High On Life

Eminem m. Hanna

 

 

 

  Han  som  fanns  där  när  ingen  visste  något  

(jag & supermamma)


En barndomsdröm

 

 

 

 

 

Before I start - LOOK AT THAT MAAAAMMA!!! Daayum girl!! 
(1 - fattar ni att hon har barn? Om ni bara visste vilken mamma hon är. Min Hanna Supermamma.   2 - dör för ditt smink H... Fatta om du hade hunnit sminka mig innan vi åkte. Då hade vi båda varit way slay)

 

I måndags startade bussen från Jönköping till Stockholm. Hanna och jag har gått i samma skola nyligen, men det var först efter vi slutade som vi blev vänner. Började följa varandra på instagram och insåg snabbt hur lika vi är. Vår förflutna, vad vi gillar, vår humor, hur vi uttrycker oss, hur vi tänker... När vi sågs nu och pratade på bussen var det som vi känt varande i år. Tänk att själar kan mötas och direkt inse att detta är en syster. Tror vi gick igenom allt ifrån psykiska sjukdomar, bad exes, hormonproblem och hederskultur till val av tuggummi, drömmar, allt om bebisar och var bästa bufféerna finns i världen.
Förutom vår smak i killar (och halvt i tjejer heh) är vi som syskon.

Framme i Stockholm stack jag iväg till gymmet och hon passade på att shoppa. Delvis för att jag lovat mig själv att inte shoppa något innan jag flyttar för att spara pengar + har lagt stora summor på konserter och upplevelser med vänner denna sommar, men också för att jag hade så mycket inom mig som behövde ut. Ni vet när man är så glad att man inte kan stå still.

Med all packning på ryggen sprang jag till Tegnergatan. Tänkte träna bara, men dörren till gruppsalen stod öppen och jag smiter liksom på rutin alltid in då. Hjärtat rusade och allt pirrade. Hela kroppen skrek av känslor. Tanken var att dansa ut dem, och det gjorde mer så än tänkt. Musiken tog över, då rätt låtar kom på en efter en, som alla beskrev känslor av att älska nuet. En kvart senare gör jag ett move där händerna hamnade i ansiktet. Känner hur det är helt blött. Tårarna rinner. De rinner samtidigt som jag ler. Det är då jag inser hur lycklig jag blivit. Lät tårarna fortsätta rinna medan jag tar mina saker och går ut för att träna. Starkare än på länge, flera PB och benen hade mer pump än jag någonsin haft! Det pulserade i varenda muskler!! 

Efter gymmet tog jag mina tre proteinbars ur ryggan och gick till Centralen. Där väntade Hanna och vi åkte till ett av de bästa veggo-ställen vi känner till - HERMANS. Hon hade varit där med sin kille tidigare och "drömt sig tillbaka sedan dess". Jag har varit där flera gånger, men på den tiden visste jag knappt vad veganism var haha

Nybakat bröd med en röra på soltorkade tomater, hummus (MITT LIIIIIIV), ost-fri lasagne med ratatouille istället för köttfärs och ringlad pesto över (avskyr ju ost likt pesten - detta var första gången jag gillade lasagne), tacoröra med tzay och sweet chili, saltan polenta muffins, mango och äppelsallad, ugnsrostade rotfrukter, grekisk sallad med tofu-feta och ni skulle sett deras galna bakverks-bord... Om vi åt mycket? Tja, blev tre överfyllda tallrikar och magen såg gravid ut. Mat är livet!!

Pga att trafiken i Sthlm var heeelt kaos så slutade det med att vi hade ca 10 min på oss att göra oss i ordning på hotellet... Planen var att Hanna skulle lära mig om smink och fixa en galen make på mig. Istället blev det att hon stressade på sin egna smink och jag hann bara byta om, planera och boka uber. Ingen makeup på mig och ingen mobil kom med för Hanna. Fast väl där kände vi bara att inget betydde något nu. Vi skulle se Eminem. Vår barndomsidol. Två enorma fans som insåg att nu kommer stunden vi drömt om i flera år...

Let's take it back a bit. 
När jag var liten var jag mobbad och slagen i skolan. Detta visste inte mina föräldrar och lärarna lyssnade aldrig.
En dag såg pappa att något var fel. Han visste redan då att jag fick ut mina känslor bäst genom att dansa. Så han hämtade sin iPod, tog fram albumen med Eminem och sa till mig att lyssna. Det blev att jag sprang ut i skogen och dansade tills jag låg på marken och grät. Var borta i timmar... Och när jag kom hem igen var allt så mycket lättare. Kände mig inte ensam längre.
Hade jag inte haft musiken hade jag varit död nu. För när allt varit som värst har jag alltid kunnat ta mina lurar, gå någonstans jag visste att jag var ensam och dansa ut all skit istället för att skada mig själv. Oftast spelade jag hans låter då, för han förstod, kände jag, och att inte känna sig ensam när allt man ville var att försvinna för livet tog kol på en... Han fick en speciell plats i mitt hjärta.

Sena som vi var så missade vi de två som skulle sjunga/ rap'a innan Eminem som pre. Vi var lyckliga över det efter vi hörde hur folk gått från arenan för en av dem var så kass att de inte orkade. Hann bara höra en del av en av dem och det dödade helt hype'en vi hade... Though, när Eminem väl kom ut började våra hjärtan rusa likt vi sprang, kroppen kändes som den skulle gå sönder av känslor och vi (döm oss inte) skrek som småbarn läääääänge haha
Vi sjöng, skrek, dansade, hoppade, rap'ade och sjöng ännu mer så mycket att jag inte kunde sova senare för jag var fortfarande så galet uppe i varv och Hanna var så slut att hon somnade på toan  (du är min idol hahahahahaha)

Även fast jag blev matförgiftad och inte kunde äta på ett dygn och missade hotellfrukostbuffén, Hanna glömde sin mobil och somnade på toan, vi stressade sönder, det blev en dyr resa, jag fick så galet(!!) mycket bitch-blickar på konserten (varför pratar vi så mycket på nätet om att tjejer ska stötta varandra, men i verkligheten finns dessa blickar överallt?) och vi hade sämsta platserna man kan ha... Detta var ändå en av de bästa dygnen på jag vet inte hur länge. Jag vill gå tillbaka och uppleva varenda sekund igen. Vill inte ändra på något. Ett minne för livet och ett galet himla äventyr med en ny superfin vän.

P.S: tack till killarna som skjutsade hem oss fastän det tog 2 tim att köra den där 15 min sträckan.. 
Bilden är från baksätet i bilen där vi satt och lyssnade på Aladdin.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas