High On Life

Audition Balettakademin

 

  Denna  dröm  jag  haft  i  nu  över  15  år  

"när jag blir stor ska jag bli dansös"

"Den bästa finns i Stockholm, Maria"

 

 

 

 

Detta dagsboksinlägg är från /4 - 2018, en throwback idag.

 

Vi landade nyss i Göteborg. Vilken resa det varit i Brighton och sista dagen nu i London. Är så glad att jag anmälde mig till skolresan dit. Även om jag är dötrött just nu, har en helt galen huvudvärk* och vet att jag inte kommer hinna sova mer inatt. På flyget under kvällen sov jag ingenting, i bilfärden hem med pappa kommer jag inte heller sova för att se till att han är vaken och när vi är hemma dröjer det bara 3 timmar innan vi måste lämna Jönköping för Stockholm. Gud, vad jag kommer vara trött imon... Men, gud vad jag är taggad!

Vaknar av alarmet 05.00. Sovit 2 timmar inatt. På de senaste 2 dygnen sammanlagt 6 timmar. Jag är så trött att jag inte vet var jag är och måste kolla runt i rummet för att se om detta var mitt. Känner samtidigt hur illa jag mår. Springer in på toan och spyr. Är så varm att jag pausar för att slänga av tröjan, fortsätter spy och är svimfärdig för huvudet dunkar sönder*.
Mamma kommer ner och tycker jag borde vara hemma, men jag vägrar... Detta är dagen jag kämpat för i timmar och timmar, varje vecka sedan jag var ett litet barn. Inget stoppar mig nu.
Så vi åker ändå. Med spypåsar i händerna, tuggummi i munnen för att inte må illa, en skivad citron att bita i i nödfall, ibumetin i högsta hugg och all mitt focus på att inget ska få komma i vägen för år av slit nu.

Vi är framme. Jag visade vägen i en halvtimme för jag må ha världens sämsta lokalsinne, men något jag alltid hittar till är denna plats som är likt mitt egna mecka. De åker iväg medan jag går in, en timme tidig och först av alla in i byggnaden. Musiken i lurarna fyller mina känslor och insikten av vad jag faktiskt är, vad som kommer hända här idag och hur länge jag spenderar timmar om att drömma om denna dag. Hur dessa timmar här idag är en av de största anledningar till att jag aldrig tog mitt liv, alla de gånger jag skulle ge det seriösa försök. Tanken på att denna dag skulle kunna komma fick mig att lägga tillbaka knivarna, spotta ut/ spy upp överdosering starka mediciner och inte ens våga skada mig själv - för jag kunde råka skada något jag måste ha för att kunna dansa som bäst. 


Jag fann mig själv stå helt ensam inne på Balettakademien hjälplöst gråtandes.


Jag grät så jag föll till marken. Grät av rädsla, av lycka, av tacksamhet och kärlek.
Grät över hur jag aldrig kan tacka mig själv mer för att jag lever, allt jag gjort, alla timmar jag spenderat ensam i källare, skogar, toaletter och parkeringshus för att dansa (i snitt minst 2 timmar om dagen sedan jag var 13). Grät över hur jag gått på alla lektioner oavsett hur jag mått, hur jag kämpade för att få MVG i skolan för att få gå på dansen och tog danslektioner från att jag var 3 år gammal tills några år sedan.
Jag grät över hur jag haft alla emot mig i hela mitt liv. Du kommer aldrig lyckas, dina drömmar är för höga, du tror bara du är bra, för ful för att bli konst som dans är, för tjock, för tjock, för tjock, alltid och alltid för tjock. Om de bara visste hur jag stod på toan varje rast i skolan för att inte bli mobbad men också för att här kunde jag se i spegeln och öva detaljer i dansen. Hur jag sprang flera mil i veckan hela tonåren för att få uthållighet. Körde kroppsstyrka flera gånger i veckan för att orka alla svåra steg och akrobatik i dansen. Hur alla blåmärken jag alltid hade och sår över kroppen var hur hårt jag pressade mig för att få till varenda steg. 
Grät över att jag aldrig gav upp och nu står jag här, som kan vara dag ett på mitt livs dröm. 


Tillslut kom folk och jag sprang in på toan. Sminkade mig, fixade håret, bytte om och spydde igen. Jag må ha mått galet bra i själen här men min kropp mådde fruktansvärt (och tur nog visste jag inte än här vad jag snart skulle hamna i). 


Första audition - BALETT.
Vi var kanske 40 pers här i salen. 90% minst har dansat balett förut och vissa är rena balettdansöser. Sedan har vi jag. Enda rummet i tjejen som inte fattade vad läraren sa när hon bad oss göra saker som är på fin franska. Balettermer. Folk ställde sig på tå i sina hårda balettskor, gjorde piruetter så graciöst, slängde benen över huvudet på samma graciösa vis och allt såg så vackert ut. Sedan hade vi då jag som var en halv takt efter i allt för att hinna se vad de framför mig gjorde då jag inte förstod ett ord, fick höra att jag inte ska ha crumping-armar utan vara spänt avslappnad (???) och mina slängda ben över huvudet såg ut som kung fu moves. 
Gav mitt bästa, men kände mig som världens svartaste får bland dessa söta lamm.


Andra audition - JAZZ.
"Visa oss varför ni är här. Ta plats! Visa attityd! Denna stund är er stund och nu ska ni ta scenen" säger läraren. Yes, tänker jag. Om det är något jag kan fejka så är det attityd. Jag kände att jag stack ut igen, men nu var det rent positivt. En lärare kollade på mig med en min likt "daaaaymn" och en annan frågade mig vad jag tänkte på för jag hade en blick och även ansiktsuttryck som satte pricken över i. Helt ärligt svarar jag en stark manlig, transvestit/ queer diva som de framställs i amerikanska reality shows ihop med världens snyggaste tjej fylld med självförtroendet av 10 män. 
Jag mindes alla år jag dansade jazz som barn och förstod nu varför det aldrig satt - jag hatade mig själv.


Tredje audition - CONTEMPORARY.
Vi kastar oss på marken, blandar armhävningar med plankor och dans, springer runt och ska gnugga in energi i kroppsdelar för att de ska låtas föra oss. Från superseriös balett till flumm som påminner om barndansen när vi var 4 år och lekte bullarna och barnen i gympasalarna vi var i. 
Från nervositet och fokus på detaljer gick vi till skratt och fokus på att landa rätt när vi slänger oss för magplask och hinna snurra runt, kasta ena benet medan andra böjer sig runt, utan att slå till någon och sedan hinna hjula upp innan takten slår sista gången ...och göra allt igen innan takten därpå hinner börja. Efter denna timme hade ingen extra kläder på sig och smink tvättades bort. 
Jag förstod ännu inte varför jag, av alla här, var så slut. Det rann om mig, jag var andfådd och trött. Tankar om att något var fel kom*, men jag sa bara igen att inget stoppar mig nu.

En tjej landade fel i ett av kasten och bröt foten. Vi insåg då vad de menade med att vi aldrig får blinka i fel takt, för mycket kan gå fel i ett simpelt ögonblick.


Fjärde audition - HIPHOP.
Yes! Äntligen! Jag kan detta! Nu är det min tur att visa vad jag går för!
Ja, jag var verkligen så pepp på att äntligen få visa vad jag går för. Nu kom dansen jag dansat den mesta tiden av mitt dansliv och övhtg liv. Läraren ser old-school-hiphop ut och är först som är man. Känns lovande.
Slänger av mig tröjan och drar på hoodie istället, släpper ut håret och tar på converse. Innan de andra danserna har alla värmt upp på golvet och jag suttit på läktaren. Nu var vi bara jag och en kille på golvet, dansade breaking och popping blandat med lyrical. De andra var nu de som var lost. 
Allt var så enkelt och såååå kul! Det gick så bra ...tills jag nästan svimmar. Det sa bara pang och plötsligt var jag helt borta. Musklerna ville inte, hjärnan mindes inte ett steg, kändes som jag skulle spy och jag ville bara sova. Nu förstod jag att något verkligen var fel*.


Sista momentet - INTERVJU.
En och en fick vi prata med en av de fem som bedömde under dagen. Vi hade alla dansat med siffror på oss så de tog oss i nummerordning, tog bild på oss och ställde frågor. Jag var en av de första som fick stå inför gruppen och plåtas. Av alla så var det balettdansösen som intervjuade mig. Dansen som gick sämst. Fast hon var så snäll att paniken lade sig rätt bra ändå. En 10 min senare var vi klara.

 

Jag åkte sedan till min bror för att träffa barnen. Helt slut, mådde fruktansvärt men var samtidigt så oerhört lycklig. Omedvetet svårt sjuk, men ändå hög på livet.

 

 

 

 

* Nu i efterhand är det konstaterat att jag har hjärnhinneinflammation och detta var inte bara första dagen sjuk utan också kanske anledningen att den blev så stark - jag pressade mig tills jag nästan svimmande med 40 graders feber och hjärnhinneinflammation. Därför hamnade jag på sjukhus akut strax efter och är fortfarande sjukskriven. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas