänka? Jag gör inget av det förstnämnda men det mesta av det andra. Det enda av det andra jag inte gör är ler åt min spegelbild alltid. Varför? Jo, för mitt fotografiska minne gör att när jag ser mig själv ser jag fragment från stunderna då folk utsatte mig för de saker som skapade min känselförlust. Hör ord och meningar som sagts och sägs om mig, riktigt hemska ting. Känner inte alltid heller glädje - för det skrivits och skrivs så mycket negativt om mig.
Så jag kan inte le när jag ser mig själv alltid, bara för att andra inte klarar av att vara så som jag önskar alla var - snälla.

Tänk på dagisbarnen. De säger saker ni skojar om "för det är så lustigt", för det skulle ni aldrig säga "bara sådär"...
VAD är lustigt med att plötsligt säga en komplimang om vadsomhelst eller bli otroligt glad för vadsomhelst? Tycker du din kompis ser ut som en prinsessa eller din bror får dig att känna dig trygg - SÄG DET! Visa att du tycker om de du älskar och när folk gör bra saker! Säg alla positiva saker du hittar i allt och i alla! Ser du något du anser vara skitfult med någon när du scrollar instagram - skriv det inte. Tycker du din klasskompis är skitdålig på idrotten - säg det inte. Blev du överlycklig för att du fick finaste äpplet - bli det! Om någon inte fick äpple alls eller deras var det fulaste - dela med dig.

 


Hoppas ni läser detta och tänker efter lite. 

Lev livet  &  tillåt andra att också göra det.

Alla vill må bra  &  alla förtjänar att få må bra.

Add me on snapchat!

 

  " jaghetermaria "  

I'm now on snapchat!

Follow me for my fitness, what I really eat, "behind the scenes" and a sneak into my everyday life (my highonlife-life).


... one of those highonlife-no makeup-just me-moments on snapchat,
just trying to share my bliss.

 

Hej alla fina följare! Hur mår ni idag? :) 
Kort inlägg bara för att uppdatera er som inte hunnit se det på instagram ännu  ( @ehrligton ), nämligen att  JAG FINNS NU PÅ SNAPCHAT!

Adda mig på "jaghetermaria"  så får ni följa mig i mitt liv mer ingående. Mer om vad jag faktiskt äter (vilket är sjuuuuukt mycket mer än vad som visas på insta såklart haha),  min träning, kanske lite dans (kärleken för street börjar komma tillbaka big time!!),   "bakom kulisserna" när jag experimenterar i köket, min vardag som PT och kostrådgivare och hälsoinformatör m.m!

 

Psst - det går endast att följa min mystory, inte chatta med mig.
Vill ni chatta eller komma i kontakt med mig så skriv på instagram, här eller på min mail! 

 

Mina tankar om all den hat som pågår (Paris, Beirut, Ryssland, krig, massmord...)

 

  Doing  my  best  to  understand  

... but I just can't


Hur  tänker  ni  när  ni  ser  detta  som  logik?

 


Försöker förstå allt som händer just nu, men det går bara inte.
Jag kommer en bra bit, väldigt långt faktiskt, men den sista delen kan jag inte greppa;

Hur finner de logiken i det hela?

Jag vet att religion inte alltid har konkreta bevis och förklaringar till allt, men när det kommer till att göra det de gör just nu med att massmörda främlingar, ta självmord likt ingenting, skada helt oskyldiga människor för resten av livet, sätta skräck och sprida hat... Hur är detta i deras tankar logiskt att göra för att det ska bli bättre? Hur kan de få detta till att bli något positivt i slutändan, vilket de ju faktiskt tror/ tänker/ anser?

Kanske för att jag inte fått höra deras förklaringar.
Kanske gör jag ändå det, men undermedvetet inte vill förstå eller tro att det är så?

Önskar att jag förstod er som gör detta.