High On Life

Kategori: Allmänt/ Dagbok

Uncaffinated

High protein VEGAN-KVARG

 

 

  Vegansk  kvarg  

med näring som "vanlig" kvarg


Proteinrik & med moussekonsistens

 

 

 

Postade igår om min nya standard-kost nu undertiden jag är vegan. Även bild kom upp på instagram om mitt alternativ till kvällsmål och det var flera som önskade recept - så här kommer det!

Det finns inget veganskt alternativ till kvarg att köpa som är så proteinrikt eller har den konsistensen och smaken som kvarg har. Det finns ingen vegan pre made quark eller vegan Greek yogurt helt enkelt. Så då får man leka runt i köket och försöka hitta en egen variant. SAID AND DONE. Sjukt nog har ni nedan ett recept på en vegansk kvarg-liknande kreation som påminner om kvarg i konsistens! Smaken kan man variera själv och innehållet är riktigt proteinrikt, kolhydratsnålt och lågt i kcal. Veggo-kvargen is made!

Jag kör oftast på frysta jordgubbar med vaniljprotein och osötad naturell mandelmjölk. Tycker det brukar bli bäst så. Har även testat den ovan som är frysta hallon, chokladprotein och osötad mandel- och kokosdryck, toppad med extra kakao. Himmelskt gott att ha jordnötssmör, kakaonibs eller nötter på med!

 

 

Ingredienser:
200g tofu, naturell
100g frysta bär  
1 dl osötad mandelmjölk  (eller annan nötdryck)
10-20g proteinpulver*

How to:
Lägg allt i en mixer och kör till en jämn smet. Om du vill ha tjockare så ha i lite is med. 
Smaksätt ev. med något extra så som jag gjorde här med kakao, servera med valfria toppings och NJUT!

 

* tips på veganskt proteinisolat:  tips 1  och  tips 2

 

Innehåll för hela satsen:
(det hittar ni snart på deffa.nu där jag bloggar om nutrition!)

Fully VEGAN for a month


  100%  vegansk  livsstil  

fully vegan


En månad med helt nytt sätt att leva!

 

 

 

1 - "Men hur ska vi fixa detta om ingen vill vara med?"
2 - "Vi gjorde en enorm skylt, så ingen kan ha missat, och vi bjöd på fika"
3 - "Jag har sådan ångest..."
1 - "Detta kommer typ inte gå"
4 - "Kan vi inte byta inriktning helt? Vi gör experiment på oss själva..."

"...som att plötsligt bli veganer - i en hel månad"

 

Ungefär så lät det i skolan för någon vecka sedan. Vi håller på med projektarbete såhär sista terminen i skolan nu och vår idé var att göra sociala experiment. Tyvärr gick det inte vägen iom att vi var så beroende av andra människor men inte hittade tillräckligt med frivilliga att vara med i våra experiment.

Istället fick jag idén att vi kör experiment på oss själva och testar att byta livsstil helt i en månad. De andra tjejerna var på och nu kommer vi leva med helt vegansk kost i en månad. Egentligen är vegan en livsstil. Definitionen av veganism är ju att inte använda sig av något som utnyttjar eller skadar djur övhtg.
Vi kommer dock begränsa oss till endast vegansk kost. Vi kommer inte äta eller dricka något som innehåller animalier, kommer från djur eller framställs med bekostnad på djur. Här ingår såväl kött som fisk och fågel, samtliga mejeriprodukter, ägg, en stor del alkohol (bl.a. mycket vin), honung m.m.

Vi vill se hur det är. Är det enkelt? Svårt? Lätt att hitta veganskt överallt? Kan man fika överallt? Enkelt att hitta mat på restaurang? Hur är det att resa? Får man i sig allt men behöver enkelt? Stämmer våra fördomar? Hur reagerar omgivningen? Äter vi mycket animalier idag? Hur kommer vi må? 

 

Detta kommer vara min standard-kost fr.o.m. nu. Jag gör matlådor som räcker en vecka framåt i taget och kommer följa detta så mycket som möjligt. DOCK kommer jag resa till New York en vecka med pappa och sedan en vecka i Brighton där jag kommer bo med en familj. Dessa veckor kommer jag få testa all in hur enkelt/ svårt det är att leva som vegan. Resa som vegan, olika länder som vegan, hur "kul" det är osv.
Denna meny passar mig som mår bättre av mindre kolhydrater och mer protein.
En dagsmeny med hälsosamma fetter, mycket protein och näringsrika kolhydrater. 
Utöver maten dricker jag massa, mass vatten och en hel del kaffe. Te dricker jag bara kvällar när jag inte kan sova eller fryser, eller om jag är sjuk. Så det har jag hemma med!

Ni kan följa mer exakt på min instagram: @ehrlington

 

Innan och under träningen:
Aminosyror och massa vatten

Efter träningen:
Shot på en liten skopa spirulina & stor skopa veganskt isolat (protein)*

Första målet:
Bönpasta med oumph, frysta grönsaker och avokado
+ 1 multivitamin och 2 järntabletter

Andra målet:
Bönpasta med oumph, frysta grönsaker och avokado

Sista målet:
Alt 1: tofu med stor färsk sallad och frön
Alt 2: min hemgjorda vegansk kvarg (recept i nästa inlägg)

 

INKÖPSLISTA - HÄR HITTAR DU ALLT:

  • Proteinpulver som är veganskt och rent isolat: klicka här!
  • Veganskt protein av isolat nr 2: klicka här!
  • Här hittar ni äkta bönpasta.
  • Annan lika bra finns också här.
  • Oumph hittar ni i vanliga frysdisken.
  • Tofu, nötter, grönsaker i vanliga butiker med.

 

 

 

 

 

 

Paris med Jake Kodish - DAG 1


  Parisresan  börjar  nu  

galnaste resan i mitt liv


"Det känns som en dröm & jag vill inte vakna"

 

 

 

 

 

 

FÖR ER SOM INTE VET VEM HAN ÄR (förstår ju att de flesta som läser här nog inte är dansare och absolut inte är inom hiphop/ street) SÅ SÄTTER JAG IN EN LÄNK TILL HANS YOUTUBE HÄR!!   Klicka på hans namn härefter:  JAKE KODISH

Bilden är från flygplatsen i Beauvais! Försökte peppa upp mig själv, så som ni kan läsa om nedan varför...

 

 

 

03.00, 19 FEBRUARY, STOCKHOLM SÖDERMALM

 

 

Klockan ringer. En millisekund senare stänger jag av ljudet. Får inte väcka brorsbarnen, tänker jag, de behöver sova. Jag har inte sovit något och knappt har nog de heller, för brorsdottern har klart och tydligt inte kunnat sova inatt (det hördes).

Det är tre på morgonen, jag har sovit kanske en, max två timmar och ändå står jag här i min brors vardagsrum och inser att jag klarvaken. Inte ens lite trött. Hjärtat slår svagt med snabbt. Det var som att klockan inte väckte mig från sömn utan istället väckte min insikt att nu börjar resan.

 

........................................................................................................................

 

Taxin till centralen gick fort från Söder. Bussen till Skavsta sedan tog en stund, men kändes som en sekund. Jag somnade till och plötsligt var vi framme. Jag var nog trött ändå, för nu när jag står här på flygplatsen ser jag att druckit upp allt vatten redan. Det där var nästan fyra liter vatten... Inte konstigt om jag var uttorkad dock. Igår åt jag ingenting. Bokstavligt ingenting all. Jag var så nervös. Kroppen ville vända sig ut-och-in och magen värkte konstant. Precis som när jag var liten och visste att något (i mina känslor som barn mätt) livsomvändande skulle ske snar så värkte magen likt extremaste mensvärken och knappt ens kunde hag dricka utan att bli svimfärdig. Från att jag vaknade igår för ca 38 timmar sedan till nu att jag satt där på bussen  imorse hade jag inte ätit en endaste liten tugga. Bara druckit vatten, kaffe och någon Vitamin Well. Säger inte att det var bra. Jag är bara ärlig. Jag fungerar såhär. Förstod inte igår varför jag kände sådär dock, för jag förstod inte att jag var nervös. Igår satt jag och fikade med "han med de fina ögonen" och inte ens när han gav mig en enorm chokladkaka (Marabous nya coco-choklad, as a belated V-day gift) blev jag ens sugen... Kokos-choklad à la 200g och jag ville inte smaka ens. JAG av alla!
Nu är det 38 timmar utan mat och här står jag ändå med ingen aptit, noll hunger och är ändå hög på energi. Inser så tydligt nu... Maria -  denna resa är så otroligt viktig för dig att du inte ens inser det själv.

 

........................................................................................................................

 

Flyget gick snabbt till Beauvais. Lyckades somna efter all sömnlöshet och tiden flög liksom planet. När jag väl var framme var min mobil nästan död. OM jag vaknad till då! Min enda kontakt i Paris var Jake och mitt enda sätt att kommunicera med Jake var via mobilen. Om de hade eluttag på flygplatsen? Ingen aning. Jag såg inget uttag och inte en enda person pratade eller förstod engelska.Ingen förstod engelska PÅ FLYGPLATSEN. Jag till och med försökte med militären som stod och vaktade med sina sjuka jätte-pistoler där!! De där skitsnygga, långa, relativt muskulösa, ljust mörkhyade killarna med chokladbruna ögon som jag helst skulle vilja fråga ut på dejt i en mysig ton med laidback kroppsspråk snarare än om ett jäkla eluttag i halvt (okej hel) panik på ett språk de inte förstår medan jag försöker få fram samma fråga med jättekonstiga gester som fick dem att bara garva och kalla mig "söt"... Mitt liv skulle bli världens bästa film i detalj! 

 

Maria, du vet vem du är. Du klarar allt
Jag går in på toan, sminkar mig, fixar till håret, tar på mig bh-n jag lämnade kvar i väskan under resan och säger till min spegelbild igen Du klarar allt. Det vet du. Kom ihåg var du kommer ifrån...

Jag går ut igen. Med rak rygg och stadig blick, rakt fram till den snyggaste av armékillarna och säger på dåligt uttalad men ändå korrekt franska ”Ursäkta mig herrn, min franska är inte så bra, men jag ska försöka. Jag ska till Porte Maillot, där en taxi möter mig. Kan du hjälpa mig? Min mobil är död och jag behöver den.”
Nyss fick jag knappt fram ett ord på franska och nu stod jag här helt laidback och höll en konversation! Mannen svarade med ett ohlala, berömde min franska ändå och visade mig sedan vägen till bussen.
(Övrig tanke: varför är män i uniform typ 10ggr snyggare typ minst? Sure, han var en 9’a utan den med, men ett vapen som täcker halva överkroppen, i samma färg som hans ögon, en fransk militäruniform och svarta boots. Seriöst...)

 

 

........................................................................................................................

 

80 min senare är vi framme vid Port Maillot.

Mobilen är på 3%. Ok, cool. You got this. Du klarar allt, remember?! Eluttag och kaffe nu så fixar du allt. Jag försöker känna ett lugn och spanar runt efter möjligheter. Till vänster står ett stort, fint köpcenter. Jag smyger in där för att hitta en toa, de brukar ha eluttag, och kolla hur jag ser ut innan jag ska träffa Jake. Inser snabbt att detta köpcenter tillhör något av de absolut finaste. Vakter överallt och folk går i kostym, klänningar och överallt är dyr-dyra affärer.
Inne på toan möter jag en grupp unga fransyskor. De är vackra som toppmodeller; långa, smala, hår som silke och alla med oimponerade ansiktsuttryck. Jag känner en klump i magen.
Vad gör jag här? Vem är jag?? Jag är ingen. Jag borde inte vara här. Det finns så många vackrare än jag. Så många bättre dansöser. Jag kan inte dansa inför människor pga presationsångest. Har dietat i en månad men ändå dallrar jag... Jag är ingen. Vad fan gör jag här?! Jag förtjänar inte detta. Det här är bara fel...
Jag känner hur min insida vrids och ögonen fylls med tårar. Nervositeten tar fram mina osäkerheter och jag ser en tjock tjej med boll-ansikte, troll-hår och smink som är fruktansvärt stirra tillbaka på mig i spegeln. Sväljer och försöker andas, men får inget syre. Varför är jag så fruktansvärt ful, så fruktansvärt fel... (Det är få som vet det, men jag har stora problem med att känna mig vacker. I mina ögon är jag fruktansvärt ful, oavsett var jag gör och när jag blir nervös eller om jag är nere hör jag allt jag blev mobbad för som barn i mitt huvud snurra likt sanningar... Jag blev grovt, grovt mobbad hela min uppväxt och många gånger nedslagen för mitt utseende med. Efter 14 år satte sig allt som sanningar i mig, men jag jobbar på det.)

Jag halvspringer ut från toan med en klump i magen och en röst som skriker i mig att jag vill hem, att jag borde inte vara här och förtjänar inte detta. Min franska sedan med... Jag hade MVG i skolan alla 4 åren, men nu har den nästan försvunnit. 

Mobilen är på 1% och jag känner ångesten stiga utan kontroll. En panikångestattack. Jag känner igen detta. Jag vet alltför väl var som väntar nu... Försöker andas men får ingen luft medan fötterna fortsätter röra sig framåt.

 

« Excuse-moi madame... Ça va? »

En hand tar tag i min axel. Jag slänger mig runt och möter blicken med en man jag inte sett förut. Han har en beige kappa, mahognybruna ögon, tjock ljusbrunt hår och uttryktslöst ansikte. Han står bredvidmig och frågar om jag är ok. Jag hör mig själv fråga om han talar engelska. Han drar handen genom håret, tar ett steg bakåt och biter sig i läppen och jag kan se hur han känner sig oerhört obekväm med att svara mig tillbaka på engelska.

« Jag såg dig när du kom in och märkte hur alla i byggnaden kollade på dig. Jag trodde du var en kändis för allas ögon var fast på dig, men du ser inte ut som någon jag kan komma på och du ser inte ut som någon härifrån. Du ser inte ut som en kändis. Jag frågade vakten där du kom in och han frågade bara mig tillbaka. Jag ville bara säga att du är den vackraste kvinna jag sett, men nu ser jag att du inte ser glad ut. Kan jag hjälpa dig? »

 

Jag är stum. Vad svarar man på detta? Jag kan inte ens tänka klart.

 

Trycket över bröstet försvann, byttes ut mot en yrsel. Likt ett bloss av lustgas kände jag mig lätta, likt en dröm, som att allt negativt inte existerade och tid inte fanns till. Kände en tår falla nerför kinden och började skratta. Jag minns inte vad jag sa till honom mer exakt, men jag berättade helt öppet om vad jag hade kännt, vad som precis hänt och sa att han gjorde precis något riktigt, riktigt stort och fint för mig. 

Vi satte oss i fiket en bit bort. Där fanns eluttag så jag kunde ladda min mobil medan vi tog en kaffe. 

« Var kommer du ifrån då? »

« Sverige »

 

« De är vänliga där, mais non? »

« Oui, vi är väldigt vänliga » 

« Oh, parfait »  säger han och ger mig en kram. « Då har ni inget emot att jag kramar er »

 

 ........................................................................................................................

 

”Are you here soon?”

“Any second now :)   Look for a big black cab”

“Let me pay. I’ll pay the taxi, don’t worry”

“You’re so sweet, but you don’t have to”

“No I don't, but I want to :)”

“Thank you Jake”

 

Vi åker fel och behöver vända. Eftersom vi passerade hotellet förstod jag var Jake skulle stå och magen börjar nu fyllas av fjärilar. Vänta... Där är han. Helt klädd i svart, från converse med alldeles för långa snören, de smått för stora jeansen, over sized hoodien och upp till kepsen. Allt svart och han i mörkare toner än hans bilder visar. Mahognybruna ögon, hudton som skvallrar om att del av släkten inte är Amerikansk från vörjan, mörkrunt hår och kolsvarta ögonfransar. Verkligheten är något helt annat än vad som visas upp i intstas filter. Verklien inte i negativ mening!
Jag snubblar ur bilen och trillar subtilt i hans famn. Han skrattar till jättenervöst, inser hur nervös han lät och försöker se cool ut. Det gör han dock inte, men det får mig att le lite extra. Han kramar mig så fort taxin är betald och säger halvhögt "Hiiiiii!"  Då inser jah något. Det är så tydligt. Jag pratar med en som jag. Här står en från gruden äkta geek. Dessa sekunder var allt jag behövde för att inse att han är mer lik mig än jag trott och vi gjorde nog precis samma saker i tonåren. De som vet, tro mig, de vet. Eller mer sant att säga - vi vet.

"Let’s gooo” säger Jake i en taggad ton medan vi spring över vägen till hotellet. Mitt hjärta slår svagt men snabbt. Just nu känner jag inte min kropp. Allt kändes surrealistiskt, likt en dröm, som att jag var i en film. Igen kände jag såhär. Här är han. Här är jag. Han är bredvid mig. Jag är bredvid Jake Kodish. Han pratar med mig och jag ler, men jag hör inte vad han säger. Jag hör dock att han vill hitta ett gym först, för min skull, för att sedan visa mig Paris bästa crêpes-ställe och kanske besöka Louvren innan vi dansar tills natten på LAX Studios... Det känns som en dröm och jag vill inte vakna. Jag mår så overkligt bra.

 

 

MORE TO COME

 

Meet me in Paris - part 2

 

 

  But  my  heart  is  in  Paris  

Sacré-Coeur


Hemma igen

 

 

 

Borta bra men hemma bäst? Nje... Inte denna gång. Låt mig dra tillbaka tiden igen, tack! 

Det gick för fort. Det var för bra. Jag vill bara dra tillbaka klockan till 03.00 förra måndagen och återuppleva hela resan igen, i ett långsammare tempo och njuta av varje sekund en extra gång. Ett av mina bästa resor i detta liv. Paris med Jake Kodish...

Jag vill inte glömma en enda stund från dessa dagar i kanske kärlekens huvudstad. Så för både min skull och för er skull (aldrig fått mer efterfrågan om ett specificerat inlägg än om resan) så kommer det komma upp dagboks-inlägg här på privata bloggen. Allt om dansandet på LAX Studio, dagstrippen till Louvren och vårt besök på museet där, den vackra vyn av Triumfbågen glänsandes i nattens gatlyktors sken från en taxi med gammaldags fransk musik, Jakes försök att lära mig nya tekniker, hans och mina små äventyr, all fantastisk mat vi åt, tiden med Moha, den lilla baren som nästan ingen vet om men som är dit du ska om du vill bli upptäckt inom sång, utsikten från Sacré-Couer och hur de sjöng för oss, hotellet...

Massa bilder och en allmänt sjuk resa väntar er att få se och läsa. 
Blev det en start på ett nytt liv? Ja du... Du får väl se.

Sudio Superlurar (+ Discount Codes!)

 

  Sudio  

- tips - tips - tips - 

 

Discount Code

 

 

Just nu har jag ett samarbete med Sudio. Jag har fått testa dessa jag bär på bilden - Tre White  - och jag blev supernöjd med dessa! Som dansös och träningstokig så är det viktigt för mig att ha bluetooth-lurar, för att kunna röra mig fritt. Som musikfrälst med så är det lika viktigt att ljudet är bra med. Har testat över 5 (är det 7 nu?) olika bluetooth-lurar vid det här laget och ljudet i dessa är av de bättre. Dock är de lätt de snyggaste jag haft - LÄTT!! Stilrena, diskreta men ändå perfekt detalj som syns.

Ange mitt efternamn (ehrlington) i kassan när ni handlar på Sudio så får ni just nu 15% rabatt! 

Ett äkta leende

 

  En  liten  vana  som  kommer  ändra  ditt  liv  stort  

- 1 - 2 - 3 - 


Vad får dig att älska livet, egentligen?

 

 

 

 

En sak som fått mig att må så mycket bättre, tryggare i mig själv, uppskatta småsaker som helheten i och av livet är en liten vana som jag tvingat mig själ till så länge att det nu blivit en vana. Detta lilla knep som tar några minuter varje dag låter för simpelt och 8/10 jag säger det till vill få in det som rutin, tror helhjärtat på det och försöker ...men faller snabbt ur det. Tålamod! Jag vet, jag vet... Jag fick tvinga mig själv till att göra det länge. Satte seriöst larm på det så jag inte skulle glömma och skrev ner allt jag kom fram till för att inte kunna smita.

3 saker jag är tacksam för just nu


Varje morgon känner jag efter inifrån och tänker på detaljer. Vad får mig att må bra just nu? Var det något som kändes bra igår som jag inte tänkte på? Är det något som jag ser fram emot? Jag försöker hitta 3 saker som jag är tacksam för varje morgon medan jag åker buss eller tar en promenad. Sedan gör jag det igen innan jag ska sova (skitbra rutin för att somna snabbare! Lättnaden och välmåendet denna lilla tankestund ger är så omfamnande för insidan att det är lättare att somna sedan, trygg och lugn). 

Idag blev det saker på morgonen som jag faktiskt inte tänkt på förut. Ibland blir det ju samma saker om och om igen, för vissa saker är man extra glad för eller betyder extra mycket helt enkelt. Inte idag dock. Detta var morgonens ting:

  1. Min relation till mamma som blivit mer öppen från hennes sida. 
    Vi har alltid pratat om allt. Ja - ALLT. Jag kan säga precis allt jag gjort, gör, tänker och känner till henne och aldrig någonsin dömmer hon mig eller ser ner på mig för något. Jag kan alltid lita på henne att hon inte säger ett ord till någon annan om detta eller att hon älskar mig minsta lilla mindre. Detta är en enorm trygghet att ha! 
    På senaste känns det som mamma blivit alltmer likadan tillbaka till mig och detta är jag så tacksam för. Kanske ser mamma mig nu som en vuxen människa och därför mer på samma plan som hon. Eller så kanske jag bara varit med om så mycket och är så mogen att hon kan öppna sig så för mig. Det känns som hon är mer öppen med mig än med mina bröder, som är betydligt äldre, och jag är något väldigt tacksam över att hon är min bästa vän tillbaka. 

  2. Mina knän som inte gör ont eller trasar sig.
    Att ha dansat så intensivt och hårt sedan jag var jätteliten och nu kört ben TUNGT 2-3 dagar i veckan i tre år utöver dansen, allt cyklande och hur överrörlig jag blivit... Att de ändå är helt hela och inte ens säger ifrån är helt fantastiskt. Jag kan dansa hårdare än någonsin och lyfta tyngre än någonsin med och jag gör allt detta oftare än någonsin likväl... Ändå säger de inte ifrån. Der betyder att jag kan fortsätta göra dt jag älskar. HUR. UNDERBART. ÄR. INTE. DET?!

  3. Kaffe är kalorifritt.
    Känns bara allmänt som ett mirakel hahaha   

 

 

Igår kväll var det mindre saker. Jag tänkte på hur bra det känns inuti mig när jag såg vårsolen första gången igen, hur glad jag är att ha just min pappa för att han gör mig så himla klok, samt att jag kände mig väldigt tacksam över att för första gången i mitt liv inte tycka illa om mina fräknar (solen som varit de senaste dagarna har väckt starkt liv i mina fräknar igen och för första gången någonsin gjorde det mig inte ledsen, upprörd, arg eller nedstämd - tvärtom blev jag glad!!)

Det låter säkert klyschigt, men helt ärligt - denna lilla sak har ändrat mitt liv. Jag ser på livet med ett mycket större ljus, det är liksom skarpare färger och med klarare toner. Jag är lugnare, tryggare och kort sagt så himla harmonisk.

"Meet me in Paris"



  "Let's  meet  up  in  Paris"  

...så jag ska dansa med en världskändis?

 

"I didn't mean to tag you" (but I'm so glad I did)

 

 

 

Tror jag grät i en halvtimme innan jag kunde prata. Grät bort allt smink jag spenderat en timme på att fixa, då jag precis skulle ut med en vän. Grät av en sådan lycka jag inte känt sedan dagen jag för första gången kände mig glad på riktigt efter att ha slutat med antidepressiva och insåg att jag var fri från allt. Härom veckan var jag den lyckligaste personen i denna värld för en stund.

Jag måste varje dag läsa meddelanden igen för att inse att detta inte är en dröm. 
Detta är en dröm jag haft så länge jag kan minnas, och som ni vet har jag fotografiskt (eidetiskt) minne, så jag glömmer inte.
Detta kan vara en ny start på mitt liv, en vändning som ändrar allt, eller i "värsta fall" bara är en extrem upplevelse som inte lyckas gå hela vägen och jag åker hem till samma liv jag lämnade, men har en erfarenhet jag längtat efter hela mitt liv.

Vad är det som hänt undrar ni nog nu...
Jag är smått känd för att ha ett galet liv där det konstant händer saker som folk säger inte ska hända. Ni som följt min blogg länge vet också detta. Jag älskar det. Det där att mitt liv inte är som någon annans. En brutal bergochdalbana med upplevelser konstant och jag lyckas alltid hamna i de konstigaste situationerna (som att hänga på Eurovisions-förfest med alla kändisarna för att jag råkade äta glass på rätt ställe mitt i natten hahahah).
Vad det är som hänt ska jag nu berätta...

En vän till mig och ville göra en dansvideo med mig. Vi övade länge under förra året, jag tror vi höll på både hela våren och sommaren med att bara öva in den där koreografin. Dansen var en skitcool och stilen var EXAKT som min stil! Vi hade alltså hittat en man som rörde sig som jag. En man som vi häpnades över skulle kunna varit jag i mansform gällande dans. Ens personliga dansstil är ju helt individuell. Jag som lever för dansen och levt i dansvärlden sedan barnsben vet detta och alla ni som dansar av kärlek, som är i dansvärlden med er själ - ni ser också detta. Det är småsaker i rörelser. Det är som skrivstil! Även om vi alla skriver samma ord så ser det olika ut för vi rör pennan på olika sätt och detta sätt syns alltid. Även om vi skriver av och försöker få det att bli en kopia så syns det så gott som alltid igenom. Samma sak är det med din dansstil.
Fatta att vi nu hittat en kändis, en man som har flera hundra tusen följare på instagram, är bakgrundsdansare till Taylor Swift och åker världen runt just nu för att lära ut dans... Att HAN rör sig som jag när jag låter min energi flöda ut.

Vi valde en av hans koreografier och kollade på den om och om och om igen för att lära oss stegen. Tog galet lång tid iom att vi inte hade en tutorial hahaha. Vi lånade salar på gym och blev frustrerade konstant, men vi fortsatte öva och öva ändå.

Tyvärr kom saker i vägen och det blev ingen video för oss tillslut. Vi bestämde oss för att ta upp det igen när båda hade tid och mådde bra igen (anledningen till att jag varit borta från bloggen var ju att jag höll på att gå ner i depression igen under vintern och ja, iom hur illa jag mådde så orkade jag ett tag inte ens gå upp ur sängen på flera veckor). 
Så i sommar tänkte vi, då kanske vi kan ta upp allt igen. Tills dess ska vi komma tillbaka till att må sådär superbra igen.

En kväll hittade jag den gamla videon igen och kände hur det värmde inombords när jag tittade på den. Så jag fick ett infall att lägga ut den på story på instagram. Skulle bara lägga ut den och inget mer... Men idioten Maria här råkar tagga dansaren i videon... Taggar han i alla videos jag lade upp på dansen av misstag... FRÅGA INTE HUR. 

...och han svarar mig i DM.

Mannen med alla dessa hundratusentals följare fick för sig att kolla DM-meddelande-förfrågningar just precis då och jag råkar vara i topp. Han gillade vad han såg och skrev. MIN PANIK VAR UTOM KONTROLL JUST NU!!!!!    Springer ut till pappa och skriker "jaaaaag dööööööör" varpå pappa sitter med den konstigaste min jag nog sett hittills. "JAG FUCKING DÖÖÖÖÖR" skriker jag igen. Pappa lugnar mig och får mig att svara så casual att jag nog måste framstått som den coolaste tjejen på denna planet... För han svarar igen helt lugnt och sättet han skrev ändrades. En stund senare sitter jag på marken (jag älskar golv ja) och har en konversation med en stor idol för mig sedan över ett år tillbaka nu. En idol som lever det livet jag drömt om sedan barnsben.

Fråga mig inte hur, för det kom helt naturligt, men vi pratade som om ingenting. Det kändes rent ut naturligt, så jag märkte inte ens när nervositeten försvann och vi gick från fan och idol till bara två människor som snackade som vadsom. Han bad om tips när han såg att jag var PT, jag berättade om min dröm att komma in på Balettakademien, han skämtade om något, jag skrattade... Det flöt på så bra. Fick en så stark påminnelse igen om att vi alla ändå bara är människor. Tror det var det han gillade med, att jag behandlade honom som en människa som jag och inte en idol/ kändis/ mer än andra blabla utan en person, en människa. 

Vi snackade mycket om dans. Jag var, nej ÄR, fortfarande helt ställd inför hur lika våra stilar är. Trodde aldrig jag skulle se någon med samma annorlunda stil och djupa, mörka men lätta, kraftiga, stenhårt clean men mjuka stil som jag. Men så fanns det någon med samma. Någon som också är en man. Det är bara... Wow.

Han berättade om hur han just nu övar för att han ska vara med på Taylor Swifts turné. Dock innan det nu så ska han på egen turné för att lära ut dans. Han berättade om vilka platser han ska till och nämnde min favoritstad - Paris. Jag skämtade om att jag kan franska och det blev ett skämt som tog en vändning jag inte väntade på...

"Let's meet up! Come meet me in Paris :)"

Trodde han skämtade men nej. Han vill dansa med mig. Han vill se vad jag går för. Om jag är tillräckligt bra så "kan du komma och dansa med mig/ oss i LA sedan", men han måste se om jag har vad som krävs först... Det var här och nu jag grät utan kontroll hemma i vardagsrummet med mobilen framför mig. Jag sa nej för jag är för dålig, men han sa jo - du kan och jag vill se det.
De betalar mitt bonde, de står också för typ allt utom mitt flyg. "...so maybe you can come dance in LA". Jag vet ju var i LA detta är. Det är den där dansskolan jag har en fil sparad på insta med bara klasser därifrån. Där mina största dansidoler sedan start och de som kommit till senare dansar: Matt Steffanina, Jade Chynoweth, Zachary Venegas och Brian Friedman.

Ja de och han då; Jake Kodish.

 

Efter att han skrev det har jag gått som på moln. Om ni bara visste hur mycket jag slitit extra nu... Dieten är hårdare för let's face it - dans ser bättre ut på en kropp som är hårdare. Man får tycka vad man vill om det men vill du leva på dans så måste du inse att det är en sjuk bransch först och försöker du undgå det så kommer du få en rejäl käftsmäll när allt blir på största allvar. Jag dansar just nu minst en timme varje dag. På helgerna blir det mer, så snittar väl på 2 timmar om dagen över veckan. Jag tränar på ett helt annat sätt med, har lagt till massa cardio och stabiliseringsövningar för coren. Stor skillnad med är att jag stretchar ungefär en timme om dagen och stretchar sådär så det ska märkas skillnad från dag till morgondag. Tänker göra allt fram tills denna resa för att kunna ha en chans och kunna imponera. Det kan vara så att detta är en ny start på ett galet äventyr i livet, men större risk är det ju att det inte blir så, så jag ska göra allt jag kan för att detta blir något inte bara bra, utan kanske början på en levande dröm.

 

Proteinrik vegetarisk lunch för 3

 

 

 

  Vi  går  mot  en  grönare  tid  

76% protein


En proteinrik veggo till lunch

 

 

 

Häromdagen lade jag upp en bild på insta på en lunch jag bjöd familjen på nyligen. Det är en favorit sedan förra sommaren. Jag jobbade på en väns systers bröllop och då fanns denna "sallad" med på buffén (jag är egentligen emot att kalla saker sallad när det inte är några eller är väldigt lite grönsaker i - sallad ska ha mest grönsaker i sig!)  Dock hade den "salladen" getost i sig och mycket mer olja, så den blev stabbig och alldeles för fet för min smak. Den fastnade ändå i huvudet för att på hela buffén försvann den först, även då alla klagade på hur fett det var. Så jag tänkte - om den vann så ändå, hur blir den då om man fettar ner?

Egentligen är denna ost bara kvarg och receptet på osten är 1 huvudingrediens och sedan ev smaksättning.  Det är också ett av mina mest delade recept, just för det är så enkelt men blir så gott. 
Påminner om getost i konsistensen, eller som en krämigare och mindre torr fetaost. And MOM APPROVED!

Mättar underbart för det är hela 3/4 protein vid bara basen, men du kan smaksätta med ex. soltorkade tomater eller annat gott. Färska örter, kryddor, lite citron/ zest, smula i en guacamole eller ha på mackan. Eller här som topping i en sallad ("sallad").

På bilden hade jag den till sötpotatis side salad inspired wedding dish (klicka på det rosa för att komma till receptet!). Det är mitt bästa recept med sötpotatis ihop med sötpotatis-pommesen som alla älskade så. Kvargosten blir super till!!

 (Helt ärligt är detta så enkelt att jag kan se framför mig hur ni läser detta och säger rakt ut  "är hon seriös?"
Det roliga är att jag kom detta när jag tappade kvarg på ett papper en gång... Men är ju ungefär såhär man gjorde ost av filmjölk förr ändock)

 

 

QUARK  CHEESE

kvarg
valfritt: smaksättare

How to:
Bestäm hur mycket kvarg du vill använda, tänk på att det krymper när vätskan försvinner. 
Lägg över allt i ett filter (ex. 1 - 2 kaffefilter, tät silduk eller ett flertal lager hushållspapper) och låt låt vätskan rinna av över natten ELLER pressa ur vätskan med händerna direkt. 
Om du vill (behövs inte) kan du smaksätta med färska örter, kryddor, soltorkad tomat, pressad vitlök, ört- eller havssalt m.m.
Ät som du vill och NJUT!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glöm aldrig stjärnorna

 

  Jag  har  aldrig  ljugit ,  jag  glömde  en  viktig  sak  

de ljusa sidorna som överväger ändå


Det är inte bara mörker, jag har massvis av stjärnor

 

 

Vill börja med att be om ursäkt till alla ni som läser min blogg. Senaste året ungefär så har min blogg gått från att vara min privata plattform att få dela mina tamkar, känslor och upplevelser till att ha blivit någon typ av "avskrivnings-plats när jag mår dåligt". Det är inte så jag vill ha det. På så sätt verkar mitt liv som ett enda stort mörker. Det är inte så det är. Jag har massa ljus omkring mig, som lysande stjärnor även i mörkaste natten. Jag har så mycket underbart i livet och så många saker jag verkligen vill/ borde dela med mig av också. Har bara inte blivit så. Dock när det känns skit så skriver jag av mig... Så ja, då blir det ju att mitt liv verkar oerhört mörkt och tragisk. Lite svårt att få ihop det med min insta sedan där jag delar allt bra och så slås en mörk blogg mot en ljus insta. Vad är sant då? Båda är sanna, jag har bara inte fått med ljusen till bloggen senaste.

Så nu ska jag bättra mig! NYÅRSLÖFTE 2018: bringa liv till denna blogg igen - på två sätt! Både genom att skriva mer/ oftare och dela allt positivt med. Börjar jag dela allt positivt med så kommer det automatiskt bli mer inlägg såklart, haha.

2017 har varit kaos och mycket skit har hänt mig. Jag har mått ganska dåligt periodvis. Fysiskt dåligt när jag blev gravt matförgiftad och spenderade nästan 2 månader till sängs och gick på kortison. Fysiskt skit med när jag fick hypo. Psykiskt kasst med en hel del pga att jag känt mig så otroligt lost i livet, motgångar som tärt på mig, största hjärtekrosset hittills var detta år, efter (även om jag i efterhand såg att jag inte var kär i han - jag var kär i att ha en relation), människor i min omgivning som jag älskar har mått dåligt och för en person som bryr sig mer om andra än sig själv så som jag så gör det ont att se...

MEN jag är positiv för framtiden. Det som tär på  en nu gör en starkare till imorgon. Dagar jag mått bra har jag mått jättebra! För jag har haft det tufft, så när det inte var tufft så kunde jag njuta mer än jag annars hade kunnat. Har gråtit så mycket i år av lycka. Gråtit så mycket av smärta och så mycket av lycka. Ett år likt en bergochdalbana! Jag är tacksam för allt ändå. I slutändan kan jag ändå se på detta år med ett leende. Jag har haft sådana galet skinande stjärnor detta år, mått så bra och älskat att vara just jag i just detta liv i just denna tid. Kanske kommer jag göra inlägg om allt detta snart. Ett kanske som i "det kommer snart"...

Vill vara ditt klister när du faller sönder

 

  Let  me  come ,  let  me  help  

behöver se dig le


Ibland undrar man bara varför

  

 

En vän ringde häromdagen. "How are you" frågade jag, som alltid, för han bryr jag mig om något obeskrivligt. "It's... Fuck, it's really not good" fick jag till svars. "Evrything hit me at once, everything that is bad". Han som aldrig klagar på något.
Mina tankar sa att jag ska svara mjukt och visa att jag bryr mig. Något i mig vred sig. En känsla som fick mig sluta andas. 
"What's happened sweetie?"  Han kunde inte svara på det. Han svarar bara "allt", att allt har hänt och allt är skit. Jag ber honom ta en sak i taget och han kan börja varsom. Jag tänker bara låt mig få finnas där för dig. Dig lämnar jag aldrig för du är en av anledningarna jag lever idag. Snälla berätta allt, gör det på vilket sätt som än känns bäst. Jag kommer göra allt för dig.

En timme i telefon passerade snabbt. Efteråt stod tiden still. När du sa att du blivit sjuk och nämnde sjukdomen var jag rätt lugn, för den sjukdomen finns det hjälp för och det går att leva livet fullt ut med de små problemen ändå. Din engelska är inte det bästa, det vet vi båda, så jag bad dig ändå skicka över namnet på ditt modersmål som är danska. Det gjorde du och när jag läste det vred sig magen igen och nu slutade jag andas. Tiden stannade helt. Jag måste tänka fel, tänkte jag och googlade. Efter en lång stund sittandes i snön vid vägkanten hade jag läst på om sjukdomen och all hjälp som finns. Nu förstod jag varför du inte var positiv. Det finns inget botemedel. Du skojade inte fullt ut om rullstol som jag trodde. Du kommer med största sannolikhet hamna i en, du kommer ha ont och jag kan inte få dig fri. Alla våra planer blev till ett mörker i mitt huvud. Har aldrig känt mig så maktlös förut. Varför du. Varför DU. Du är yngre än jag och jag är ändå ung. Du är en av de bästa människorna jag mött. Jag kan inte se något ont i dig ens när jag velat hata dig och du fick mig att gråta till sömns en tid för länge sedan. Du är den mest rena själ jag stött på...

"I need to see you. Please, I'll leave everything and go to you. I don't care about anything you say or do I NEED TO SEE YOU"

Samtidigt som jag försökte låta lugn kände jag tårarna rinna nerför kinderna. Samtidigt som jag pratade med dig kollade jag upp när nästa buss till Danmark går efter skolan nästa vecka så jag kan åka till dig hela helgen. Innan du hann svara om du kunde så hade jag redan bokat resan. Jag kunde inte ens bry mig om ifall jag hittade boende eller inte, för du är viktigare än jag för mig.

"Maria..." 

Det var först efter du lade på i mitt öra som jag föll till marken. Allt kom som ett slag. Jag satt där i snön och grät jag vet inte hur länge. Du var arg och ledsen i telefon och jag förstår dig nu. Senaste två veckorna har mitt liv fuckat upp totalt och jag har svarat dig alldeles för segt när du skriver och på kvällarna har jag inte svarat när du ringt, för jag har somnat vid 18. Du har inte velat göra mig ledsen så du väntade på att jag skulle svara så du kunde berätta med röst. Men jag svarade inte dina samtal för jag mådde dåligt och hade så mycket problem och jobbade så mycket på dem att jag inte märkte när någon skrev och somnade oerhört tidigt varje kväll för jag var fysiskt utmattad och psykiskt borta... Det var först nu jag började få allt att bli bra och jag kände som om jag kunde andas igen för första gången på en halv månad. Just nu kändes allt som det ljusnade och jag började älska livet igen och log konstant... Men efter ditt samtal försvann mina leenden. Du anar inte hur mycket jag hatar mig själv för att jag inte svarade och kunde finnas där för dig när du var hos läkaren. Dig skulle jag dö för och här satt jag nu, grät och bad om att få ta allt från dig och vara den som led. Viskade under gråten ut i intet att jag vill byta plats med dig, för dig.

Efter några timmar i känslomässig avdomnad ringde du igen och sa förlåt för att du var arg. Du var inte arg på mig. Det gick bara ut över mig. Jag sa att jag kan ta det och kommer älska dig till dagen någon av oss försvinner, om inte efter det med. Du har all rätt i världen att vara arg och ledsen. Du har haft det tufft och nu kommer livet och skjuter dig i benet, om inte hela kroppen. Vill ta de kulorna för dig och det känns inombords som jag gjort det. För det gör så ont... Vill se dig le. Behöver se det nu.

COFFEEEEE

MonDayS

Ett liv är som en knäböj

Detta inlägg skrevs för ca en månad sedan, men då min blogg legat nere pga tekniska fel så kommer det först nu...
Så har också mycket mer på g nu framöver här!

 

 

  All  I  know  is  everything  is  going  to  be  alright  

believe . do . achieve 

Livet är som en knäböj - det går upp och ner!

 

Ibland går allt underbart fint, likt parallella böj. För en med svåra knäproblem (tack dansen) och lika mycket ryggproblem (också tack vare kära dansen) så är parallella knäböj det bästa för både kroppens hälsa och för att bygga mer gluteus (rumpa) än ben.
Ibland kommer man för långt ner och den djupa böjen gör ont överallt förutom i de rätta musklerna. Längst ner börjar du undra hur fasen du ska ta dig ur detta, hur du ska komma upp igen utan att ta sönder något eller bli skadad... I slutändan lyckas du ändå alltid ta dig ur djupet där du sitter. Någon gång råkar du skada dig på kuppen, du kanske råkar hamna där nere i djupet för många gånger fastän du verkligen försöker, speciellt när du försöker vara (FÖR) duktig genom att ha på för mycket vikter eller tankarna snurrar sönder i huvudet... Oavsett så kommer du ändå alltid upp igen. Även om du inte trodde det - DU KLARAR DIG ALLTID!

Såhär är även livet. Ta allt du läste precis och applicera på livets gång. Du märker nog nu att detta är precis hur det är i livet. Vi har dalar och toppar. Vissa dalar tär sönder på oss, då vi undrar hur vi ska klara oss och kanske gör dumma saker... Precis så har vi även vissa toppar som får oss att gråta av hur bra vi mår och inte kan kontrollera alla dessa överfyllande positiva känslor.

Jag har känt sista åren här att mitt liv har slutat med sina gråzoner, likt sekunderna mellan djupet och toppen på min böj börjar försvinna. Det är en konstant djup med krigande att ta mig ur det och sedan fastnar jag på toppens topp av eufori och lever hög på livet där jag gråter och gråter för helvetes jävla gud vad jag mår BRA. I denna okontrollerade glädje glömmer jag bort tekniken och råkar hamna där nere under parallella knän igen och känner en tår rinna ner igen, men inte av minsta glädje. 

Mamma säger att jag alltid varit sådan. Det är som att olycka och ovanliga hemska saker dras till mig PRECIS som också de största lyckan och ovanliga stora glädjen kommer till mig.

Jag menar vilken 20-åring mer än Maria har varit med om flera misshandel/ tortyr så svåra att hon tappat en stor del av sin känsel och fått PTSD av det, varit med om våldtäcktsförsök, haft förföljare så vi fick skydda mitt nummer, har försökt ta livet av sig, varit så deprimera at hon blev paralyserad tillslut, spenderat 6 år i grava ätstörningar så svåra att hon fick flytta in på behandlingshem över ett år och enda anledningen att hon som är jag inte klarade va att äta var för att när du svälter fungerar inte hjärnan och dina minnen försvinner därför.... Jag har fotografiskt minne och minns alla misshandel, tortyren och våldtäcktsförsök m.m. i detalj... Men när jag inte åt försvann minnen och det kändes så skönt att slippa se allt och känna allt på repeat om och om igen varje dag och ha mardrömmar varje natt. 

Däremellan har vi samma tjej som var känd som bebis för att inte kunna sudda ut leendet på. Min bror slog mig och jag kramade hans ben med ett leende, för jag ville visa att jag älskar ju dig. Ungen som det inte finns en bild på i hela huset där hon inte ler. Som kompisarna alltid sa att de älskade hur hon alltid, alltid var positiv, glad, skrattade och fick alla andra att må bra. Hon som ingen kunde komma ihåg namnet på på gymmen när hon började träna, så bakom ryggen döptes hon till "hon som alltid ler" och de flesta visste precis vem detta var, för jag sågs aldrig utan ett leende och lysande ögon. Samma tjej som idag kallas "HighOnLife" och är bland det första du hittar om du googlar mitt smeknamn, för folk säger att jag verkar som hög på livet. Tjejen som blev scoutad av modellagenturer två gånger, blev utvald att blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal, är en av de enstaka procent som både överlevt och blivit helt frisk och fri av en av världens farligaste sjukdomar och blivit ombedd att skriva en bok såväl som föreläsa om just den resan. Hon som också råkar komma in på VIP-fester med kändisar för hon åt glass på rätt ställe eller får gratis livstids träning på en stor gymkedja för hon hade en så fin personlighet...

Ibland skulle det vara skönt att bara köra bikini fitness övningar och fastna i maskiner. En plan för allt och bara tåga in med stödhjulen på in i mål och coach som puttar överallt, bromsa och bromsa, med ett dl mått i ena handen och scheman, skrivet av någon annan, för ALLT i andra... Det sätt de flesta lever på, men jag vill kalla det att ta det säkra framför det osäkra i livet, om än inte mer som att inte leva livet, utan bara vara vid liv. Så känner jag. Normal och lagom lockar inte mig, även om det är säkrast.

Jag är däremot trött på alla gånger jag fallit ner under parallell det senaste och fastnat i djupet. Min tanke är att de senaste gångerna har jag egentligen fallit pga min prestation-prinsessa-personlighet, mitt duktigflicka-syndrom som pappa kallar det. Jag vill för mycket och vara för bra, sätter kraven på mig själv så otroligt högt att jag inte kan komma dit utan att bryt ner mig själv på vägen. Vi är många tjejer som är såhär, varför min pappa kallar det duktigflicka-syndrom. Dock vägrar jag sänka mina mål. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan... Och nu vet jag varför jag faller ner.

Jag behöver en passare.

Ensam är inte lika stark. Jag står där med 140 kg på axlarna och ja det går - jag är stark! - men i huvudet finns alltid tvivlen som undrar om jag kommer klara det. Det är den tvivlen som dragit ner mig flest gånger. Jag behöver någon som står bakom mig, har min rygg genom allt och kan hjälpa mig när livet blir för tungt. Det är det där tomrummet som sabbat så galet mycket för mig och ännu mer sabbades min kropp när jag ställde helt fel passare där bakom flera gånger om nu...

Men vet ni vad? Jag har en där nu som faktiskt får mig att känna att jag klarar en till rep. En som får mig att känna "ett till set, det känns omöjligt, men fuck it - vi kan ett till set!"   Ett sms när jag är sjuk. Ett till imorgon igen, samma fråga och ett hjärta. En fråga om hur det går med nya kosten, hur det känns. Små justeringar i tekniken, små saker jag inte tänkt på ens. Många svar på många stories på insta. En passare som får mig att vilja mer. När jag gick över parallell denna gång var jag inte ensam. Egentligen kom han in jag var på en sådan där topp topp topp, men då hade jag en annan passare som jag trodde ville hålla min rygg... Men när det blev för tungt för mig tappade min han fokus och det var här min nye hoppade in och han räddar mig nu. Jag känner mig trygg. Jag vågar lägga på mig de där 140kg igen för jag vet att jag är stark och jag vet att min passare har fokus på mig när jag står där. Att känna vi istället för ensam är nytt göt mig, men det känns bara så bra och så ...tryggt.

Nu vågar jag böja igen och jag vågar öka. Ska bara bli av med min lunginflammation och viruset i tarmarna så BÖJER VI!

(I allt här använder jag massvis av metaforer blandat med de verkliga sakerna. Har en hel del fina budskap här och MASSA NYA HEMLISAR om mitt liv som jag inte kan/ får/ vill berätta än ... Så vill ni veta vad som pågår i mitt liv nu så får i läsa igen och kanske igen så kommer ni se att jag gömt mycket nyheter bland lärdomar, försök att vara vis och klok.. PUSS)

School feels