High On Life

Kategori: Dans

Audition Balettakademin

 

  Denna  dröm  jag  haft  i  nu  över  15  år  

"när jag blir stor ska jag bli dansös"

"Den bästa finns i Stockholm, Maria"

 

 

 

 

Detta dagsboksinlägg är från /4 - 2018, en throwback idag.

 

Vi landade nyss i Göteborg. Vilken resa det varit i Brighton och sista dagen nu i London. Är så glad att jag anmälde mig till skolresan dit. Även om jag är dötrött just nu, har en helt galen huvudvärk* och vet att jag inte kommer hinna sova mer inatt. På flyget under kvällen sov jag ingenting, i bilfärden hem med pappa kommer jag inte heller sova för att se till att han är vaken och när vi är hemma dröjer det bara 3 timmar innan vi måste lämna Jönköping för Stockholm. Gud, vad jag kommer vara trött imon... Men, gud vad jag är taggad!

Vaknar av alarmet 05.00. Sovit 2 timmar inatt. På de senaste 2 dygnen sammanlagt 6 timmar. Jag är så trött att jag inte vet var jag är och måste kolla runt i rummet för att se om detta var mitt. Känner samtidigt hur illa jag mår. Springer in på toan och spyr. Är så varm att jag pausar för att slänga av tröjan, fortsätter spy och är svimfärdig för huvudet dunkar sönder*.
Mamma kommer ner och tycker jag borde vara hemma, men jag vägrar... Detta är dagen jag kämpat för i timmar och timmar, varje vecka sedan jag var ett litet barn. Inget stoppar mig nu.
Så vi åker ändå. Med spypåsar i händerna, tuggummi i munnen för att inte må illa, en skivad citron att bita i i nödfall, ibumetin i högsta hugg och all mitt focus på att inget ska få komma i vägen för år av slit nu.

Vi är framme. Jag visade vägen i en halvtimme för jag må ha världens sämsta lokalsinne, men något jag alltid hittar till är denna plats som är likt mitt egna mecka. De åker iväg medan jag går in, en timme tidig och först av alla in i byggnaden. Musiken i lurarna fyller mina känslor och insikten av vad jag faktiskt är, vad som kommer hända här idag och hur länge jag spenderar timmar om att drömma om denna dag. Hur dessa timmar här idag är en av de största anledningar till att jag aldrig tog mitt liv, alla de gånger jag skulle ge det seriösa försök. Tanken på att denna dag skulle kunna komma fick mig att lägga tillbaka knivarna, spotta ut/ spy upp överdosering starka mediciner och inte ens våga skada mig själv - för jag kunde råka skada något jag måste ha för att kunna dansa som bäst. 


Jag fann mig själv stå helt ensam inne på Balettakademien hjälplöst gråtandes.


Jag grät så jag föll till marken. Grät av rädsla, av lycka, av tacksamhet och kärlek.
Grät över hur jag aldrig kan tacka mig själv mer för att jag lever, allt jag gjort, alla timmar jag spenderat ensam i källare, skogar, toaletter och parkeringshus för att dansa (i snitt minst 2 timmar om dagen sedan jag var 13). Grät över hur jag gått på alla lektioner oavsett hur jag mått, hur jag kämpade för att få MVG i skolan för att få gå på dansen och tog danslektioner från att jag var 3 år gammal tills några år sedan.
Jag grät över hur jag haft alla emot mig i hela mitt liv. Du kommer aldrig lyckas, dina drömmar är för höga, du tror bara du är bra, för ful för att bli konst som dans är, för tjock, för tjock, för tjock, alltid och alltid för tjock. Om de bara visste hur jag stod på toan varje rast i skolan för att inte bli mobbad men också för att här kunde jag se i spegeln och öva detaljer i dansen. Hur jag sprang flera mil i veckan hela tonåren för att få uthållighet. Körde kroppsstyrka flera gånger i veckan för att orka alla svåra steg och akrobatik i dansen. Hur alla blåmärken jag alltid hade och sår över kroppen var hur hårt jag pressade mig för att få till varenda steg. 
Grät över att jag aldrig gav upp och nu står jag här, som kan vara dag ett på mitt livs dröm. 


Tillslut kom folk och jag sprang in på toan. Sminkade mig, fixade håret, bytte om och spydde igen. Jag må ha mått galet bra i själen här men min kropp mådde fruktansvärt (och tur nog visste jag inte än här vad jag snart skulle hamna i). 


Första audition - BALETT.
Vi var kanske 40 pers här i salen. 90% minst har dansat balett förut och vissa är rena balettdansöser. Sedan har vi jag. Enda rummet i tjejen som inte fattade vad läraren sa när hon bad oss göra saker som är på fin franska. Balettermer. Folk ställde sig på tå i sina hårda balettskor, gjorde piruetter så graciöst, slängde benen över huvudet på samma graciösa vis och allt såg så vackert ut. Sedan hade vi då jag som var en halv takt efter i allt för att hinna se vad de framför mig gjorde då jag inte förstod ett ord, fick höra att jag inte ska ha crumping-armar utan vara spänt avslappnad (???) och mina slängda ben över huvudet såg ut som kung fu moves. 
Gav mitt bästa, men kände mig som världens svartaste får bland dessa söta lamm.


Andra audition - JAZZ.
"Visa oss varför ni är här. Ta plats! Visa attityd! Denna stund är er stund och nu ska ni ta scenen" säger läraren. Yes, tänker jag. Om det är något jag kan fejka så är det attityd. Jag kände att jag stack ut igen, men nu var det rent positivt. En lärare kollade på mig med en min likt "daaaaymn" och en annan frågade mig vad jag tänkte på för jag hade en blick och även ansiktsuttryck som satte pricken över i. Helt ärligt svarar jag en stark manlig, transvestit/ queer diva som de framställs i amerikanska reality shows ihop med världens snyggaste tjej fylld med självförtroendet av 10 män. 
Jag mindes alla år jag dansade jazz som barn och förstod nu varför det aldrig satt - jag hatade mig själv.


Tredje audition - CONTEMPORARY.
Vi kastar oss på marken, blandar armhävningar med plankor och dans, springer runt och ska gnugga in energi i kroppsdelar för att de ska låtas föra oss. Från superseriös balett till flumm som påminner om barndansen när vi var 4 år och lekte bullarna och barnen i gympasalarna vi var i. 
Från nervositet och fokus på detaljer gick vi till skratt och fokus på att landa rätt när vi slänger oss för magplask och hinna snurra runt, kasta ena benet medan andra böjer sig runt, utan att slå till någon och sedan hinna hjula upp innan takten slår sista gången ...och göra allt igen innan takten därpå hinner börja. Efter denna timme hade ingen extra kläder på sig och smink tvättades bort. 
Jag förstod ännu inte varför jag, av alla här, var så slut. Det rann om mig, jag var andfådd och trött. Tankar om att något var fel kom*, men jag sa bara igen att inget stoppar mig nu.

En tjej landade fel i ett av kasten och bröt foten. Vi insåg då vad de menade med att vi aldrig får blinka i fel takt, för mycket kan gå fel i ett simpelt ögonblick.


Fjärde audition - HIPHOP.
Yes! Äntligen! Jag kan detta! Nu är det min tur att visa vad jag går för!
Ja, jag var verkligen så pepp på att äntligen få visa vad jag går för. Nu kom dansen jag dansat den mesta tiden av mitt dansliv och övhtg liv. Läraren ser old-school-hiphop ut och är först som är man. Känns lovande.
Slänger av mig tröjan och drar på hoodie istället, släpper ut håret och tar på converse. Innan de andra danserna har alla värmt upp på golvet och jag suttit på läktaren. Nu var vi bara jag och en kille på golvet, dansade breaking och popping blandat med lyrical. De andra var nu de som var lost. 
Allt var så enkelt och såååå kul! Det gick så bra ...tills jag nästan svimmar. Det sa bara pang och plötsligt var jag helt borta. Musklerna ville inte, hjärnan mindes inte ett steg, kändes som jag skulle spy och jag ville bara sova. Nu förstod jag att något verkligen var fel*.


Sista momentet - INTERVJU.
En och en fick vi prata med en av de fem som bedömde under dagen. Vi hade alla dansat med siffror på oss så de tog oss i nummerordning, tog bild på oss och ställde frågor. Jag var en av de första som fick stå inför gruppen och plåtas. Av alla så var det balettdansösen som intervjuade mig. Dansen som gick sämst. Fast hon var så snäll att paniken lade sig rätt bra ändå. En 10 min senare var vi klara.

 

Jag åkte sedan till min bror för att träffa barnen. Helt slut, mådde fruktansvärt men var samtidigt så oerhört lycklig. Omedvetet svårt sjuk, men ändå hög på livet.

 

 

 

 

* Nu i efterhand är det konstaterat att jag har hjärnhinneinflammation och detta var inte bara första dagen sjuk utan också kanske anledningen att den blev så stark - jag pressade mig tills jag nästan svimmande med 40 graders feber och hjärnhinneinflammation. Därför hamnade jag på sjukhus akut strax efter och är fortfarande sjukskriven. 

 

Antagen Balettakademin?

 

  "När  jag  blir  stor  ska  jag  dansa  där"  

en dröm från barndommen


När jag ville dö tänkte jag på denna stund

 

 

 

Jag lade mig i sängen, trött på alla plan.
Hjärtat saknar glädjen i livet, passionerna den brinner för och kärleken som är min religion och brukar fylla hela mig.
Hjärnan saknar att få tänka klart, få djupa ner sig i saker den finner viktiga just då , kunna hålla vanliga konversationer, inte ha migrän och utmanas med jobb, skola, träning, planering, drömmar...
Kroppen saknar att få träna, kunna dansa, orka vara vaken en hel dag och inte ha ont.
Magen saknar att inte spy varje dag eller behöva äta massvis av olika mediciner som gör allt i magen värre.
Mitt inre saknar att vara glad. Äkta glädje, må bra, få göra vad jag vill, kunna göra det jag måste och bara få leva.

Helt enkelt var jag trött på alla plan.

Mobilen plingar till. Ännu ett mail om dessa uppdaterade villkor som alla skickar, tänker jag. Tur nog hann hjärnan uppfatta vad det stod innan jag raderade...  "BALETTAKADEMIN - ANTAGNINGSBESKED"

 

Oh... My... God...

 

Magen började krympa av nervositet och det knöt sig. Världen blev plötsligt långsammare. Jag öppnar och nu stannar världen. Jag bryter ihop i sängen, gråter okontrollerat och ringer pappa medan jag håller för ansiktet. Han svarar och jag bara gråter. Orolig frågar han vad som hänt. Jag försöker få fram ord, andas in ansträngt och får till slut fram det. Jag skriker ut "JAG KOM IN".

Det går inte förklara den lyckan jag känner just här och nu, 30 min efter att ha ringt pappa. En av mina största drömmar sedan jag var kring 6 år har gått i uppfyllelse och pågår just nu. Jag kom in på Balettakademin, om några månader flyttar jag till min favoritplats i Sverige (världen?), lämnar staden jag hatat sedan alltid och ska göra det jag älskar varje dag.
Denna lycka är bland det sjukaste jag någonsin känt... Drömmen är sann. Mitt liv är här och nu bland det mest tacksammaste någonsin. Det har gått snart en trekvart sedan jag öppnade mailet och jag skakar fortfarande. Älskar livet..

 

 

 

 

 

 

 

 

Paris med Jake Kodish - DAG 1


  Parisresan  börjar  nu  

galnaste resan i mitt liv


"Det känns som en dröm & jag vill inte vakna"

 

 

 

 

 

 

FÖR ER SOM INTE VET VEM HAN ÄR (förstår ju att de flesta som läser här nog inte är dansare och absolut inte är inom hiphop/ street) SÅ SÄTTER JAG IN EN LÄNK TILL HANS YOUTUBE HÄR!!   Klicka på hans namn härefter:  JAKE KODISH

Bilden är från flygplatsen i Beauvais! Försökte peppa upp mig själv, så som ni kan läsa om nedan varför...

 

 

 

03.00, 19 FEBRUARY, STOCKHOLM SÖDERMALM

 

 

Klockan ringer. En millisekund senare stänger jag av ljudet. Får inte väcka brorsbarnen, tänker jag, de behöver sova. Jag har inte sovit något och knappt har nog de heller, för brorsdottern har klart och tydligt inte kunnat sova inatt (det hördes).

Det är tre på morgonen, jag har sovit kanske en, max två timmar och ändå står jag här i min brors vardagsrum och inser att jag klarvaken. Inte ens lite trött. Hjärtat slår svagt med snabbt. Det var som att klockan inte väckte mig från sömn utan istället väckte min insikt att nu börjar resan.

 

........................................................................................................................

 

Taxin till centralen gick fort från Söder. Bussen till Skavsta sedan tog en stund, men kändes som en sekund. Jag somnade till och plötsligt var vi framme. Jag var nog trött ändå, för nu när jag står här på flygplatsen ser jag att druckit upp allt vatten redan. Det där var nästan fyra liter vatten... Inte konstigt om jag var uttorkad dock. Igår åt jag ingenting. Bokstavligt ingenting all. Jag var så nervös. Kroppen ville vända sig ut-och-in och magen värkte konstant. Precis som när jag var liten och visste att något (i mina känslor som barn mätt) livsomvändande skulle ske snar så värkte magen likt extremaste mensvärken och knappt ens kunde hag dricka utan att bli svimfärdig. Från att jag vaknade igår för ca 38 timmar sedan till nu att jag satt där på bussen  imorse hade jag inte ätit en endaste liten tugga. Bara druckit vatten, kaffe och någon Vitamin Well. Säger inte att det var bra. Jag är bara ärlig. Jag fungerar såhär. Förstod inte igår varför jag kände sådär dock, för jag förstod inte att jag var nervös. Igår satt jag och fikade med "han med de fina ögonen" och inte ens när han gav mig en enorm chokladkaka (Marabous nya coco-choklad, as a belated V-day gift) blev jag ens sugen... Kokos-choklad à la 200g och jag ville inte smaka ens. JAG av alla!
Nu är det 38 timmar utan mat och här står jag ändå med ingen aptit, noll hunger och är ändå hög på energi. Inser så tydligt nu... Maria -  denna resa är så otroligt viktig för dig att du inte ens inser det själv.

 

........................................................................................................................

 

Flyget gick snabbt till Beauvais. Lyckades somna efter all sömnlöshet och tiden flög liksom planet. När jag väl var framme var min mobil nästan död. OM jag vaknad till då! Min enda kontakt i Paris var Jake och mitt enda sätt att kommunicera med Jake var via mobilen. Om de hade eluttag på flygplatsen? Ingen aning. Jag såg inget uttag och inte en enda person pratade eller förstod engelska.Ingen förstod engelska PÅ FLYGPLATSEN. Jag till och med försökte med militären som stod och vaktade med sina sjuka jätte-pistoler där!! De där skitsnygga, långa, relativt muskulösa, ljust mörkhyade killarna med chokladbruna ögon som jag helst skulle vilja fråga ut på dejt i en mysig ton med laidback kroppsspråk snarare än om ett jäkla eluttag i halvt (okej hel) panik på ett språk de inte förstår medan jag försöker få fram samma fråga med jättekonstiga gester som fick dem att bara garva och kalla mig "söt"... Mitt liv skulle bli världens bästa film i detalj! 

 

Maria, du vet vem du är. Du klarar allt
Jag går in på toan, sminkar mig, fixar till håret, tar på mig bh-n jag lämnade kvar i väskan under resan och säger till min spegelbild igen Du klarar allt. Det vet du. Kom ihåg var du kommer ifrån...

Jag går ut igen. Med rak rygg och stadig blick, rakt fram till den snyggaste av armékillarna och säger på dåligt uttalad men ändå korrekt franska ”Ursäkta mig herrn, min franska är inte så bra, men jag ska försöka. Jag ska till Porte Maillot, där en taxi möter mig. Kan du hjälpa mig? Min mobil är död och jag behöver den.”
Nyss fick jag knappt fram ett ord på franska och nu stod jag här helt laidback och höll en konversation! Mannen svarade med ett ohlala, berömde min franska ändå och visade mig sedan vägen till bussen.
(Övrig tanke: varför är män i uniform typ 10ggr snyggare typ minst? Sure, han var en 9’a utan den med, men ett vapen som täcker halva överkroppen, i samma färg som hans ögon, en fransk militäruniform och svarta boots. Seriöst...)

 

 

........................................................................................................................

 

80 min senare är vi framme vid Port Maillot.

Mobilen är på 3%. Ok, cool. You got this. Du klarar allt, remember?! Eluttag och kaffe nu så fixar du allt. Jag försöker känna ett lugn och spanar runt efter möjligheter. Till vänster står ett stort, fint köpcenter. Jag smyger in där för att hitta en toa, de brukar ha eluttag, och kolla hur jag ser ut innan jag ska träffa Jake. Inser snabbt att detta köpcenter tillhör något av de absolut finaste. Vakter överallt och folk går i kostym, klänningar och överallt är dyr-dyra affärer.
Inne på toan möter jag en grupp unga fransyskor. De är vackra som toppmodeller; långa, smala, hår som silke och alla med oimponerade ansiktsuttryck. Jag känner en klump i magen.
Vad gör jag här? Vem är jag?? Jag är ingen. Jag borde inte vara här. Det finns så många vackrare än jag. Så många bättre dansöser. Jag kan inte dansa inför människor pga presationsångest. Har dietat i en månad men ändå dallrar jag... Jag är ingen. Vad fan gör jag här?! Jag förtjänar inte detta. Det här är bara fel...
Jag känner hur min insida vrids och ögonen fylls med tårar. Nervositeten tar fram mina osäkerheter och jag ser en tjock tjej med boll-ansikte, troll-hår och smink som är fruktansvärt stirra tillbaka på mig i spegeln. Sväljer och försöker andas, men får inget syre. Varför är jag så fruktansvärt ful, så fruktansvärt fel... (Det är få som vet det, men jag har stora problem med att känna mig vacker. I mina ögon är jag fruktansvärt ful, oavsett var jag gör och när jag blir nervös eller om jag är nere hör jag allt jag blev mobbad för som barn i mitt huvud snurra likt sanningar... Jag blev grovt, grovt mobbad hela min uppväxt och många gånger nedslagen för mitt utseende med. Efter 14 år satte sig allt som sanningar i mig, men jag jobbar på det.)

Jag halvspringer ut från toan med en klump i magen och en röst som skriker i mig att jag vill hem, att jag borde inte vara här och förtjänar inte detta. Min franska sedan med... Jag hade MVG i skolan alla 4 åren, men nu har den nästan försvunnit. 

Mobilen är på 1% och jag känner ångesten stiga utan kontroll. En panikångestattack. Jag känner igen detta. Jag vet alltför väl var som väntar nu... Försöker andas men får ingen luft medan fötterna fortsätter röra sig framåt.

 

« Excuse-moi madame... Ça va? »

En hand tar tag i min axel. Jag slänger mig runt och möter blicken med en man jag inte sett förut. Han har en beige kappa, mahognybruna ögon, tjock ljusbrunt hår och uttryktslöst ansikte. Han står bredvidmig och frågar om jag är ok. Jag hör mig själv fråga om han talar engelska. Han drar handen genom håret, tar ett steg bakåt och biter sig i läppen och jag kan se hur han känner sig oerhört obekväm med att svara mig tillbaka på engelska.

« Jag såg dig när du kom in och märkte hur alla i byggnaden kollade på dig. Jag trodde du var en kändis för allas ögon var fast på dig, men du ser inte ut som någon jag kan komma på och du ser inte ut som någon härifrån. Du ser inte ut som en kändis. Jag frågade vakten där du kom in och han frågade bara mig tillbaka. Jag ville bara säga att du är den vackraste kvinna jag sett, men nu ser jag att du inte ser glad ut. Kan jag hjälpa dig? »

 

Jag är stum. Vad svarar man på detta? Jag kan inte ens tänka klart.

 

Trycket över bröstet försvann, byttes ut mot en yrsel. Likt ett bloss av lustgas kände jag mig lätta, likt en dröm, som att allt negativt inte existerade och tid inte fanns till. Kände en tår falla nerför kinden och började skratta. Jag minns inte vad jag sa till honom mer exakt, men jag berättade helt öppet om vad jag hade kännt, vad som precis hänt och sa att han gjorde precis något riktigt, riktigt stort och fint för mig. 

Vi satte oss i fiket en bit bort. Där fanns eluttag så jag kunde ladda min mobil medan vi tog en kaffe. 

« Var kommer du ifrån då? »

« Sverige »

 

« De är vänliga där, mais non? »

« Oui, vi är väldigt vänliga » 

« Oh, parfait »  säger han och ger mig en kram. « Då har ni inget emot att jag kramar er »

 

 ........................................................................................................................

 

”Are you here soon?”

“Any second now :)   Look for a big black cab”

“Let me pay. I’ll pay the taxi, don’t worry”

“You’re so sweet, but you don’t have to”

“No I don't, but I want to :)”

“Thank you Jake”

 

Vi åker fel och behöver vända. Eftersom vi passerade hotellet förstod jag var Jake skulle stå och magen börjar nu fyllas av fjärilar. Vänta... Där är han. Helt klädd i svart, från converse med alldeles för långa snören, de smått för stora jeansen, over sized hoodien och upp till kepsen. Allt svart och han i mörkare toner än hans bilder visar. Mahognybruna ögon, hudton som skvallrar om att del av släkten inte är Amerikansk från vörjan, mörkrunt hår och kolsvarta ögonfransar. Verkligheten är något helt annat än vad som visas upp i intstas filter. Verklien inte i negativ mening!
Jag snubblar ur bilen och trillar subtilt i hans famn. Han skrattar till jättenervöst, inser hur nervös han lät och försöker se cool ut. Det gör han dock inte, men det får mig att le lite extra. Han kramar mig så fort taxin är betald och säger halvhögt "Hiiiiii!"  Då inser jah något. Det är så tydligt. Jag pratar med en som jag. Här står en från gruden äkta geek. Dessa sekunder var allt jag behövde för att inse att han är mer lik mig än jag trott och vi gjorde nog precis samma saker i tonåren. De som vet, tro mig, de vet. Eller mer sant att säga - vi vet.

"Let’s gooo” säger Jake i en taggad ton medan vi spring över vägen till hotellet. Mitt hjärta slår svagt men snabbt. Just nu känner jag inte min kropp. Allt kändes surrealistiskt, likt en dröm, som att jag var i en film. Igen kände jag såhär. Här är han. Här är jag. Han är bredvid mig. Jag är bredvid Jake Kodish. Han pratar med mig och jag ler, men jag hör inte vad han säger. Jag hör dock att han vill hitta ett gym först, för min skull, för att sedan visa mig Paris bästa crêpes-ställe och kanske besöka Louvren innan vi dansar tills natten på LAX Studios... Det känns som en dröm och jag vill inte vakna. Jag mår så overkligt bra.

 

 

MORE TO COME

 

Meet me in Paris - part 2

 

 

  But  my  heart  is  in  Paris  

Sacré-Coeur


Hemma igen

 

 

 

Borta bra men hemma bäst? Nje... Inte denna gång. Låt mig dra tillbaka tiden igen, tack! 

Det gick för fort. Det var för bra. Jag vill bara dra tillbaka klockan till 03.00 förra måndagen och återuppleva hela resan igen, i ett långsammare tempo och njuta av varje sekund en extra gång. Ett av mina bästa resor i detta liv. Paris med Jake Kodish...

Jag vill inte glömma en enda stund från dessa dagar i kanske kärlekens huvudstad. Så för både min skull och för er skull (aldrig fått mer efterfrågan om ett specificerat inlägg än om resan) så kommer det komma upp dagboks-inlägg här på privata bloggen. Allt om dansandet på LAX Studio, dagstrippen till Louvren och vårt besök på museet där, den vackra vyn av Triumfbågen glänsandes i nattens gatlyktors sken från en taxi med gammaldags fransk musik, Jakes försök att lära mig nya tekniker, hans och mina små äventyr, all fantastisk mat vi åt, tiden med Moha, den lilla baren som nästan ingen vet om men som är dit du ska om du vill bli upptäckt inom sång, utsikten från Sacré-Couer och hur de sjöng för oss, hotellet...

Massa bilder och en allmänt sjuk resa väntar er att få se och läsa. 
Blev det en start på ett nytt liv? Ja du... Du får väl se.

"Meet me in Paris"



  "Let's  meet  up  in  Paris"  

...så jag ska dansa med en världskändis?

 

"I didn't mean to tag you" (but I'm so glad I did)

 

 

 

Tror jag grät i en halvtimme innan jag kunde prata. Grät bort allt smink jag spenderat en timme på att fixa, då jag precis skulle ut med en vän. Grät av en sådan lycka jag inte känt sedan dagen jag för första gången kände mig glad på riktigt efter att ha slutat med antidepressiva och insåg att jag var fri från allt. Härom veckan var jag den lyckligaste personen i denna värld för en stund.

Jag måste varje dag läsa meddelanden igen för att inse att detta inte är en dröm. 
Detta är en dröm jag haft så länge jag kan minnas, och som ni vet har jag fotografiskt (eidetiskt) minne, så jag glömmer inte.
Detta kan vara en ny start på mitt liv, en vändning som ändrar allt, eller i "värsta fall" bara är en extrem upplevelse som inte lyckas gå hela vägen och jag åker hem till samma liv jag lämnade, men har en erfarenhet jag längtat efter hela mitt liv.

Vad är det som hänt undrar ni nog nu...
Jag är smått känd för att ha ett galet liv där det konstant händer saker som folk säger inte ska hända. Ni som följt min blogg länge vet också detta. Jag älskar det. Det där att mitt liv inte är som någon annans. En brutal bergochdalbana med upplevelser konstant och jag lyckas alltid hamna i de konstigaste situationerna (som att hänga på Eurovisions-förfest med alla kändisarna för att jag råkade äta glass på rätt ställe mitt i natten hahahah).
Vad det är som hänt ska jag nu berätta...

En vän till mig och ville göra en dansvideo med mig. Vi övade länge under förra året, jag tror vi höll på både hela våren och sommaren med att bara öva in den där koreografin. Dansen var en skitcool och stilen var EXAKT som min stil! Vi hade alltså hittat en man som rörde sig som jag. En man som vi häpnades över skulle kunna varit jag i mansform gällande dans. Ens personliga dansstil är ju helt individuell. Jag som lever för dansen och levt i dansvärlden sedan barnsben vet detta och alla ni som dansar av kärlek, som är i dansvärlden med er själ - ni ser också detta. Det är småsaker i rörelser. Det är som skrivstil! Även om vi alla skriver samma ord så ser det olika ut för vi rör pennan på olika sätt och detta sätt syns alltid. Även om vi skriver av och försöker få det att bli en kopia så syns det så gott som alltid igenom. Samma sak är det med din dansstil.
Fatta att vi nu hittat en kändis, en man som har flera hundra tusen följare på instagram, är bakgrundsdansare till Taylor Swift och åker världen runt just nu för att lära ut dans... Att HAN rör sig som jag när jag låter min energi flöda ut.

Vi valde en av hans koreografier och kollade på den om och om och om igen för att lära oss stegen. Tog galet lång tid iom att vi inte hade en tutorial hahaha. Vi lånade salar på gym och blev frustrerade konstant, men vi fortsatte öva och öva ändå.

Tyvärr kom saker i vägen och det blev ingen video för oss tillslut. Vi bestämde oss för att ta upp det igen när båda hade tid och mådde bra igen (anledningen till att jag varit borta från bloggen var ju att jag höll på att gå ner i depression igen under vintern och ja, iom hur illa jag mådde så orkade jag ett tag inte ens gå upp ur sängen på flera veckor). 
Så i sommar tänkte vi, då kanske vi kan ta upp allt igen. Tills dess ska vi komma tillbaka till att må sådär superbra igen.

En kväll hittade jag den gamla videon igen och kände hur det värmde inombords när jag tittade på den. Så jag fick ett infall att lägga ut den på story på instagram. Skulle bara lägga ut den och inget mer... Men idioten Maria här råkar tagga dansaren i videon... Taggar han i alla videos jag lade upp på dansen av misstag... FRÅGA INTE HUR. 

...och han svarar mig i DM.

Mannen med alla dessa hundratusentals följare fick för sig att kolla DM-meddelande-förfrågningar just precis då och jag råkar vara i topp. Han gillade vad han såg och skrev. MIN PANIK VAR UTOM KONTROLL JUST NU!!!!!    Springer ut till pappa och skriker "jaaaaag dööööööör" varpå pappa sitter med den konstigaste min jag nog sett hittills. "JAG FUCKING DÖÖÖÖÖR" skriker jag igen. Pappa lugnar mig och får mig att svara så casual att jag nog måste framstått som den coolaste tjejen på denna planet... För han svarar igen helt lugnt och sättet han skrev ändrades. En stund senare sitter jag på marken (jag älskar golv ja) och har en konversation med en stor idol för mig sedan över ett år tillbaka nu. En idol som lever det livet jag drömt om sedan barnsben.

Fråga mig inte hur, för det kom helt naturligt, men vi pratade som om ingenting. Det kändes rent ut naturligt, så jag märkte inte ens när nervositeten försvann och vi gick från fan och idol till bara två människor som snackade som vadsom. Han bad om tips när han såg att jag var PT, jag berättade om min dröm att komma in på Balettakademien, han skämtade om något, jag skrattade... Det flöt på så bra. Fick en så stark påminnelse igen om att vi alla ändå bara är människor. Tror det var det han gillade med, att jag behandlade honom som en människa som jag och inte en idol/ kändis/ mer än andra blabla utan en person, en människa. 

Vi snackade mycket om dans. Jag var, nej ÄR, fortfarande helt ställd inför hur lika våra stilar är. Trodde aldrig jag skulle se någon med samma annorlunda stil och djupa, mörka men lätta, kraftiga, stenhårt clean men mjuka stil som jag. Men så fanns det någon med samma. Någon som också är en man. Det är bara... Wow.

Han berättade om hur han just nu övar för att han ska vara med på Taylor Swifts turné. Dock innan det nu så ska han på egen turné för att lära ut dans. Han berättade om vilka platser han ska till och nämnde min favoritstad - Paris. Jag skämtade om att jag kan franska och det blev ett skämt som tog en vändning jag inte väntade på...

"Let's meet up! Come meet me in Paris :)"

Trodde han skämtade men nej. Han vill dansa med mig. Han vill se vad jag går för. Om jag är tillräckligt bra så "kan du komma och dansa med mig/ oss i LA sedan", men han måste se om jag har vad som krävs först... Det var här och nu jag grät utan kontroll hemma i vardagsrummet med mobilen framför mig. Jag sa nej för jag är för dålig, men han sa jo - du kan och jag vill se det.
De betalar mitt bonde, de står också för typ allt utom mitt flyg. "...so maybe you can come dance in LA". Jag vet ju var i LA detta är. Det är den där dansskolan jag har en fil sparad på insta med bara klasser därifrån. Där mina största dansidoler sedan start och de som kommit till senare dansar: Matt Steffanina, Jade Chynoweth, Zachary Venegas och Brian Friedman.

Ja de och han då; Jake Kodish.

 

Efter att han skrev det har jag gått som på moln. Om ni bara visste hur mycket jag slitit extra nu... Dieten är hårdare för let's face it - dans ser bättre ut på en kropp som är hårdare. Man får tycka vad man vill om det men vill du leva på dans så måste du inse att det är en sjuk bransch först och försöker du undgå det så kommer du få en rejäl käftsmäll när allt blir på största allvar. Jag dansar just nu minst en timme varje dag. På helgerna blir det mer, så snittar väl på 2 timmar om dagen över veckan. Jag tränar på ett helt annat sätt med, har lagt till massa cardio och stabiliseringsövningar för coren. Stor skillnad med är att jag stretchar ungefär en timme om dagen och stretchar sådär så det ska märkas skillnad från dag till morgondag. Tänker göra allt fram tills denna resa för att kunna ha en chans och kunna imponera. Det kan vara så att detta är en ny start på ett galet äventyr i livet, men större risk är det ju att det inte blir så, så jag ska göra allt jag kan för att detta blir något inte bara bra, utan kanske början på en levande dröm.

 

Upp