High On Life

Kategori: Dans

Paris med Jake Kodish - DAG 1


  Parisresan  börjar  nu  

galnaste resan i mitt liv


"Det känns som en dröm & jag vill inte vakna"

 

 

 

 

 

 

FÖR ER SOM INTE VET VEM HAN ÄR (förstår ju att de flesta som läser här nog inte är dansare och absolut inte är inom hiphop/ street) SÅ SÄTTER JAG IN EN LÄNK TILL HANS YOUTUBE HÄR!!   Klicka på hans namn härefter:  JAKE KODISH

Bilden är från flygplatsen i Beauvais! Försökte peppa upp mig själv, så som ni kan läsa om nedan varför...

 

 

 

03.00, 19 FEBRUARY, STOCKHOLM SÖDERMALM

 

 

Klockan ringer. En millisekund senare stänger jag av ljudet. Får inte väcka brorsbarnen, tänker jag, de behöver sova. Jag har inte sovit något och knappt har nog de heller, för brorsdottern har klart och tydligt inte kunnat sova inatt (det hördes).

Det är tre på morgonen, jag har sovit kanske en, max två timmar och ändå står jag här i min brors vardagsrum och inser att jag klarvaken. Inte ens lite trött. Hjärtat slår svagt med snabbt. Det var som att klockan inte väckte mig från sömn utan istället väckte min insikt att nu börjar resan.

 

........................................................................................................................

 

Taxin till centralen gick fort från Söder. Bussen till Skavsta sedan tog en stund, men kändes som en sekund. Jag somnade till och plötsligt var vi framme. Jag var nog trött ändå, för nu när jag står här på flygplatsen ser jag att druckit upp allt vatten redan. Det där var nästan fyra liter vatten... Inte konstigt om jag var uttorkad dock. Igår åt jag ingenting. Bokstavligt ingenting all. Jag var så nervös. Kroppen ville vända sig ut-och-in och magen värkte konstant. Precis som när jag var liten och visste att något (i mina känslor som barn mätt) livsomvändande skulle ske snar så värkte magen likt extremaste mensvärken och knappt ens kunde hag dricka utan att bli svimfärdig. Från att jag vaknade igår för ca 38 timmar sedan till nu att jag satt där på bussen  imorse hade jag inte ätit en endaste liten tugga. Bara druckit vatten, kaffe och någon Vitamin Well. Säger inte att det var bra. Jag är bara ärlig. Jag fungerar såhär. Förstod inte igår varför jag kände sådär dock, för jag förstod inte att jag var nervös. Igår satt jag och fikade med "han med de fina ögonen" och inte ens när han gav mig en enorm chokladkaka (Marabous nya coco-choklad, as a belated V-day gift) blev jag ens sugen... Kokos-choklad à la 200g och jag ville inte smaka ens. JAG av alla!
Nu är det 38 timmar utan mat och här står jag ändå med ingen aptit, noll hunger och är ändå hög på energi. Inser så tydligt nu... Maria -  denna resa är så otroligt viktig för dig att du inte ens inser det själv.

 

........................................................................................................................

 

Flyget gick snabbt till Beauvais. Lyckades somna efter all sömnlöshet och tiden flög liksom planet. När jag väl var framme var min mobil nästan död. OM jag vaknad till då! Min enda kontakt i Paris var Jake och mitt enda sätt att kommunicera med Jake var via mobilen. Om de hade eluttag på flygplatsen? Ingen aning. Jag såg inget uttag och inte en enda person pratade eller förstod engelska.Ingen förstod engelska PÅ FLYGPLATSEN. Jag till och med försökte med militären som stod och vaktade med sina sjuka jätte-pistoler där!! De där skitsnygga, långa, relativt muskulösa, ljust mörkhyade killarna med chokladbruna ögon som jag helst skulle vilja fråga ut på dejt i en mysig ton med laidback kroppsspråk snarare än om ett jäkla eluttag i halvt (okej hel) panik på ett språk de inte förstår medan jag försöker få fram samma fråga med jättekonstiga gester som fick dem att bara garva och kalla mig "söt"... Mitt liv skulle bli världens bästa film i detalj! 

 

Maria, du vet vem du är. Du klarar allt
Jag går in på toan, sminkar mig, fixar till håret, tar på mig bh-n jag lämnade kvar i väskan under resan och säger till min spegelbild igen Du klarar allt. Det vet du. Kom ihåg var du kommer ifrån...

Jag går ut igen. Med rak rygg och stadig blick, rakt fram till den snyggaste av armékillarna och säger på dåligt uttalad men ändå korrekt franska ”Ursäkta mig herrn, min franska är inte så bra, men jag ska försöka. Jag ska till Porte Maillot, där en taxi möter mig. Kan du hjälpa mig? Min mobil är död och jag behöver den.”
Nyss fick jag knappt fram ett ord på franska och nu stod jag här helt laidback och höll en konversation! Mannen svarade med ett ohlala, berömde min franska ändå och visade mig sedan vägen till bussen.
(Övrig tanke: varför är män i uniform typ 10ggr snyggare typ minst? Sure, han var en 9’a utan den med, men ett vapen som täcker halva överkroppen, i samma färg som hans ögon, en fransk militäruniform och svarta boots. Seriöst...)

 

 

........................................................................................................................

 

80 min senare är vi framme vid Port Maillot.

Mobilen är på 3%. Ok, cool. You got this. Du klarar allt, remember?! Eluttag och kaffe nu så fixar du allt. Jag försöker känna ett lugn och spanar runt efter möjligheter. Till vänster står ett stort, fint köpcenter. Jag smyger in där för att hitta en toa, de brukar ha eluttag, och kolla hur jag ser ut innan jag ska träffa Jake. Inser snabbt att detta köpcenter tillhör något av de absolut finaste. Vakter överallt och folk går i kostym, klänningar och överallt är dyr-dyra affärer.
Inne på toan möter jag en grupp unga fransyskor. De är vackra som toppmodeller; långa, smala, hår som silke och alla med oimponerade ansiktsuttryck. Jag känner en klump i magen.
Vad gör jag här? Vem är jag?? Jag är ingen. Jag borde inte vara här. Det finns så många vackrare än jag. Så många bättre dansöser. Jag kan inte dansa inför människor pga presationsångest. Har dietat i en månad men ändå dallrar jag... Jag är ingen. Vad fan gör jag här?! Jag förtjänar inte detta. Det här är bara fel...
Jag känner hur min insida vrids och ögonen fylls med tårar. Nervositeten tar fram mina osäkerheter och jag ser en tjock tjej med boll-ansikte, troll-hår och smink som är fruktansvärt stirra tillbaka på mig i spegeln. Sväljer och försöker andas, men får inget syre. Varför är jag så fruktansvärt ful, så fruktansvärt fel... (Det är få som vet det, men jag har stora problem med att känna mig vacker. I mina ögon är jag fruktansvärt ful, oavsett var jag gör och när jag blir nervös eller om jag är nere hör jag allt jag blev mobbad för som barn i mitt huvud snurra likt sanningar... Jag blev grovt, grovt mobbad hela min uppväxt och många gånger nedslagen för mitt utseende med. Efter 14 år satte sig allt som sanningar i mig, men jag jobbar på det.)

Jag halvspringer ut från toan med en klump i magen och en röst som skriker i mig att jag vill hem, att jag borde inte vara här och förtjänar inte detta. Min franska sedan med... Jag hade MVG i skolan alla 4 åren, men nu har den nästan försvunnit. 

Mobilen är på 1% och jag känner ångesten stiga utan kontroll. En panikångestattack. Jag känner igen detta. Jag vet alltför väl var som väntar nu... Försöker andas men får ingen luft medan fötterna fortsätter röra sig framåt.

 

« Excuse-moi madame... Ça va? »

En hand tar tag i min axel. Jag slänger mig runt och möter blicken med en man jag inte sett förut. Han har en beige kappa, mahognybruna ögon, tjock ljusbrunt hår och uttryktslöst ansikte. Han står bredvidmig och frågar om jag är ok. Jag hör mig själv fråga om han talar engelska. Han drar handen genom håret, tar ett steg bakåt och biter sig i läppen och jag kan se hur han känner sig oerhört obekväm med att svara mig tillbaka på engelska.

« Jag såg dig när du kom in och märkte hur alla i byggnaden kollade på dig. Jag trodde du var en kändis för allas ögon var fast på dig, men du ser inte ut som någon jag kan komma på och du ser inte ut som någon härifrån. Du ser inte ut som en kändis. Jag frågade vakten där du kom in och han frågade bara mig tillbaka. Jag ville bara säga att du är den vackraste kvinna jag sett, men nu ser jag att du inte ser glad ut. Kan jag hjälpa dig? »

 

Jag är stum. Vad svarar man på detta? Jag kan inte ens tänka klart.

 

Trycket över bröstet försvann, byttes ut mot en yrsel. Likt ett bloss av lustgas kände jag mig lätta, likt en dröm, som att allt negativt inte existerade och tid inte fanns till. Kände en tår falla nerför kinden och började skratta. Jag minns inte vad jag sa till honom mer exakt, men jag berättade helt öppet om vad jag hade kännt, vad som precis hänt och sa att han gjorde precis något riktigt, riktigt stort och fint för mig. 

Vi satte oss i fiket en bit bort. Där fanns eluttag så jag kunde ladda min mobil medan vi tog en kaffe. 

« Var kommer du ifrån då? »

« Sverige »

 

« De är vänliga där, mais non? »

« Oui, vi är väldigt vänliga » 

« Oh, parfait »  säger han och ger mig en kram. « Då har ni inget emot att jag kramar er »

 

 ........................................................................................................................

 

”Are you here soon?”

“Any second now :)   Look for a big black cab”

“Let me pay. I’ll pay the taxi, don’t worry”

“You’re so sweet, but you don’t have to”

“No I don't, but I want to :)”

“Thank you Jake”

 

Vi åker fel och behöver vända. Eftersom vi passerade hotellet förstod jag var Jake skulle stå och magen börjar nu fyllas av fjärilar. Vänta... Där är han. Helt klädd i svart, från converse med alldeles för långa snören, de smått för stora jeansen, over sized hoodien och upp till kepsen. Allt svart och han i mörkare toner än hans bilder visar. Mahognybruna ögon, hudton som skvallrar om att del av släkten inte är Amerikansk från vörjan, mörkrunt hår och kolsvarta ögonfransar. Verkligheten är något helt annat än vad som visas upp i intstas filter. Verklien inte i negativ mening!
Jag snubblar ur bilen och trillar subtilt i hans famn. Han skrattar till jättenervöst, inser hur nervös han lät och försöker se cool ut. Det gör han dock inte, men det får mig att le lite extra. Han kramar mig så fort taxin är betald och säger halvhögt "Hiiiiii!"  Då inser jah något. Det är så tydligt. Jag pratar med en som jag. Här står en från gruden äkta geek. Dessa sekunder var allt jag behövde för att inse att han är mer lik mig än jag trott och vi gjorde nog precis samma saker i tonåren. De som vet, tro mig, de vet. Eller mer sant att säga - vi vet.

"Let’s gooo” säger Jake i en taggad ton medan vi spring över vägen till hotellet. Mitt hjärta slår svagt men snabbt. Just nu känner jag inte min kropp. Allt kändes surrealistiskt, likt en dröm, som att jag var i en film. Igen kände jag såhär. Här är han. Här är jag. Han är bredvid mig. Jag är bredvid Jake Kodish. Han pratar med mig och jag ler, men jag hör inte vad han säger. Jag hör dock att han vill hitta ett gym först, för min skull, för att sedan visa mig Paris bästa crêpes-ställe och kanske besöka Louvren innan vi dansar tills natten på LAX Studios... Det känns som en dröm och jag vill inte vakna. Jag mår så overkligt bra.

 

 

MORE TO COME

 

Meet me in Paris - part 2

 

 

  But  my  heart  is  in  Paris  

Sacré-Coeur


Hemma igen

 

 

 

Borta bra men hemma bäst? Nje... Inte denna gång. Låt mig dra tillbaka tiden igen, tack! 

Det gick för fort. Det var för bra. Jag vill bara dra tillbaka klockan till 03.00 förra måndagen och återuppleva hela resan igen, i ett långsammare tempo och njuta av varje sekund en extra gång. Ett av mina bästa resor i detta liv. Paris med Jake Kodish...

Jag vill inte glömma en enda stund från dessa dagar i kanske kärlekens huvudstad. Så för både min skull och för er skull (aldrig fått mer efterfrågan om ett specificerat inlägg än om resan) så kommer det komma upp dagboks-inlägg här på privata bloggen. Allt om dansandet på LAX Studio, dagstrippen till Louvren och vårt besök på museet där, den vackra vyn av Triumfbågen glänsandes i nattens gatlyktors sken från en taxi med gammaldags fransk musik, Jakes försök att lära mig nya tekniker, hans och mina små äventyr, all fantastisk mat vi åt, tiden med Moha, den lilla baren som nästan ingen vet om men som är dit du ska om du vill bli upptäckt inom sång, utsikten från Sacré-Couer och hur de sjöng för oss, hotellet...

Massa bilder och en allmänt sjuk resa väntar er att få se och läsa. 
Blev det en start på ett nytt liv? Ja du... Du får väl se.

"Meet me in Paris"



  "Let's  meet  up  in  Paris"  

...så jag ska dansa med en världskändis?

 

"I didn't mean to tag you" (but I'm so glad I did)

 

 

 

Tror jag grät i en halvtimme innan jag kunde prata. Grät bort allt smink jag spenderat en timme på att fixa, då jag precis skulle ut med en vän. Grät av en sådan lycka jag inte känt sedan dagen jag för första gången kände mig glad på riktigt efter att ha slutat med antidepressiva och insåg att jag var fri från allt. Härom veckan var jag den lyckligaste personen i denna värld för en stund.

Jag måste varje dag läsa meddelanden igen för att inse att detta inte är en dröm. 
Detta är en dröm jag haft så länge jag kan minnas, och som ni vet har jag fotografiskt (eidetiskt) minne, så jag glömmer inte.
Detta kan vara en ny start på mitt liv, en vändning som ändrar allt, eller i "värsta fall" bara är en extrem upplevelse som inte lyckas gå hela vägen och jag åker hem till samma liv jag lämnade, men har en erfarenhet jag längtat efter hela mitt liv.

Vad är det som hänt undrar ni nog nu...
Jag är smått känd för att ha ett galet liv där det konstant händer saker som folk säger inte ska hända. Ni som följt min blogg länge vet också detta. Jag älskar det. Det där att mitt liv inte är som någon annans. En brutal bergochdalbana med upplevelser konstant och jag lyckas alltid hamna i de konstigaste situationerna (som att hänga på Eurovisions-förfest med alla kändisarna för att jag råkade äta glass på rätt ställe mitt i natten hahahah).
Vad det är som hänt ska jag nu berätta...

En vän till mig och ville göra en dansvideo med mig. Vi övade länge under förra året, jag tror vi höll på både hela våren och sommaren med att bara öva in den där koreografin. Dansen var en skitcool och stilen var EXAKT som min stil! Vi hade alltså hittat en man som rörde sig som jag. En man som vi häpnades över skulle kunna varit jag i mansform gällande dans. Ens personliga dansstil är ju helt individuell. Jag som lever för dansen och levt i dansvärlden sedan barnsben vet detta och alla ni som dansar av kärlek, som är i dansvärlden med er själ - ni ser också detta. Det är småsaker i rörelser. Det är som skrivstil! Även om vi alla skriver samma ord så ser det olika ut för vi rör pennan på olika sätt och detta sätt syns alltid. Även om vi skriver av och försöker få det att bli en kopia så syns det så gott som alltid igenom. Samma sak är det med din dansstil.
Fatta att vi nu hittat en kändis, en man som har flera hundra tusen följare på instagram, är bakgrundsdansare till Taylor Swift och åker världen runt just nu för att lära ut dans... Att HAN rör sig som jag när jag låter min energi flöda ut.

Vi valde en av hans koreografier och kollade på den om och om och om igen för att lära oss stegen. Tog galet lång tid iom att vi inte hade en tutorial hahaha. Vi lånade salar på gym och blev frustrerade konstant, men vi fortsatte öva och öva ändå.

Tyvärr kom saker i vägen och det blev ingen video för oss tillslut. Vi bestämde oss för att ta upp det igen när båda hade tid och mådde bra igen (anledningen till att jag varit borta från bloggen var ju att jag höll på att gå ner i depression igen under vintern och ja, iom hur illa jag mådde så orkade jag ett tag inte ens gå upp ur sängen på flera veckor). 
Så i sommar tänkte vi, då kanske vi kan ta upp allt igen. Tills dess ska vi komma tillbaka till att må sådär superbra igen.

En kväll hittade jag den gamla videon igen och kände hur det värmde inombords när jag tittade på den. Så jag fick ett infall att lägga ut den på story på instagram. Skulle bara lägga ut den och inget mer... Men idioten Maria här råkar tagga dansaren i videon... Taggar han i alla videos jag lade upp på dansen av misstag... FRÅGA INTE HUR. 

...och han svarar mig i DM.

Mannen med alla dessa hundratusentals följare fick för sig att kolla DM-meddelande-förfrågningar just precis då och jag råkar vara i topp. Han gillade vad han såg och skrev. MIN PANIK VAR UTOM KONTROLL JUST NU!!!!!    Springer ut till pappa och skriker "jaaaaag dööööööör" varpå pappa sitter med den konstigaste min jag nog sett hittills. "JAG FUCKING DÖÖÖÖÖR" skriker jag igen. Pappa lugnar mig och får mig att svara så casual att jag nog måste framstått som den coolaste tjejen på denna planet... För han svarar igen helt lugnt och sättet han skrev ändrades. En stund senare sitter jag på marken (jag älskar golv ja) och har en konversation med en stor idol för mig sedan över ett år tillbaka nu. En idol som lever det livet jag drömt om sedan barnsben.

Fråga mig inte hur, för det kom helt naturligt, men vi pratade som om ingenting. Det kändes rent ut naturligt, så jag märkte inte ens när nervositeten försvann och vi gick från fan och idol till bara två människor som snackade som vadsom. Han bad om tips när han såg att jag var PT, jag berättade om min dröm att komma in på Balettakademien, han skämtade om något, jag skrattade... Det flöt på så bra. Fick en så stark påminnelse igen om att vi alla ändå bara är människor. Tror det var det han gillade med, att jag behandlade honom som en människa som jag och inte en idol/ kändis/ mer än andra blabla utan en person, en människa. 

Vi snackade mycket om dans. Jag var, nej ÄR, fortfarande helt ställd inför hur lika våra stilar är. Trodde aldrig jag skulle se någon med samma annorlunda stil och djupa, mörka men lätta, kraftiga, stenhårt clean men mjuka stil som jag. Men så fanns det någon med samma. Någon som också är en man. Det är bara... Wow.

Han berättade om hur han just nu övar för att han ska vara med på Taylor Swifts turné. Dock innan det nu så ska han på egen turné för att lära ut dans. Han berättade om vilka platser han ska till och nämnde min favoritstad - Paris. Jag skämtade om att jag kan franska och det blev ett skämt som tog en vändning jag inte väntade på...

"Let's meet up! Come meet me in Paris :)"

Trodde han skämtade men nej. Han vill dansa med mig. Han vill se vad jag går för. Om jag är tillräckligt bra så "kan du komma och dansa med mig/ oss i LA sedan", men han måste se om jag har vad som krävs först... Det var här och nu jag grät utan kontroll hemma i vardagsrummet med mobilen framför mig. Jag sa nej för jag är för dålig, men han sa jo - du kan och jag vill se det.
De betalar mitt bonde, de står också för typ allt utom mitt flyg. "...so maybe you can come dance in LA". Jag vet ju var i LA detta är. Det är den där dansskolan jag har en fil sparad på insta med bara klasser därifrån. Där mina största dansidoler sedan start och de som kommit till senare dansar: Matt Steffanina, Jade Chynoweth, Zachary Venegas och Brian Friedman.

Ja de och han då; Jake Kodish.

 

Efter att han skrev det har jag gått som på moln. Om ni bara visste hur mycket jag slitit extra nu... Dieten är hårdare för let's face it - dans ser bättre ut på en kropp som är hårdare. Man får tycka vad man vill om det men vill du leva på dans så måste du inse att det är en sjuk bransch först och försöker du undgå det så kommer du få en rejäl käftsmäll när allt blir på största allvar. Jag dansar just nu minst en timme varje dag. På helgerna blir det mer, så snittar väl på 2 timmar om dagen över veckan. Jag tränar på ett helt annat sätt med, har lagt till massa cardio och stabiliseringsövningar för coren. Stor skillnad med är att jag stretchar ungefär en timme om dagen och stretchar sådär så det ska märkas skillnad från dag till morgondag. Tänker göra allt fram tills denna resa för att kunna ha en chans och kunna imponera. Det kan vara så att detta är en ny start på ett galet äventyr i livet, men större risk är det ju att det inte blir så, så jag ska göra allt jag kan för att detta blir något inte bara bra, utan kanske början på en levande dröm.

 

Upp