High On Life

Vill och behöver är inte alltid samma sak...

 

 

  " Vad  är  dina  mål  nu? "  

De är annorlunda från alla tidigare


Jag bestämde dem inte - min kropp gjorde

 

 

 

Den till synes tråkiga sanningen är att mina mål är att långsamt och försiktigt hitta en balans.
Det låter enkelt, eller hur? Dock vet ni nog lika väl som jag inuti att det är  något galet svårt... 
Vad jag vill är en sak. En helt annan sak än det jag behöver och i ärlighetens namn tar det emot.
Samtidigt gillar jag det lite. För detta tvingar mig att växa något mycket mer än jag insåg jag behövde.
Vad jag vill är så långt ifrån vad jag behöver att om jag gjorde det jag vill så hamnar jag snart på sjukhus igen.

Innan jag sätter några mål kring prestation vill jag bli starkare, stabil, ha motståndskraft och ork.
Starkare på gymmet då jag tappade rejält med muskler den långa tiden jag var sjuk.
Stabil i att veta var min kropp är, reagerar och orkar m.m.
Ha motståndskraft att kunna hantera saker som går fel utan problem (nu går bara muskler i lås och vätska samlas).
Ork att göra det jag behöver och vill, utan att behöva planera dagarna i förväg för att hinna allting.

En kraftig hjärnhinneinflammation och en försvårad hypotyreos har sabbat min kropp rejält.
Hjärnan har månader efter fortfarande svårt att fungera. Närminnet är sådär, så mitt i en konversation kan jag glömma vad vi pratade om och behöva fråga (vilket är väldigt pinsamt) eller om någon ny idag presenterar sig så har jag jättesvårt att minnas vem det är. Hitta tillbaka till att röra kroppen är också något galet svårt. Jag tänker på att lyfta vänster arm åt sidan, men den envisas med att åka framåt. Hoppa grodhopp, böja ländryggen och kontrollera sparkar är också svårt. Samma sak med att anstränga hjärnan... Jag kan inte umgås med vänner för länge utan att behöva vila en stund. Tränar jag så behöver jag ta en nap direkt efter. Pluggar jag kan det bara hålla på i en timme innan jag måste vila igen. Jag somnar vid 9 varje kväll och sover fram 07.30 utan sömnmediciner som jag annars haft i år. Hjärnan är så utmattad av att leva ett vanligt liv efter all stryk!

Just nu äter jag hälsosamt och till 90% veganskt. Alla dagar tänker jag på att få i mig allt jag behöver som prio. Dricker shots med spirulina, får i mig kring ett kilo olika grönsaker, sedan diverse bär, nyttiga fetter och protein från hälsosamma källor. Allt fokus är på att må bra. 
Jag vill fokusera på att få tillbaka en snygg kropp och kunna se mig i spegeln och tänka "DAMN!! That's me!?"   ...men nej. Jag lägger allt ytligt bakom mig tills kroppen mår bra. 

För vem är jag att säga till min kropp att den inte duger?
Efter att överlevt flera självmordsförsök som ung, all den där misshandeln, flera år med ätstörningar, en kraftig hjärnhinneinflammation, svår hypotyreos och all viktuppgång/ -nergång... Efter allt det har jag en frisk kropp som återhämtar sig så bra att läkarna själva inte förstår. Jag har kroppen knappt några bestående men alls.
VEM ÄR DÅ JAG ATT INTE UPPSKATTA DEN?!  Vore lika illa som att inte älska min mamma efter allt hon gjort i hela mitt liv, för att hon inte vann en tävling. Precis lika fel och hemskt. Jag tror man måste lära mig uppskatta sig själv fullt ut för att kunna uppskatta andra på samma sätt. Jag tror också att när man väl lärt sig det så är det något man aldrig låter sig glömma igen.

Igår tränade jag med en vän till mig. Inspiration är han!! Han har dietat i flera månader och hans kropp är helt annorlunda nu. Att träna med K gav mig så mycket inspiration och motivation att fortsätta. Det kröp i hela kroppen att vilja springa nästa morgon, ta i lite extra nu, börja räkna ut hur jag ska äta för att komma i drömformen... Och då slog det mig - jag är resan på väg dit. Detta är min första bit på vägen. När den vägen är slut så kommer det komma en ny led. Du kan inte bara hoppa över en bit på vägen när du kör, för en bil kan inte flyga. Jag måste köra den tråkiga långsamma och försiktiga biten först för att sedan kunna orka och klara av den där skitroliga tuffa banan där framme. 

Om några veckor tros allt vara relativt ok igen. Så pass att jag kan leva normalt och göra som jag vill fullt ut, så länge jag fortsätter lyssna inåt samtidigt. Då kommer nya mål. Då kan jag träna upp styrkan till starkare än innan och smida fram den kropp som är jag med rätt kost och träning. Om några veckor kommer allt fokus vara på att bygga en j'vla snygg kropp som lyfter äckligt tungt igen. Längtar något sjukt tills dess! Men nu, idag och fram tills dess är allt fokus på att bara må bra.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas