High On Life

Kategori: Allmänt/ Dagbok

Poems

 

 

When the floor is more familiar than the ceiling 

I will brake in late at night, shake up how you're feeling

When you're taking steps, but you need to go faster

We can speed through time so the shadow can't catch us

I'll never stop braking the law for you

 

And so are you

Okej men hur coolt?!

 

  Okej  men  hur  coolt ? !  

ett bättre dm


Ibland är dm från följare ren guld

 

 

 

 

Jag svarar inte alla DM för de flesta förfrågningarna är inte seriösa, har inga intressen utöver att ragga eller annat som inte känns genuint meningsfullt.  "That ass though"    "Wheres yo mans at sexy"    "Can I pay to talk to you?"   etc etc 

Svara gör jag på alla som ger något. Som någon som har något fint att säga, märks har en fin själ, har intressanta ting på hjärtat, vill fråga något, behöver hjälp eller annat positivt.

Dock... Ibland dyker det upp guld. Guld som detta. Herremingud!
Har alltid drömt om att någon skulle vilja måla av mig, alltså utan att jag bad om det. Var en dröm sedan jag som ung tonåring ritade flera timmar om dagen (konst är ett av mina större intressen och jag målar/ ritade väldigt mycket förr). 
Den drömmen blev nu verklighet - gånger två!!!

Denna bild ovan är sketcher av mina foton på min instagram som jag postat. HUR COOLT?! SÅÅÅÅÅ COOOLT!!!
Sedan fick jag kort därpå en till teckning skickad. Det är ett porträtt av en selfie jag postade på min snapchat-story för länge, länge sedan. Blir helt mållös och så, så, så GLAD! 

Lyckades inte få upp den andra bilden, men här är sketcherna. Kär i bilden haha   Så. Himla. Sjukt!

 

 

 

Eminem m. Hanna

 

 

 

  Han  som  fanns  där  när  ingen  visste  något  

(jag & supermamma)


En barndomsdröm

 

 

 

 

 

Before I start - LOOK AT THAT MAAAAMMA!!! Daayum girl!! 
(1 - fattar ni att hon har barn? Om ni bara visste vilken mamma hon är. Min Hanna Supermamma.   2 - dör för ditt smink H... Fatta om du hade hunnit sminka mig innan vi åkte. Då hade vi båda varit way slay)

 

I måndags startade bussen från Jönköping till Stockholm. Hanna och jag har gått i samma skola nyligen, men det var först efter vi slutade som vi blev vänner. Började följa varandra på instagram och insåg snabbt hur lika vi är. Vår förflutna, vad vi gillar, vår humor, hur vi uttrycker oss, hur vi tänker... När vi sågs nu och pratade på bussen var det som vi känt varande i år. Tänk att själar kan mötas och direkt inse att detta är en syster. Tror vi gick igenom allt ifrån psykiska sjukdomar, bad exes, hormonproblem och hederskultur till val av tuggummi, drömmar, allt om bebisar och var bästa bufféerna finns i världen.
Förutom vår smak i killar (och halvt i tjejer heh) är vi som syskon.

Framme i Stockholm stack jag iväg till gymmet och hon passade på att shoppa. Delvis för att jag lovat mig själv att inte shoppa något innan jag flyttar för att spara pengar + har lagt stora summor på konserter och upplevelser med vänner denna sommar, men också för att jag hade så mycket inom mig som behövde ut. Ni vet när man är så glad att man inte kan stå still.

Med all packning på ryggen sprang jag till Tegnergatan. Tänkte träna bara, men dörren till gruppsalen stod öppen och jag smiter liksom på rutin alltid in då. Hjärtat rusade och allt pirrade. Hela kroppen skrek av känslor. Tanken var att dansa ut dem, och det gjorde mer så än tänkt. Musiken tog över, då rätt låtar kom på en efter en, som alla beskrev känslor av att älska nuet. En kvart senare gör jag ett move där händerna hamnade i ansiktet. Känner hur det är helt blött. Tårarna rinner. De rinner samtidigt som jag ler. Det är då jag inser hur lycklig jag blivit. Lät tårarna fortsätta rinna medan jag tar mina saker och går ut för att träna. Starkare än på länge, flera PB och benen hade mer pump än jag någonsin haft! Det pulserade i varenda muskler!! 

Efter gymmet tog jag mina tre proteinbars ur ryggan och gick till Centralen. Där väntade Hanna och vi åkte till ett av de bästa veggo-ställen vi känner till - HERMANS. Hon hade varit där med sin kille tidigare och "drömt sig tillbaka sedan dess". Jag har varit där flera gånger, men på den tiden visste jag knappt vad veganism var haha

Nybakat bröd med en röra på soltorkade tomater, hummus (MITT LIIIIIIV), ost-fri lasagne med ratatouille istället för köttfärs och ringlad pesto över (avskyr ju ost likt pesten - detta var första gången jag gillade lasagne), tacoröra med tzay och sweet chili, saltan polenta muffins, mango och äppelsallad, ugnsrostade rotfrukter, grekisk sallad med tofu-feta och ni skulle sett deras galna bakverks-bord... Om vi åt mycket? Tja, blev tre överfyllda tallrikar och magen såg gravid ut. Mat är livet!!

Pga att trafiken i Sthlm var heeelt kaos så slutade det med att vi hade ca 10 min på oss att göra oss i ordning på hotellet... Planen var att Hanna skulle lära mig om smink och fixa en galen make på mig. Istället blev det att hon stressade på sin egna smink och jag hann bara byta om, planera och boka uber. Ingen makeup på mig och ingen mobil kom med för Hanna. Fast väl där kände vi bara att inget betydde något nu. Vi skulle se Eminem. Vår barndomsidol. Två enorma fans som insåg att nu kommer stunden vi drömt om i flera år...

Let's take it back a bit. 
När jag var liten var jag mobbad och slagen i skolan. Detta visste inte mina föräldrar och lärarna lyssnade aldrig.
En dag såg pappa att något var fel. Han visste redan då att jag fick ut mina känslor bäst genom att dansa. Så han hämtade sin iPod, tog fram albumen med Eminem och sa till mig att lyssna. Det blev att jag sprang ut i skogen och dansade tills jag låg på marken och grät. Var borta i timmar... Och när jag kom hem igen var allt så mycket lättare. Kände mig inte ensam längre.
Hade jag inte haft musiken hade jag varit död nu. För när allt varit som värst har jag alltid kunnat ta mina lurar, gå någonstans jag visste att jag var ensam och dansa ut all skit istället för att skada mig själv. Oftast spelade jag hans låter då, för han förstod, kände jag, och att inte känna sig ensam när allt man ville var att försvinna för livet tog kol på en... Han fick en speciell plats i mitt hjärta.

Sena som vi var så missade vi de två som skulle sjunga/ rap'a innan Eminem som pre. Vi var lyckliga över det efter vi hörde hur folk gått från arenan för en av dem var så kass att de inte orkade. Hann bara höra en del av en av dem och det dödade helt hype'en vi hade... Though, när Eminem väl kom ut började våra hjärtan rusa likt vi sprang, kroppen kändes som den skulle gå sönder av känslor och vi (döm oss inte) skrek som småbarn läääääänge haha
Vi sjöng, skrek, dansade, hoppade, rap'ade och sjöng ännu mer så mycket att jag inte kunde sova senare för jag var fortfarande så galet uppe i varv och Hanna var så slut att hon somnade på toan  (du är min idol hahahahahaha)

Även fast jag blev matförgiftad och inte kunde äta på ett dygn och missade hotellfrukostbuffén, Hanna glömde sin mobil och somnade på toan, vi stressade sönder, det blev en dyr resa, jag fick så galet(!!) mycket bitch-blickar på konserten (varför pratar vi så mycket på nätet om att tjejer ska stötta varandra, men i verkligheten finns dessa blickar överallt?) och vi hade sämsta platserna man kan ha... Detta var ändå en av de bästa dygnen på jag vet inte hur länge. Jag vill gå tillbaka och uppleva varenda sekund igen. Vill inte ändra på något. Ett minne för livet och ett galet himla äventyr med en ny superfin vän.

P.S: tack till killarna som skjutsade hem oss fastän det tog 2 tim att köra den där 15 min sträckan.. 
Bilden är från baksätet i bilen där vi satt och lyssnade på Aladdin.

Att hitta sig själv

 

  Här  stod  jag  i  15  min  &  dansade  ut  allt  gråtandes  

kärlek, tacksamhet, lycka


Tänk att detta är MITT liv

 

 

Ibland går allt emot en. Ibland går allt med en. De flesta är som oftast någonstans i mitten. Jag befinner mig i stark medvind.

De där helt förändrande vändningarna i livet är rätt läskiga - eller hur? Det är läskigt, pirrigt, nervöst, spännande, förväntansfullt... Dessa livsförändringar man vet kan vara starten på något nytt. 

Jag började en sådan för några månader sedan, som blev något galet stark nyligen. 
För som många kanske vet redan har jag haft ett par riktigt skitiga år det senaste nu och i vintras konstaterades det att jag trillat tillbaka i depression. Det de senare hittade var att depressionen var delvis ett symptom på en kroppslig sjukdom som ändrade min kropp mycket och snabbt. Gick upp i vikt, hade ont överallt, var konstant ångestfylld, stressad och hatade mitt liv.
Det blev sedan ett helvete med att komma ur både depression och få en frisk kropp samtidigt. På det ännu en sjukdom som påverkade hjärnan lika snabbt och mycket nu. Sedan en icke-fungerande relation, träningsförbud, felmedicineringar och massvis av stress i skolan. Ville vid en tid bara "få slut på allt", om ni kan läsa mellan raderna.

I allt detta tappade jag mig själv. Fullständigt.
Jag kände ingen livslust och började undra om jag kanske behövde sluta tänka ett tag och bara känna.
Jag tänker på vad min familj tycker, på pressen jag har från min släkt, kraven från samhället och vad andra ser.
Prestationsprinsessa ut i fingerspetsarna. Ville vara mer än tillräcklig - i allt.
Jag sa inte mycket om detta, för Gud vad jag skämdes. Det kändes som mitt fel och jag svikit alla. 
I allt detta kom en dag där jag mådde så otroligt bra. Den dagen var som en dröm där allt var "för bra".
Då bestämde jag mig. Jag ska hitta mig själv och jag ska må såhär bra för alltid.

Först hämtade jag ett tomt block. Började sedan göra en lista. Här i skulle jag dokumentera vem jag är.
Skrev ner något här i livet, gjorde/ testade detta, noterade alla känslor i mig utan att döma dem och skrev sedan ner mina inre reaktioner i boken. Även om jag hade gjort/ testat något innan så gjorde jag det nu igen för att se vem JAG är IDAG, UTAN ANDRAS påverkan.
Skräckfilmer - älskar om det är psykisk skräck, men finner det långtråkigt med blodiga splatterfilmer.
Spela kort - jättekul! Spela med mina bröder får mig mig känna mig kärleksfylld.
Killen jag dejtar - vill ha kvar honom, men mår så fruktansvärt med honom (gjorde senare slut).
Dejta tjejer - ja, det är 100% att jag är bi.
Resa - älskar varenda sekund!!
Alkohol - förstår inte grejen. Gillar vitt lent vin, rosé och Champagne. Älskar pinja colada. Avskyr resten.
Klackskor - får mig känna mig mer stabil.
Nagellack - irriterar mig...
Inte träna - gillar inte livet då.
Äta veganskt - min kropp fungerar bättre än någonsin och jag mår bättre. 
Sova med någon - jag somnar utan sömnmedicinen jag haft i 5 år om jag sover i samma rum som någon jag litar på.
Dansa - älskade dans. Jag skulle ge allt jag har för dig. Mitt liv är inget liv utan dans.
Gå utanför comfort zones - detta gör mig taggad på livet.
Etc etc...

 

Några månader senare står jag här och gråter på ett gym i Stockholm. Jag gråter för jag är SÅ JÄKLA LYCKLIG.

Några månader senare står jag här och har uppfyllt flera av mina barndomsdrömmar. 

Några månader senare står jag här och älskar mig själv och mitt liv.

 

Jag har kommit in på skolan som var min enda anledning till att jag inte tog livet av mig. 
Jag har dansat med två världskändisar varav en bjöd med mig att dansa i Paris!!!!!!
Mina vänner och jag har en starkare, mycket djupare relation. Jag har blottat mig helt för dem och det blev så starkt.
Jag kom ur förhållandet som tryckte ner mig (utan att han förstod) och känner mig friare än någonsin.
Om en månad bor jag på den plats, den enda plats, där jag känt att jag är hemma.
I måndags såg jag personen som hjälpte få ur känslorna från mobbningen och misshandeln som barn - Eminem.
Min kropp och jag är bästa vänner igen. Jag lyssnar på den och den svarar på mig. Vi är ett team.
För första gången i mitt liv känner jag mig som Maria Thérése Ehrlington. Little miss HighOnLife...

 

DETTA ÄR FÖRSTA SIDAN PÅ ETT NYTT KAPITEL

Vill och behöver är inte alltid samma sak...

 

 

  " Vad  är  dina  mål  nu? "  

De är annorlunda från alla tidigare


Jag bestämde dem inte - min kropp gjorde

 

 

 

Den till synes tråkiga sanningen är att mina mål är att långsamt och försiktigt hitta en balans.
Det låter enkelt, eller hur? Dock vet ni nog lika väl som jag inuti att det är  något galet svårt... 
Vad jag vill är en sak. En helt annan sak än det jag behöver och i ärlighetens namn tar det emot.
Samtidigt gillar jag det lite. För detta tvingar mig att växa något mycket mer än jag insåg jag behövde.
Vad jag vill är så långt ifrån vad jag behöver att om jag gjorde det jag vill så hamnar jag snart på sjukhus igen.

Innan jag sätter några mål kring prestation vill jag bli starkare, stabil, ha motståndskraft och ork.
Starkare på gymmet då jag tappade rejält med muskler den långa tiden jag var sjuk.
Stabil i att veta var min kropp är, reagerar och orkar m.m.
Ha motståndskraft att kunna hantera saker som går fel utan problem (nu går bara muskler i lås och vätska samlas).
Ork att göra det jag behöver och vill, utan att behöva planera dagarna i förväg för att hinna allting.

En kraftig hjärnhinneinflammation och en försvårad hypotyreos har sabbat min kropp rejält.
Hjärnan har månader efter fortfarande svårt att fungera. Närminnet är sådär, så mitt i en konversation kan jag glömma vad vi pratade om och behöva fråga (vilket är väldigt pinsamt) eller om någon ny idag presenterar sig så har jag jättesvårt att minnas vem det är. Hitta tillbaka till att röra kroppen är också något galet svårt. Jag tänker på att lyfta vänster arm åt sidan, men den envisas med att åka framåt. Hoppa grodhopp, böja ländryggen och kontrollera sparkar är också svårt. Samma sak med att anstränga hjärnan... Jag kan inte umgås med vänner för länge utan att behöva vila en stund. Tränar jag så behöver jag ta en nap direkt efter. Pluggar jag kan det bara hålla på i en timme innan jag måste vila igen. Jag somnar vid 9 varje kväll och sover fram 07.30 utan sömnmediciner som jag annars haft i år. Hjärnan är så utmattad av att leva ett vanligt liv efter all stryk!

Just nu äter jag hälsosamt och till 90% veganskt. Alla dagar tänker jag på att få i mig allt jag behöver som prio. Dricker shots med spirulina, får i mig kring ett kilo olika grönsaker, sedan diverse bär, nyttiga fetter och protein från hälsosamma källor. Allt fokus är på att må bra. 
Jag vill fokusera på att få tillbaka en snygg kropp och kunna se mig i spegeln och tänka "DAMN!! That's me!?"   ...men nej. Jag lägger allt ytligt bakom mig tills kroppen mår bra. 

För vem är jag att säga till min kropp att den inte duger?
Efter att överlevt flera självmordsförsök som ung, all den där misshandeln, flera år med ätstörningar, en kraftig hjärnhinneinflammation, svår hypotyreos och all viktuppgång/ -nergång... Efter allt det har jag en frisk kropp som återhämtar sig så bra att läkarna själva inte förstår. Jag har kroppen knappt några bestående men alls.
VEM ÄR DÅ JAG ATT INTE UPPSKATTA DEN?!  Vore lika illa som att inte älska min mamma efter allt hon gjort i hela mitt liv, för att hon inte vann en tävling. Precis lika fel och hemskt. Jag tror man måste lära mig uppskatta sig själv fullt ut för att kunna uppskatta andra på samma sätt. Jag tror också att när man väl lärt sig det så är det något man aldrig låter sig glömma igen.

Igår tränade jag med en vän till mig. Inspiration är han!! Han har dietat i flera månader och hans kropp är helt annorlunda nu. Att träna med K gav mig så mycket inspiration och motivation att fortsätta. Det kröp i hela kroppen att vilja springa nästa morgon, ta i lite extra nu, börja räkna ut hur jag ska äta för att komma i drömformen... Och då slog det mig - jag är resan på väg dit. Detta är min första bit på vägen. När den vägen är slut så kommer det komma en ny led. Du kan inte bara hoppa över en bit på vägen när du kör, för en bil kan inte flyga. Jag måste köra den tråkiga långsamma och försiktiga biten först för att sedan kunna orka och klara av den där skitroliga tuffa banan där framme. 

Om några veckor tros allt vara relativt ok igen. Så pass att jag kan leva normalt och göra som jag vill fullt ut, så länge jag fortsätter lyssna inåt samtidigt. Då kommer nya mål. Då kan jag träna upp styrkan till starkare än innan och smida fram den kropp som är jag med rätt kost och träning. Om några veckor kommer allt fokus vara på att bygga en j'vla snygg kropp som lyfter äckligt tungt igen. Längtar något sjukt tills dess! Men nu, idag och fram tills dess är allt fokus på att bara må bra.

Audition Balettakademin

 

  Denna  dröm  jag  haft  i  nu  över  15  år  

"när jag blir stor ska jag bli dansös"

"Den bästa finns i Stockholm, Maria"

 

 

 

 

Detta dagsboksinlägg är från /4 - 2018, en throwback idag.

 

Vi landade nyss i Göteborg. Vilken resa det varit i Brighton och sista dagen nu i London. Är så glad att jag anmälde mig till skolresan dit. Även om jag är dötrött just nu, har en helt galen huvudvärk* och vet att jag inte kommer hinna sova mer inatt. På flyget under kvällen sov jag ingenting, i bilfärden hem med pappa kommer jag inte heller sova för att se till att han är vaken och när vi är hemma dröjer det bara 3 timmar innan vi måste lämna Jönköping för Stockholm. Gud, vad jag kommer vara trött imon... Men, gud vad jag är taggad!

Vaknar av alarmet 05.00. Sovit 2 timmar inatt. På de senaste 2 dygnen sammanlagt 6 timmar. Jag är så trött att jag inte vet var jag är och måste kolla runt i rummet för att se om detta var mitt. Känner samtidigt hur illa jag mår. Springer in på toan och spyr. Är så varm att jag pausar för att slänga av tröjan, fortsätter spy och är svimfärdig för huvudet dunkar sönder*.
Mamma kommer ner och tycker jag borde vara hemma, men jag vägrar... Detta är dagen jag kämpat för i timmar och timmar, varje vecka sedan jag var ett litet barn. Inget stoppar mig nu.
Så vi åker ändå. Med spypåsar i händerna, tuggummi i munnen för att inte må illa, en skivad citron att bita i i nödfall, ibumetin i högsta hugg och all mitt focus på att inget ska få komma i vägen för år av slit nu.

Vi är framme. Jag visade vägen i en halvtimme för jag må ha världens sämsta lokalsinne, men något jag alltid hittar till är denna plats som är likt mitt egna mecka. De åker iväg medan jag går in, en timme tidig och först av alla in i byggnaden. Musiken i lurarna fyller mina känslor och insikten av vad jag faktiskt är, vad som kommer hända här idag och hur länge jag spenderar timmar om att drömma om denna dag. Hur dessa timmar här idag är en av de största anledningar till att jag aldrig tog mitt liv, alla de gånger jag skulle ge det seriösa försök. Tanken på att denna dag skulle kunna komma fick mig att lägga tillbaka knivarna, spotta ut/ spy upp överdosering starka mediciner och inte ens våga skada mig själv - för jag kunde råka skada något jag måste ha för att kunna dansa som bäst. 


Jag fann mig själv stå helt ensam inne på Balettakademien hjälplöst gråtandes.


Jag grät så jag föll till marken. Grät av rädsla, av lycka, av tacksamhet och kärlek.
Grät över hur jag aldrig kan tacka mig själv mer för att jag lever, allt jag gjort, alla timmar jag spenderat ensam i källare, skogar, toaletter och parkeringshus för att dansa (i snitt minst 2 timmar om dagen sedan jag var 13). Grät över hur jag gått på alla lektioner oavsett hur jag mått, hur jag kämpade för att få MVG i skolan för att få gå på dansen och tog danslektioner från att jag var 3 år gammal tills några år sedan.
Jag grät över hur jag haft alla emot mig i hela mitt liv. Du kommer aldrig lyckas, dina drömmar är för höga, du tror bara du är bra, för ful för att bli konst som dans är, för tjock, för tjock, för tjock, alltid och alltid för tjock. Om de bara visste hur jag stod på toan varje rast i skolan för att inte bli mobbad men också för att här kunde jag se i spegeln och öva detaljer i dansen. Hur jag sprang flera mil i veckan hela tonåren för att få uthållighet. Körde kroppsstyrka flera gånger i veckan för att orka alla svåra steg och akrobatik i dansen. Hur alla blåmärken jag alltid hade och sår över kroppen var hur hårt jag pressade mig för att få till varenda steg. 
Grät över att jag aldrig gav upp och nu står jag här, som kan vara dag ett på mitt livs dröm. 


Tillslut kom folk och jag sprang in på toan. Sminkade mig, fixade håret, bytte om och spydde igen. Jag må ha mått galet bra i själen här men min kropp mådde fruktansvärt (och tur nog visste jag inte än här vad jag snart skulle hamna i). 


Första audition - BALETT.
Vi var kanske 40 pers här i salen. 90% minst har dansat balett förut och vissa är rena balettdansöser. Sedan har vi jag. Enda rummet i tjejen som inte fattade vad läraren sa när hon bad oss göra saker som är på fin franska. Balettermer. Folk ställde sig på tå i sina hårda balettskor, gjorde piruetter så graciöst, slängde benen över huvudet på samma graciösa vis och allt såg så vackert ut. Sedan hade vi då jag som var en halv takt efter i allt för att hinna se vad de framför mig gjorde då jag inte förstod ett ord, fick höra att jag inte ska ha crumping-armar utan vara spänt avslappnad (???) och mina slängda ben över huvudet såg ut som kung fu moves. 
Gav mitt bästa, men kände mig som världens svartaste får bland dessa söta lamm.


Andra audition - JAZZ.
"Visa oss varför ni är här. Ta plats! Visa attityd! Denna stund är er stund och nu ska ni ta scenen" säger läraren. Yes, tänker jag. Om det är något jag kan fejka så är det attityd. Jag kände att jag stack ut igen, men nu var det rent positivt. En lärare kollade på mig med en min likt "daaaaymn" och en annan frågade mig vad jag tänkte på för jag hade en blick och även ansiktsuttryck som satte pricken över i. Helt ärligt svarar jag en stark manlig, transvestit/ queer diva som de framställs i amerikanska reality shows ihop med världens snyggaste tjej fylld med självförtroendet av 10 män. 
Jag mindes alla år jag dansade jazz som barn och förstod nu varför det aldrig satt - jag hatade mig själv.


Tredje audition - CONTEMPORARY.
Vi kastar oss på marken, blandar armhävningar med plankor och dans, springer runt och ska gnugga in energi i kroppsdelar för att de ska låtas föra oss. Från superseriös balett till flumm som påminner om barndansen när vi var 4 år och lekte bullarna och barnen i gympasalarna vi var i. 
Från nervositet och fokus på detaljer gick vi till skratt och fokus på att landa rätt när vi slänger oss för magplask och hinna snurra runt, kasta ena benet medan andra böjer sig runt, utan att slå till någon och sedan hinna hjula upp innan takten slår sista gången ...och göra allt igen innan takten därpå hinner börja. Efter denna timme hade ingen extra kläder på sig och smink tvättades bort. 
Jag förstod ännu inte varför jag, av alla här, var så slut. Det rann om mig, jag var andfådd och trött. Tankar om att något var fel kom*, men jag sa bara igen att inget stoppar mig nu.

En tjej landade fel i ett av kasten och bröt foten. Vi insåg då vad de menade med att vi aldrig får blinka i fel takt, för mycket kan gå fel i ett simpelt ögonblick.


Fjärde audition - HIPHOP.
Yes! Äntligen! Jag kan detta! Nu är det min tur att visa vad jag går för!
Ja, jag var verkligen så pepp på att äntligen få visa vad jag går för. Nu kom dansen jag dansat den mesta tiden av mitt dansliv och övhtg liv. Läraren ser old-school-hiphop ut och är först som är man. Känns lovande.
Slänger av mig tröjan och drar på hoodie istället, släpper ut håret och tar på converse. Innan de andra danserna har alla värmt upp på golvet och jag suttit på läktaren. Nu var vi bara jag och en kille på golvet, dansade breaking och popping blandat med lyrical. De andra var nu de som var lost. 
Allt var så enkelt och såååå kul! Det gick så bra ...tills jag nästan svimmar. Det sa bara pang och plötsligt var jag helt borta. Musklerna ville inte, hjärnan mindes inte ett steg, kändes som jag skulle spy och jag ville bara sova. Nu förstod jag att något verkligen var fel*.


Sista momentet - INTERVJU.
En och en fick vi prata med en av de fem som bedömde under dagen. Vi hade alla dansat med siffror på oss så de tog oss i nummerordning, tog bild på oss och ställde frågor. Jag var en av de första som fick stå inför gruppen och plåtas. Av alla så var det balettdansösen som intervjuade mig. Dansen som gick sämst. Fast hon var så snäll att paniken lade sig rätt bra ändå. En 10 min senare var vi klara.

 

Jag åkte sedan till min bror för att träffa barnen. Helt slut, mådde fruktansvärt men var samtidigt så oerhört lycklig. Omedvetet svårt sjuk, men ändå hög på livet.

 

 

 

 

* Nu i efterhand är det konstaterat att jag har hjärnhinneinflammation och detta var inte bara första dagen sjuk utan också kanske anledningen att den blev så stark - jag pressade mig tills jag nästan svimmande med 40 graders feber och hjärnhinneinflammation. Därför hamnade jag på sjukhus akut strax efter och är fortfarande sjukskriven. 

 

Antagen Balettakademin?

 

  "När  jag  blir  stor  ska  jag  dansa  där"  

en dröm från barndommen


När jag ville dö tänkte jag på denna stund

 

 

 

Jag lade mig i sängen, trött på alla plan.
Hjärtat saknar glädjen i livet, passionerna den brinner för och kärleken som är min religion och brukar fylla hela mig.
Hjärnan saknar att få tänka klart, få djupa ner sig i saker den finner viktiga just då , kunna hålla vanliga konversationer, inte ha migrän och utmanas med jobb, skola, träning, planering, drömmar...
Kroppen saknar att få träna, kunna dansa, orka vara vaken en hel dag och inte ha ont.
Magen saknar att inte spy varje dag eller behöva äta massvis av olika mediciner som gör allt i magen värre.
Mitt inre saknar att vara glad. Äkta glädje, må bra, få göra vad jag vill, kunna göra det jag måste och bara få leva.

Helt enkelt var jag trött på alla plan.

Mobilen plingar till. Ännu ett mail om dessa uppdaterade villkor som alla skickar, tänker jag. Tur nog hann hjärnan uppfatta vad det stod innan jag raderade...  "BALETTAKADEMIN - ANTAGNINGSBESKED"

 

Oh... My... God...

 

Magen började krympa av nervositet och det knöt sig. Världen blev plötsligt långsammare. Jag öppnar och nu stannar världen. Jag bryter ihop i sängen, gråter okontrollerat och ringer pappa medan jag håller för ansiktet. Han svarar och jag bara gråter. Orolig frågar han vad som hänt. Jag försöker få fram ord, andas in ansträngt och får till slut fram det. Jag skriker ut "JAG KOM IN".

Det går inte förklara den lyckan jag känner just här och nu, 30 min efter att ha ringt pappa. En av mina största drömmar sedan jag var kring 6 år har gått i uppfyllelse och pågår just nu. Jag kom in på Balettakademin, om några månader flyttar jag till min favoritplats i Sverige (världen?), lämnar staden jag hatat sedan alltid och ska göra det jag älskar varje dag.
Denna lycka är bland det sjukaste jag någonsin känt... Drömmen är sann. Mitt liv är här och nu bland det mest tacksammaste någonsin. Det har gått snart en trekvart sedan jag öppnade mailet och jag skakar fortfarande. Älskar livet..

 

 

 

 

 

 

 

 

Uncaffinated

High protein VEGAN-KVARG

 

 

  Vegansk  kvarg  

med näring som "vanlig" kvarg


Proteinrik & med moussekonsistens

 

 

 

Postade igår om min nya standard-kost nu undertiden jag är vegan. Även bild kom upp på instagram om mitt alternativ till kvällsmål och det var flera som önskade recept - så här kommer det!

Det finns inget veganskt alternativ till kvarg att köpa som är så proteinrikt eller har den konsistensen och smaken som kvarg har. Det finns ingen vegan pre made quark eller vegan Greek yogurt helt enkelt. Så då får man leka runt i köket och försöka hitta en egen variant. SAID AND DONE. Sjukt nog har ni nedan ett recept på en vegansk kvarg-liknande kreation som påminner om kvarg i konsistens! Smaken kan man variera själv och innehållet är riktigt proteinrikt, kolhydratsnålt och lågt i kcal. Veggo-kvargen is made!

Jag kör oftast på frysta jordgubbar med vaniljprotein och osötad naturell mandelmjölk. Tycker det brukar bli bäst så. Har även testat den ovan som är frysta hallon, chokladprotein och osötad mandel- och kokosdryck, toppad med extra kakao. Himmelskt gott att ha jordnötssmör, kakaonibs eller nötter på med!

 

 

Ingredienser:
200g tofu, naturell
100g frysta bär  
1 dl osötad mandelmjölk  (eller annan nötdryck)
10-20g proteinpulver*

How to:
Lägg allt i en mixer och kör till en jämn smet. Om du vill ha tjockare så ha i lite is med. 
Smaksätt ev. med något extra så som jag gjorde här med kakao, servera med valfria toppings och NJUT!

 

* tips på veganskt proteinisolat:  tips 1  och  tips 2

 

Innehåll för hela satsen:
(det hittar ni snart på deffa.nu där jag bloggar om nutrition!)

Fully VEGAN for a month


  100%  vegansk  livsstil  

fully vegan


En månad med helt nytt sätt att leva!

 

 

 

1 - "Men hur ska vi fixa detta om ingen vill vara med?"
2 - "Vi gjorde en enorm skylt, så ingen kan ha missat, och vi bjöd på fika"
3 - "Jag har sådan ångest..."
1 - "Detta kommer typ inte gå"
4 - "Kan vi inte byta inriktning helt? Vi gör experiment på oss själva..."

"...som att plötsligt bli veganer - i en hel månad"

 

Ungefär så lät det i skolan för någon vecka sedan. Vi håller på med projektarbete såhär sista terminen i skolan nu och vår idé var att göra sociala experiment. Tyvärr gick det inte vägen iom att vi var så beroende av andra människor men inte hittade tillräckligt med frivilliga att vara med i våra experiment.

Istället fick jag idén att vi kör experiment på oss själva och testar att byta livsstil helt i en månad. De andra tjejerna var på och nu kommer vi leva med helt vegansk kost i en månad. Egentligen är vegan en livsstil. Definitionen av veganism är ju att inte använda sig av något som utnyttjar eller skadar djur övhtg.
Vi kommer dock begränsa oss till endast vegansk kost. Vi kommer inte äta eller dricka något som innehåller animalier, kommer från djur eller framställs med bekostnad på djur. Här ingår såväl kött som fisk och fågel, samtliga mejeriprodukter, ägg, en stor del alkohol (bl.a. mycket vin), honung m.m.

Vi vill se hur det är. Är det enkelt? Svårt? Lätt att hitta veganskt överallt? Kan man fika överallt? Enkelt att hitta mat på restaurang? Hur är det att resa? Får man i sig allt men behöver enkelt? Stämmer våra fördomar? Hur reagerar omgivningen? Äter vi mycket animalier idag? Hur kommer vi må? 

 

Detta kommer vara min standard-kost fr.o.m. nu. Jag gör matlådor som räcker en vecka framåt i taget och kommer följa detta så mycket som möjligt. DOCK kommer jag resa till New York en vecka med pappa och sedan en vecka i Brighton där jag kommer bo med en familj. Dessa veckor kommer jag få testa all in hur enkelt/ svårt det är att leva som vegan. Resa som vegan, olika länder som vegan, hur "kul" det är osv.
Denna meny passar mig som mår bättre av mindre kolhydrater och mer protein.
En dagsmeny med hälsosamma fetter, mycket protein och näringsrika kolhydrater. 
Utöver maten dricker jag massa, mass vatten och en hel del kaffe. Te dricker jag bara kvällar när jag inte kan sova eller fryser, eller om jag är sjuk. Så det har jag hemma med!

Ni kan följa mer exakt på min instagram: @ehrlington

 

Innan och under träningen:
Aminosyror och massa vatten

Efter träningen:
Shot på en liten skopa spirulina & stor skopa veganskt isolat (protein)*

Första målet:
Bönpasta med oumph, frysta grönsaker och avokado
+ 1 multivitamin och 2 järntabletter

Andra målet:
Bönpasta med oumph, frysta grönsaker och avokado

Sista målet:
Alt 1: tofu med stor färsk sallad och frön
Alt 2: min hemgjorda vegansk kvarg (recept i nästa inlägg)

 

INKÖPSLISTA - HÄR HITTAR DU ALLT:

  • Proteinpulver som är veganskt och rent isolat: klicka här!
  • Veganskt protein av isolat nr 2: klicka här!
  • Här hittar ni äkta bönpasta.
  • Annan lika bra finns också här.
  • Oumph hittar ni i vanliga frysdisken.
  • Tofu, nötter, grönsaker i vanliga butiker med.

 

 

 

 

 

 

Paris med Jake Kodish - DAG 1


  Parisresan  börjar  nu  

galnaste resan i mitt liv


"Det känns som en dröm & jag vill inte vakna"

 

 

 

 

 

 

FÖR ER SOM INTE VET VEM HAN ÄR (förstår ju att de flesta som läser här nog inte är dansare och absolut inte är inom hiphop/ street) SÅ SÄTTER JAG IN EN LÄNK TILL HANS YOUTUBE HÄR!!   Klicka på hans namn härefter:  JAKE KODISH

Bilden är från flygplatsen i Beauvais! Försökte peppa upp mig själv, så som ni kan läsa om nedan varför...

 

 

 

03.00, 19 FEBRUARY, STOCKHOLM SÖDERMALM

 

 

Klockan ringer. En millisekund senare stänger jag av ljudet. Får inte väcka brorsbarnen, tänker jag, de behöver sova. Jag har inte sovit något och knappt har nog de heller, för brorsdottern har klart och tydligt inte kunnat sova inatt (det hördes).

Det är tre på morgonen, jag har sovit kanske en, max två timmar och ändå står jag här i min brors vardagsrum och inser att jag klarvaken. Inte ens lite trött. Hjärtat slår svagt med snabbt. Det var som att klockan inte väckte mig från sömn utan istället väckte min insikt att nu börjar resan.

 

........................................................................................................................

 

Taxin till centralen gick fort från Söder. Bussen till Skavsta sedan tog en stund, men kändes som en sekund. Jag somnade till och plötsligt var vi framme. Jag var nog trött ändå, för nu när jag står här på flygplatsen ser jag att druckit upp allt vatten redan. Det där var nästan fyra liter vatten... Inte konstigt om jag var uttorkad dock. Igår åt jag ingenting. Bokstavligt ingenting all. Jag var så nervös. Kroppen ville vända sig ut-och-in och magen värkte konstant. Precis som när jag var liten och visste att något (i mina känslor som barn mätt) livsomvändande skulle ske snar så värkte magen likt extremaste mensvärken och knappt ens kunde hag dricka utan att bli svimfärdig. Från att jag vaknade igår för ca 38 timmar sedan till nu att jag satt där på bussen  imorse hade jag inte ätit en endaste liten tugga. Bara druckit vatten, kaffe och någon Vitamin Well. Säger inte att det var bra. Jag är bara ärlig. Jag fungerar såhär. Förstod inte igår varför jag kände sådär dock, för jag förstod inte att jag var nervös. Igår satt jag och fikade med "han med de fina ögonen" och inte ens när han gav mig en enorm chokladkaka (Marabous nya coco-choklad, as a belated V-day gift) blev jag ens sugen... Kokos-choklad à la 200g och jag ville inte smaka ens. JAG av alla!
Nu är det 38 timmar utan mat och här står jag ändå med ingen aptit, noll hunger och är ändå hög på energi. Inser så tydligt nu... Maria -  denna resa är så otroligt viktig för dig att du inte ens inser det själv.

 

........................................................................................................................

 

Flyget gick snabbt till Beauvais. Lyckades somna efter all sömnlöshet och tiden flög liksom planet. När jag väl var framme var min mobil nästan död. OM jag vaknad till då! Min enda kontakt i Paris var Jake och mitt enda sätt att kommunicera med Jake var via mobilen. Om de hade eluttag på flygplatsen? Ingen aning. Jag såg inget uttag och inte en enda person pratade eller förstod engelska.Ingen förstod engelska PÅ FLYGPLATSEN. Jag till och med försökte med militären som stod och vaktade med sina sjuka jätte-pistoler där!! De där skitsnygga, långa, relativt muskulösa, ljust mörkhyade killarna med chokladbruna ögon som jag helst skulle vilja fråga ut på dejt i en mysig ton med laidback kroppsspråk snarare än om ett jäkla eluttag i halvt (okej hel) panik på ett språk de inte förstår medan jag försöker få fram samma fråga med jättekonstiga gester som fick dem att bara garva och kalla mig "söt"... Mitt liv skulle bli världens bästa film i detalj! 

 

Maria, du vet vem du är. Du klarar allt
Jag går in på toan, sminkar mig, fixar till håret, tar på mig bh-n jag lämnade kvar i väskan under resan och säger till min spegelbild igen Du klarar allt. Det vet du. Kom ihåg var du kommer ifrån...

Jag går ut igen. Med rak rygg och stadig blick, rakt fram till den snyggaste av armékillarna och säger på dåligt uttalad men ändå korrekt franska ”Ursäkta mig herrn, min franska är inte så bra, men jag ska försöka. Jag ska till Porte Maillot, där en taxi möter mig. Kan du hjälpa mig? Min mobil är död och jag behöver den.”
Nyss fick jag knappt fram ett ord på franska och nu stod jag här helt laidback och höll en konversation! Mannen svarade med ett ohlala, berömde min franska ändå och visade mig sedan vägen till bussen.
(Övrig tanke: varför är män i uniform typ 10ggr snyggare typ minst? Sure, han var en 9’a utan den med, men ett vapen som täcker halva överkroppen, i samma färg som hans ögon, en fransk militäruniform och svarta boots. Seriöst...)

 

 

........................................................................................................................

 

80 min senare är vi framme vid Port Maillot.

Mobilen är på 3%. Ok, cool. You got this. Du klarar allt, remember?! Eluttag och kaffe nu så fixar du allt. Jag försöker känna ett lugn och spanar runt efter möjligheter. Till vänster står ett stort, fint köpcenter. Jag smyger in där för att hitta en toa, de brukar ha eluttag, och kolla hur jag ser ut innan jag ska träffa Jake. Inser snabbt att detta köpcenter tillhör något av de absolut finaste. Vakter överallt och folk går i kostym, klänningar och överallt är dyr-dyra affärer.
Inne på toan möter jag en grupp unga fransyskor. De är vackra som toppmodeller; långa, smala, hår som silke och alla med oimponerade ansiktsuttryck. Jag känner en klump i magen.
Vad gör jag här? Vem är jag?? Jag är ingen. Jag borde inte vara här. Det finns så många vackrare än jag. Så många bättre dansöser. Jag kan inte dansa inför människor pga presationsångest. Har dietat i en månad men ändå dallrar jag... Jag är ingen. Vad fan gör jag här?! Jag förtjänar inte detta. Det här är bara fel...
Jag känner hur min insida vrids och ögonen fylls med tårar. Nervositeten tar fram mina osäkerheter och jag ser en tjock tjej med boll-ansikte, troll-hår och smink som är fruktansvärt stirra tillbaka på mig i spegeln. Sväljer och försöker andas, men får inget syre. Varför är jag så fruktansvärt ful, så fruktansvärt fel... (Det är få som vet det, men jag har stora problem med att känna mig vacker. I mina ögon är jag fruktansvärt ful, oavsett var jag gör och när jag blir nervös eller om jag är nere hör jag allt jag blev mobbad för som barn i mitt huvud snurra likt sanningar... Jag blev grovt, grovt mobbad hela min uppväxt och många gånger nedslagen för mitt utseende med. Efter 14 år satte sig allt som sanningar i mig, men jag jobbar på det.)

Jag halvspringer ut från toan med en klump i magen och en röst som skriker i mig att jag vill hem, att jag borde inte vara här och förtjänar inte detta. Min franska sedan med... Jag hade MVG i skolan alla 4 åren, men nu har den nästan försvunnit. 

Mobilen är på 1% och jag känner ångesten stiga utan kontroll. En panikångestattack. Jag känner igen detta. Jag vet alltför väl var som väntar nu... Försöker andas men får ingen luft medan fötterna fortsätter röra sig framåt.

 

« Excuse-moi madame... Ça va? »

En hand tar tag i min axel. Jag slänger mig runt och möter blicken med en man jag inte sett förut. Han har en beige kappa, mahognybruna ögon, tjock ljusbrunt hår och uttryktslöst ansikte. Han står bredvidmig och frågar om jag är ok. Jag hör mig själv fråga om han talar engelska. Han drar handen genom håret, tar ett steg bakåt och biter sig i läppen och jag kan se hur han känner sig oerhört obekväm med att svara mig tillbaka på engelska.

« Jag såg dig när du kom in och märkte hur alla i byggnaden kollade på dig. Jag trodde du var en kändis för allas ögon var fast på dig, men du ser inte ut som någon jag kan komma på och du ser inte ut som någon härifrån. Du ser inte ut som en kändis. Jag frågade vakten där du kom in och han frågade bara mig tillbaka. Jag ville bara säga att du är den vackraste kvinna jag sett, men nu ser jag att du inte ser glad ut. Kan jag hjälpa dig? »

 

Jag är stum. Vad svarar man på detta? Jag kan inte ens tänka klart.

 

Trycket över bröstet försvann, byttes ut mot en yrsel. Likt ett bloss av lustgas kände jag mig lätta, likt en dröm, som att allt negativt inte existerade och tid inte fanns till. Kände en tår falla nerför kinden och började skratta. Jag minns inte vad jag sa till honom mer exakt, men jag berättade helt öppet om vad jag hade kännt, vad som precis hänt och sa att han gjorde precis något riktigt, riktigt stort och fint för mig. 

Vi satte oss i fiket en bit bort. Där fanns eluttag så jag kunde ladda min mobil medan vi tog en kaffe. 

« Var kommer du ifrån då? »

« Sverige »

 

« De är vänliga där, mais non? »

« Oui, vi är väldigt vänliga » 

« Oh, parfait »  säger han och ger mig en kram. « Då har ni inget emot att jag kramar er »

 

 ........................................................................................................................

 

”Are you here soon?”

“Any second now :)   Look for a big black cab”

“Let me pay. I’ll pay the taxi, don’t worry”

“You’re so sweet, but you don’t have to”

“No I don't, but I want to :)”

“Thank you Jake”

 

Vi åker fel och behöver vända. Eftersom vi passerade hotellet förstod jag var Jake skulle stå och magen börjar nu fyllas av fjärilar. Vänta... Där är han. Helt klädd i svart, från converse med alldeles för långa snören, de smått för stora jeansen, over sized hoodien och upp till kepsen. Allt svart och han i mörkare toner än hans bilder visar. Mahognybruna ögon, hudton som skvallrar om att del av släkten inte är Amerikansk från vörjan, mörkrunt hår och kolsvarta ögonfransar. Verkligheten är något helt annat än vad som visas upp i intstas filter. Verklien inte i negativ mening!
Jag snubblar ur bilen och trillar subtilt i hans famn. Han skrattar till jättenervöst, inser hur nervös han lät och försöker se cool ut. Det gör han dock inte, men det får mig att le lite extra. Han kramar mig så fort taxin är betald och säger halvhögt "Hiiiiii!"  Då inser jah något. Det är så tydligt. Jag pratar med en som jag. Här står en från gruden äkta geek. Dessa sekunder var allt jag behövde för att inse att han är mer lik mig än jag trott och vi gjorde nog precis samma saker i tonåren. De som vet, tro mig, de vet. Eller mer sant att säga - vi vet.

"Let’s gooo” säger Jake i en taggad ton medan vi spring över vägen till hotellet. Mitt hjärta slår svagt men snabbt. Just nu känner jag inte min kropp. Allt kändes surrealistiskt, likt en dröm, som att jag var i en film. Igen kände jag såhär. Här är han. Här är jag. Han är bredvid mig. Jag är bredvid Jake Kodish. Han pratar med mig och jag ler, men jag hör inte vad han säger. Jag hör dock att han vill hitta ett gym först, för min skull, för att sedan visa mig Paris bästa crêpes-ställe och kanske besöka Louvren innan vi dansar tills natten på LAX Studios... Det känns som en dröm och jag vill inte vakna. Jag mår så overkligt bra.

 

 

MORE TO COME

 

Meet me in Paris - part 2

 

 

  But  my  heart  is  in  Paris  

Sacré-Coeur


Hemma igen

 

 

 

Borta bra men hemma bäst? Nje... Inte denna gång. Låt mig dra tillbaka tiden igen, tack! 

Det gick för fort. Det var för bra. Jag vill bara dra tillbaka klockan till 03.00 förra måndagen och återuppleva hela resan igen, i ett långsammare tempo och njuta av varje sekund en extra gång. Ett av mina bästa resor i detta liv. Paris med Jake Kodish...

Jag vill inte glömma en enda stund från dessa dagar i kanske kärlekens huvudstad. Så för både min skull och för er skull (aldrig fått mer efterfrågan om ett specificerat inlägg än om resan) så kommer det komma upp dagboks-inlägg här på privata bloggen. Allt om dansandet på LAX Studio, dagstrippen till Louvren och vårt besök på museet där, den vackra vyn av Triumfbågen glänsandes i nattens gatlyktors sken från en taxi med gammaldags fransk musik, Jakes försök att lära mig nya tekniker, hans och mina små äventyr, all fantastisk mat vi åt, tiden med Moha, den lilla baren som nästan ingen vet om men som är dit du ska om du vill bli upptäckt inom sång, utsikten från Sacré-Couer och hur de sjöng för oss, hotellet...

Massa bilder och en allmänt sjuk resa väntar er att få se och läsa. 
Blev det en start på ett nytt liv? Ja du... Du får väl se.

Sudio Superlurar (+ Discount Codes!)

 

  Sudio  

- tips - tips - tips - 

 

Discount Code

 

 

Just nu har jag ett samarbete med Sudio. Jag har fått testa dessa jag bär på bilden - Tre White  - och jag blev supernöjd med dessa! Som dansös och träningstokig så är det viktigt för mig att ha bluetooth-lurar, för att kunna röra mig fritt. Som musikfrälst med så är det lika viktigt att ljudet är bra med. Har testat över 5 (är det 7 nu?) olika bluetooth-lurar vid det här laget och ljudet i dessa är av de bättre. Dock är de lätt de snyggaste jag haft - LÄTT!! Stilrena, diskreta men ändå perfekt detalj som syns.

Ange mitt efternamn (ehrlington) i kassan när ni handlar på Sudio så får ni just nu 15% rabatt! 

Ett äkta leende

 

  En  liten  vana  som  kommer  ändra  ditt  liv  stort  

- 1 - 2 - 3 - 


Vad får dig att älska livet, egentligen?

 

 

 

 

En sak som fått mig att må så mycket bättre, tryggare i mig själv, uppskatta småsaker som helheten i och av livet är en liten vana som jag tvingat mig själ till så länge att det nu blivit en vana. Detta lilla knep som tar några minuter varje dag låter för simpelt och 8/10 jag säger det till vill få in det som rutin, tror helhjärtat på det och försöker ...men faller snabbt ur det. Tålamod! Jag vet, jag vet... Jag fick tvinga mig själv till att göra det länge. Satte seriöst larm på det så jag inte skulle glömma och skrev ner allt jag kom fram till för att inte kunna smita.

3 saker jag är tacksam för just nu


Varje morgon känner jag efter inifrån och tänker på detaljer. Vad får mig att må bra just nu? Var det något som kändes bra igår som jag inte tänkte på? Är det något som jag ser fram emot? Jag försöker hitta 3 saker som jag är tacksam för varje morgon medan jag åker buss eller tar en promenad. Sedan gör jag det igen innan jag ska sova (skitbra rutin för att somna snabbare! Lättnaden och välmåendet denna lilla tankestund ger är så omfamnande för insidan att det är lättare att somna sedan, trygg och lugn). 

Idag blev det saker på morgonen som jag faktiskt inte tänkt på förut. Ibland blir det ju samma saker om och om igen, för vissa saker är man extra glad för eller betyder extra mycket helt enkelt. Inte idag dock. Detta var morgonens ting:

  1. Min relation till mamma som blivit mer öppen från hennes sida. 
    Vi har alltid pratat om allt. Ja - ALLT. Jag kan säga precis allt jag gjort, gör, tänker och känner till henne och aldrig någonsin dömmer hon mig eller ser ner på mig för något. Jag kan alltid lita på henne att hon inte säger ett ord till någon annan om detta eller att hon älskar mig minsta lilla mindre. Detta är en enorm trygghet att ha! 
    På senaste känns det som mamma blivit alltmer likadan tillbaka till mig och detta är jag så tacksam för. Kanske ser mamma mig nu som en vuxen människa och därför mer på samma plan som hon. Eller så kanske jag bara varit med om så mycket och är så mogen att hon kan öppna sig så för mig. Det känns som hon är mer öppen med mig än med mina bröder, som är betydligt äldre, och jag är något väldigt tacksam över att hon är min bästa vän tillbaka. 

  2. Mina knän som inte gör ont eller trasar sig.
    Att ha dansat så intensivt och hårt sedan jag var jätteliten och nu kört ben TUNGT 2-3 dagar i veckan i tre år utöver dansen, allt cyklande och hur överrörlig jag blivit... Att de ändå är helt hela och inte ens säger ifrån är helt fantastiskt. Jag kan dansa hårdare än någonsin och lyfta tyngre än någonsin med och jag gör allt detta oftare än någonsin likväl... Ändå säger de inte ifrån. Der betyder att jag kan fortsätta göra dt jag älskar. HUR. UNDERBART. ÄR. INTE. DET?!

  3. Kaffe är kalorifritt.
    Känns bara allmänt som ett mirakel hahaha   

 

 

Igår kväll var det mindre saker. Jag tänkte på hur bra det känns inuti mig när jag såg vårsolen första gången igen, hur glad jag är att ha just min pappa för att han gör mig så himla klok, samt att jag kände mig väldigt tacksam över att för första gången i mitt liv inte tycka illa om mina fräknar (solen som varit de senaste dagarna har väckt starkt liv i mina fräknar igen och för första gången någonsin gjorde det mig inte ledsen, upprörd, arg eller nedstämd - tvärtom blev jag glad!!)

Det låter säkert klyschigt, men helt ärligt - denna lilla sak har ändrat mitt liv. Jag ser på livet med ett mycket större ljus, det är liksom skarpare färger och med klarare toner. Jag är lugnare, tryggare och kort sagt så himla harmonisk.