High On Life

Paris med Jake Kodish - DAG 1


  Parisresan  börjar  nu  

galnaste resan i mitt liv


"Det känns som en dröm & jag vill inte vakna"

 

 

 

 

 

 

FÖR ER SOM INTE VET VEM HAN ÄR (förstår ju att de flesta som läser här nog inte är dansare och absolut inte är inom hiphop/ street) SÅ SÄTTER JAG IN EN LÄNK TILL HANS YOUTUBE HÄR!!   Klicka på hans namn härefter:  JAKE KODISH

Bilden är från flygplatsen i Beauvais! Försökte peppa upp mig själv, så som ni kan läsa om nedan varför...

 

 

 

03.00, 19 FEBRUARY, STOCKHOLM SÖDERMALM

 

 

Klockan ringer. En millisekund senare stänger jag av ljudet. Får inte väcka brorsbarnen, tänker jag, de behöver sova. Jag har inte sovit något och knappt har nog de heller, för brorsdottern har klart och tydligt inte kunnat sova inatt (det hördes).

Det är tre på morgonen, jag har sovit kanske en, max två timmar och ändå står jag här i min brors vardagsrum och inser att jag klarvaken. Inte ens lite trött. Hjärtat slår svagt med snabbt. Det var som att klockan inte väckte mig från sömn utan istället väckte min insikt att nu börjar resan.

 

........................................................................................................................

 

Taxin till centralen gick fort från Söder. Bussen till Skavsta sedan tog en stund, men kändes som en sekund. Jag somnade till och plötsligt var vi framme. Jag var nog trött ändå, för nu när jag står här på flygplatsen ser jag att druckit upp allt vatten redan. Det där var nästan fyra liter vatten... Inte konstigt om jag var uttorkad dock. Igår åt jag ingenting. Bokstavligt ingenting all. Jag var så nervös. Kroppen ville vända sig ut-och-in och magen värkte konstant. Precis som när jag var liten och visste att något (i mina känslor som barn mätt) livsomvändande skulle ske snar så värkte magen likt extremaste mensvärken och knappt ens kunde hag dricka utan att bli svimfärdig. Från att jag vaknade igår för ca 38 timmar sedan till nu att jag satt där på bussen  imorse hade jag inte ätit en endaste liten tugga. Bara druckit vatten, kaffe och någon Vitamin Well. Säger inte att det var bra. Jag är bara ärlig. Jag fungerar såhär. Förstod inte igår varför jag kände sådär dock, för jag förstod inte att jag var nervös. Igår satt jag och fikade med "han med de fina ögonen" och inte ens när han gav mig en enorm chokladkaka (Marabous nya coco-choklad, as a belated V-day gift) blev jag ens sugen... Kokos-choklad à la 200g och jag ville inte smaka ens. JAG av alla!
Nu är det 38 timmar utan mat och här står jag ändå med ingen aptit, noll hunger och är ändå hög på energi. Inser så tydligt nu... Maria -  denna resa är så otroligt viktig för dig att du inte ens inser det själv.

 

........................................................................................................................

 

Flyget gick snabbt till Beauvais. Lyckades somna efter all sömnlöshet och tiden flög liksom planet. När jag väl var framme var min mobil nästan död. OM jag vaknad till då! Min enda kontakt i Paris var Jake och mitt enda sätt att kommunicera med Jake var via mobilen. Om de hade eluttag på flygplatsen? Ingen aning. Jag såg inget uttag och inte en enda person pratade eller förstod engelska.Ingen förstod engelska PÅ FLYGPLATSEN. Jag till och med försökte med militären som stod och vaktade med sina sjuka jätte-pistoler där!! De där skitsnygga, långa, relativt muskulösa, ljust mörkhyade killarna med chokladbruna ögon som jag helst skulle vilja fråga ut på dejt i en mysig ton med laidback kroppsspråk snarare än om ett jäkla eluttag i halvt (okej hel) panik på ett språk de inte förstår medan jag försöker få fram samma fråga med jättekonstiga gester som fick dem att bara garva och kalla mig "söt"... Mitt liv skulle bli världens bästa film i detalj! 

 

Maria, du vet vem du är. Du klarar allt
Jag går in på toan, sminkar mig, fixar till håret, tar på mig bh-n jag lämnade kvar i väskan under resan och säger till min spegelbild igen Du klarar allt. Det vet du. Kom ihåg var du kommer ifrån...

Jag går ut igen. Med rak rygg och stadig blick, rakt fram till den snyggaste av armékillarna och säger på dåligt uttalad men ändå korrekt franska ”Ursäkta mig herrn, min franska är inte så bra, men jag ska försöka. Jag ska till Porte Maillot, där en taxi möter mig. Kan du hjälpa mig? Min mobil är död och jag behöver den.”
Nyss fick jag knappt fram ett ord på franska och nu stod jag här helt laidback och höll en konversation! Mannen svarade med ett ohlala, berömde min franska ändå och visade mig sedan vägen till bussen.
(Övrig tanke: varför är män i uniform typ 10ggr snyggare typ minst? Sure, han var en 9’a utan den med, men ett vapen som täcker halva överkroppen, i samma färg som hans ögon, en fransk militäruniform och svarta boots. Seriöst...)

 

 

........................................................................................................................

 

80 min senare är vi framme vid Port Maillot.

Mobilen är på 3%. Ok, cool. You got this. Du klarar allt, remember?! Eluttag och kaffe nu så fixar du allt. Jag försöker känna ett lugn och spanar runt efter möjligheter. Till vänster står ett stort, fint köpcenter. Jag smyger in där för att hitta en toa, de brukar ha eluttag, och kolla hur jag ser ut innan jag ska träffa Jake. Inser snabbt att detta köpcenter tillhör något av de absolut finaste. Vakter överallt och folk går i kostym, klänningar och överallt är dyr-dyra affärer.
Inne på toan möter jag en grupp unga fransyskor. De är vackra som toppmodeller; långa, smala, hår som silke och alla med oimponerade ansiktsuttryck. Jag känner en klump i magen.
Vad gör jag här? Vem är jag?? Jag är ingen. Jag borde inte vara här. Det finns så många vackrare än jag. Så många bättre dansöser. Jag kan inte dansa inför människor pga presationsångest. Har dietat i en månad men ändå dallrar jag... Jag är ingen. Vad fan gör jag här?! Jag förtjänar inte detta. Det här är bara fel...
Jag känner hur min insida vrids och ögonen fylls med tårar. Nervositeten tar fram mina osäkerheter och jag ser en tjock tjej med boll-ansikte, troll-hår och smink som är fruktansvärt stirra tillbaka på mig i spegeln. Sväljer och försöker andas, men får inget syre. Varför är jag så fruktansvärt ful, så fruktansvärt fel... (Det är få som vet det, men jag har stora problem med att känna mig vacker. I mina ögon är jag fruktansvärt ful, oavsett var jag gör och när jag blir nervös eller om jag är nere hör jag allt jag blev mobbad för som barn i mitt huvud snurra likt sanningar... Jag blev grovt, grovt mobbad hela min uppväxt och många gånger nedslagen för mitt utseende med. Efter 14 år satte sig allt som sanningar i mig, men jag jobbar på det.)

Jag halvspringer ut från toan med en klump i magen och en röst som skriker i mig att jag vill hem, att jag borde inte vara här och förtjänar inte detta. Min franska sedan med... Jag hade MVG i skolan alla 4 åren, men nu har den nästan försvunnit. 

Mobilen är på 1% och jag känner ångesten stiga utan kontroll. En panikångestattack. Jag känner igen detta. Jag vet alltför väl var som väntar nu... Försöker andas men får ingen luft medan fötterna fortsätter röra sig framåt.

 

« Excuse-moi madame... Ça va? »

En hand tar tag i min axel. Jag slänger mig runt och möter blicken med en man jag inte sett förut. Han har en beige kappa, mahognybruna ögon, tjock ljusbrunt hår och uttryktslöst ansikte. Han står bredvidmig och frågar om jag är ok. Jag hör mig själv fråga om han talar engelska. Han drar handen genom håret, tar ett steg bakåt och biter sig i läppen och jag kan se hur han känner sig oerhört obekväm med att svara mig tillbaka på engelska.

« Jag såg dig när du kom in och märkte hur alla i byggnaden kollade på dig. Jag trodde du var en kändis för allas ögon var fast på dig, men du ser inte ut som någon jag kan komma på och du ser inte ut som någon härifrån. Du ser inte ut som en kändis. Jag frågade vakten där du kom in och han frågade bara mig tillbaka. Jag ville bara säga att du är den vackraste kvinna jag sett, men nu ser jag att du inte ser glad ut. Kan jag hjälpa dig? »

 

Jag är stum. Vad svarar man på detta? Jag kan inte ens tänka klart.

 

Trycket över bröstet försvann, byttes ut mot en yrsel. Likt ett bloss av lustgas kände jag mig lätta, likt en dröm, som att allt negativt inte existerade och tid inte fanns till. Kände en tår falla nerför kinden och började skratta. Jag minns inte vad jag sa till honom mer exakt, men jag berättade helt öppet om vad jag hade kännt, vad som precis hänt och sa att han gjorde precis något riktigt, riktigt stort och fint för mig. 

Vi satte oss i fiket en bit bort. Där fanns eluttag så jag kunde ladda min mobil medan vi tog en kaffe. 

« Var kommer du ifrån då? »

« Sverige »

 

« De är vänliga där, mais non? »

« Oui, vi är väldigt vänliga » 

« Oh, parfait »  säger han och ger mig en kram. « Då har ni inget emot att jag kramar er »

 

 ........................................................................................................................

 

”Are you here soon?”

“Any second now :)   Look for a big black cab”

“Let me pay. I’ll pay the taxi, don’t worry”

“You’re so sweet, but you don’t have to”

“No I don't, but I want to :)”

“Thank you Jake”

 

Vi åker fel och behöver vända. Eftersom vi passerade hotellet förstod jag var Jake skulle stå och magen börjar nu fyllas av fjärilar. Vänta... Där är han. Helt klädd i svart, från converse med alldeles för långa snören, de smått för stora jeansen, over sized hoodien och upp till kepsen. Allt svart och han i mörkare toner än hans bilder visar. Mahognybruna ögon, hudton som skvallrar om att del av släkten inte är Amerikansk från vörjan, mörkrunt hår och kolsvarta ögonfransar. Verkligheten är något helt annat än vad som visas upp i intstas filter. Verklien inte i negativ mening!
Jag snubblar ur bilen och trillar subtilt i hans famn. Han skrattar till jättenervöst, inser hur nervös han lät och försöker se cool ut. Det gör han dock inte, men det får mig att le lite extra. Han kramar mig så fort taxin är betald och säger halvhögt "Hiiiiii!"  Då inser jah något. Det är så tydligt. Jag pratar med en som jag. Här står en från gruden äkta geek. Dessa sekunder var allt jag behövde för att inse att han är mer lik mig än jag trott och vi gjorde nog precis samma saker i tonåren. De som vet, tro mig, de vet. Eller mer sant att säga - vi vet.

"Let’s gooo” säger Jake i en taggad ton medan vi spring över vägen till hotellet. Mitt hjärta slår svagt men snabbt. Just nu känner jag inte min kropp. Allt kändes surrealistiskt, likt en dröm, som att jag var i en film. Igen kände jag såhär. Här är han. Här är jag. Han är bredvid mig. Jag är bredvid Jake Kodish. Han pratar med mig och jag ler, men jag hör inte vad han säger. Jag hör dock att han vill hitta ett gym först, för min skull, för att sedan visa mig Paris bästa crêpes-ställe och kanske besöka Louvren innan vi dansar tills natten på LAX Studios... Det känns som en dröm och jag vill inte vakna. Jag mår så overkligt bra.

 

 

MORE TO COME

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas