High On Life

Kategori: Ett nytt kapitel

Eminem m. Hanna

 

 

 

  Han  som  fanns  där  när  ingen  visste  något  

(jag & supermamma)


En barndomsdröm

 

 

 

 

 

Before I start - LOOK AT THAT MAAAAMMA!!! Daayum girl!! 
(1 - fattar ni att hon har barn? Om ni bara visste vilken mamma hon är. Min Hanna Supermamma.   2 - dör för ditt smink H... Fatta om du hade hunnit sminka mig innan vi åkte. Då hade vi båda varit way slay)

 

I måndags startade bussen från Jönköping till Stockholm. Hanna och jag har gått i samma skola nyligen, men det var först efter vi slutade som vi blev vänner. Började följa varandra på instagram och insåg snabbt hur lika vi är. Vår förflutna, vad vi gillar, vår humor, hur vi uttrycker oss, hur vi tänker... När vi sågs nu och pratade på bussen var det som vi känt varande i år. Tänk att själar kan mötas och direkt inse att detta är en syster. Tror vi gick igenom allt ifrån psykiska sjukdomar, bad exes, hormonproblem och hederskultur till val av tuggummi, drömmar, allt om bebisar och var bästa bufféerna finns i världen.
Förutom vår smak i killar (och halvt i tjejer heh) är vi som syskon.

Framme i Stockholm stack jag iväg till gymmet och hon passade på att shoppa. Delvis för att jag lovat mig själv att inte shoppa något innan jag flyttar för att spara pengar + har lagt stora summor på konserter och upplevelser med vänner denna sommar, men också för att jag hade så mycket inom mig som behövde ut. Ni vet när man är så glad att man inte kan stå still.

Med all packning på ryggen sprang jag till Tegnergatan. Tänkte träna bara, men dörren till gruppsalen stod öppen och jag smiter liksom på rutin alltid in då. Hjärtat rusade och allt pirrade. Hela kroppen skrek av känslor. Tanken var att dansa ut dem, och det gjorde mer så än tänkt. Musiken tog över, då rätt låtar kom på en efter en, som alla beskrev känslor av att älska nuet. En kvart senare gör jag ett move där händerna hamnade i ansiktet. Känner hur det är helt blött. Tårarna rinner. De rinner samtidigt som jag ler. Det är då jag inser hur lycklig jag blivit. Lät tårarna fortsätta rinna medan jag tar mina saker och går ut för att träna. Starkare än på länge, flera PB och benen hade mer pump än jag någonsin haft! Det pulserade i varenda muskler!! 

Efter gymmet tog jag mina tre proteinbars ur ryggan och gick till Centralen. Där väntade Hanna och vi åkte till ett av de bästa veggo-ställen vi känner till - HERMANS. Hon hade varit där med sin kille tidigare och "drömt sig tillbaka sedan dess". Jag har varit där flera gånger, men på den tiden visste jag knappt vad veganism var haha

Nybakat bröd med en röra på soltorkade tomater, hummus (MITT LIIIIIIV), ost-fri lasagne med ratatouille istället för köttfärs och ringlad pesto över (avskyr ju ost likt pesten - detta var första gången jag gillade lasagne), tacoröra med tzay och sweet chili, saltan polenta muffins, mango och äppelsallad, ugnsrostade rotfrukter, grekisk sallad med tofu-feta och ni skulle sett deras galna bakverks-bord... Om vi åt mycket? Tja, blev tre överfyllda tallrikar och magen såg gravid ut. Mat är livet!!

Pga att trafiken i Sthlm var heeelt kaos så slutade det med att vi hade ca 10 min på oss att göra oss i ordning på hotellet... Planen var att Hanna skulle lära mig om smink och fixa en galen make på mig. Istället blev det att hon stressade på sin egna smink och jag hann bara byta om, planera och boka uber. Ingen makeup på mig och ingen mobil kom med för Hanna. Fast väl där kände vi bara att inget betydde något nu. Vi skulle se Eminem. Vår barndomsidol. Två enorma fans som insåg att nu kommer stunden vi drömt om i flera år...

Let's take it back a bit. 
När jag var liten var jag mobbad och slagen i skolan. Detta visste inte mina föräldrar och lärarna lyssnade aldrig.
En dag såg pappa att något var fel. Han visste redan då att jag fick ut mina känslor bäst genom att dansa. Så han hämtade sin iPod, tog fram albumen med Eminem och sa till mig att lyssna. Det blev att jag sprang ut i skogen och dansade tills jag låg på marken och grät. Var borta i timmar... Och när jag kom hem igen var allt så mycket lättare. Kände mig inte ensam längre.
Hade jag inte haft musiken hade jag varit död nu. För när allt varit som värst har jag alltid kunnat ta mina lurar, gå någonstans jag visste att jag var ensam och dansa ut all skit istället för att skada mig själv. Oftast spelade jag hans låter då, för han förstod, kände jag, och att inte känna sig ensam när allt man ville var att försvinna för livet tog kol på en... Han fick en speciell plats i mitt hjärta.

Sena som vi var så missade vi de två som skulle sjunga/ rap'a innan Eminem som pre. Vi var lyckliga över det efter vi hörde hur folk gått från arenan för en av dem var så kass att de inte orkade. Hann bara höra en del av en av dem och det dödade helt hype'en vi hade... Though, när Eminem väl kom ut började våra hjärtan rusa likt vi sprang, kroppen kändes som den skulle gå sönder av känslor och vi (döm oss inte) skrek som småbarn läääääänge haha
Vi sjöng, skrek, dansade, hoppade, rap'ade och sjöng ännu mer så mycket att jag inte kunde sova senare för jag var fortfarande så galet uppe i varv och Hanna var så slut att hon somnade på toan  (du är min idol hahahahahaha)

Även fast jag blev matförgiftad och inte kunde äta på ett dygn och missade hotellfrukostbuffén, Hanna glömde sin mobil och somnade på toan, vi stressade sönder, det blev en dyr resa, jag fick så galet(!!) mycket bitch-blickar på konserten (varför pratar vi så mycket på nätet om att tjejer ska stötta varandra, men i verkligheten finns dessa blickar överallt?) och vi hade sämsta platserna man kan ha... Detta var ändå en av de bästa dygnen på jag vet inte hur länge. Jag vill gå tillbaka och uppleva varenda sekund igen. Vill inte ändra på något. Ett minne för livet och ett galet himla äventyr med en ny superfin vän.

P.S: tack till killarna som skjutsade hem oss fastän det tog 2 tim att köra den där 15 min sträckan.. 
Bilden är från baksätet i bilen där vi satt och lyssnade på Aladdin.

Att hitta sig själv

 

  Här  stod  jag  i  15  min  &  dansade  ut  allt  gråtandes  

kärlek, tacksamhet, lycka


Tänk att detta är MITT liv

 

 

Ibland går allt emot en. Ibland går allt med en. De flesta är som oftast någonstans i mitten. Jag befinner mig i stark medvind.

De där helt förändrande vändningarna i livet är rätt läskiga - eller hur? Det är läskigt, pirrigt, nervöst, spännande, förväntansfullt... Dessa livsförändringar man vet kan vara starten på något nytt. 

Jag började en sådan för några månader sedan, som blev något galet stark nyligen. 
För som många kanske vet redan har jag haft ett par riktigt skitiga år det senaste nu och i vintras konstaterades det att jag trillat tillbaka i depression. Det de senare hittade var att depressionen var delvis ett symptom på en kroppslig sjukdom som ändrade min kropp mycket och snabbt. Gick upp i vikt, hade ont överallt, var konstant ångestfylld, stressad och hatade mitt liv.
Det blev sedan ett helvete med att komma ur både depression och få en frisk kropp samtidigt. På det ännu en sjukdom som påverkade hjärnan lika snabbt och mycket nu. Sedan en icke-fungerande relation, träningsförbud, felmedicineringar och massvis av stress i skolan. Ville vid en tid bara "få slut på allt", om ni kan läsa mellan raderna.

I allt detta tappade jag mig själv. Fullständigt.
Jag kände ingen livslust och började undra om jag kanske behövde sluta tänka ett tag och bara känna.
Jag tänker på vad min familj tycker, på pressen jag har från min släkt, kraven från samhället och vad andra ser.
Prestationsprinsessa ut i fingerspetsarna. Ville vara mer än tillräcklig - i allt.
Jag sa inte mycket om detta, för Gud vad jag skämdes. Det kändes som mitt fel och jag svikit alla. 
I allt detta kom en dag där jag mådde så otroligt bra. Den dagen var som en dröm där allt var "för bra".
Då bestämde jag mig. Jag ska hitta mig själv och jag ska må såhär bra för alltid.

Först hämtade jag ett tomt block. Började sedan göra en lista. Här i skulle jag dokumentera vem jag är.
Skrev ner något här i livet, gjorde/ testade detta, noterade alla känslor i mig utan att döma dem och skrev sedan ner mina inre reaktioner i boken. Även om jag hade gjort/ testat något innan så gjorde jag det nu igen för att se vem JAG är IDAG, UTAN ANDRAS påverkan.
Skräckfilmer - älskar om det är psykisk skräck, men finner det långtråkigt med blodiga splatterfilmer.
Spela kort - jättekul! Spela med mina bröder får mig mig känna mig kärleksfylld.
Killen jag dejtar - vill ha kvar honom, men mår så fruktansvärt med honom (gjorde senare slut).
Dejta tjejer - ja, det är 100% att jag är bi.
Resa - älskar varenda sekund!!
Alkohol - förstår inte grejen. Gillar vitt lent vin, rosé och Champagne. Älskar pinja colada. Avskyr resten.
Klackskor - får mig känna mig mer stabil.
Nagellack - irriterar mig...
Inte träna - gillar inte livet då.
Äta veganskt - min kropp fungerar bättre än någonsin och jag mår bättre. 
Sova med någon - jag somnar utan sömnmedicinen jag haft i 5 år om jag sover i samma rum som någon jag litar på.
Dansa - älskade dans. Jag skulle ge allt jag har för dig. Mitt liv är inget liv utan dans.
Gå utanför comfort zones - detta gör mig taggad på livet.
Etc etc...

 

Några månader senare står jag här och gråter på ett gym i Stockholm. Jag gråter för jag är SÅ JÄKLA LYCKLIG.

Några månader senare står jag här och har uppfyllt flera av mina barndomsdrömmar. 

Några månader senare står jag här och älskar mig själv och mitt liv.

 

Jag har kommit in på skolan som var min enda anledning till att jag inte tog livet av mig. 
Jag har dansat med två världskändisar varav en bjöd med mig att dansa i Paris!!!!!!
Mina vänner och jag har en starkare, mycket djupare relation. Jag har blottat mig helt för dem och det blev så starkt.
Jag kom ur förhållandet som tryckte ner mig (utan att han förstod) och känner mig friare än någonsin.
Om en månad bor jag på den plats, den enda plats, där jag känt att jag är hemma.
I måndags såg jag personen som hjälpte få ur känslorna från mobbningen och misshandeln som barn - Eminem.
Min kropp och jag är bästa vänner igen. Jag lyssnar på den och den svarar på mig. Vi är ett team.
För första gången i mitt liv känner jag mig som Maria Thérése Ehrlington. Little miss HighOnLife...

 

DETTA ÄR FÖRSTA SIDAN PÅ ETT NYTT KAPITEL

Upp