High On Life

Ingen får mig att gråta som du, men jag älskar ingen som du..

 

  Jag  visste  inte  att  jag  var  trasig . . .  

men när du kom in i mitt liv...


Gjorde du mig hel

 

 

Det är så konstigt det där... Jag har hittat en person, eller ok han hittade mig lååångt innan jag fick se honom första gången egentligen, och jag har fallit hejdlöst. Han som nu är min, eller jag snarare hans, får mig att känna känslor jag inte visste jag hade och så kraftigt att de inte får plats i mig, de upplevs vara såväl utanför mig som inuti. Har alltid undrat om  äkta kärlek  finns, ni vet  sådär som på film, där  alla ser att det finns inget stopp och vad som än händer minskar inte kärleken.

Jag har sett det en gång... Han stod mig väldigt, väldigt nära och när de fann varandra var allt så självklart. Bland det vackraste jag sett. Verkligen. Man mådde så oerhört bra av att vara nära dem eller ens att se dem, för det var så äkta, så rent, så starkt att det likt sken om dem. De var tillsammans länge och inget kunde sära dem. Inte ens depression, sjuka mängder stress, viktändring, jätteskillnaderna i kost eller hur familjerna var så oerhört olika. De blev bara starkare ihop igenom allt. Så var det ända fram till en tragisk sak hände och den ena behövde hjälp med en av sakerna innan nämnda. De valde att ta en paus, för hennes skull, så hon kunde fokusera på sig själv tills hon var frisk. Under denna paus mådde han så dåligt att misstag gjordes och det blev aldrig de igen (men de lämnade aldrig varandra inuti. De var tillsammans hela och alla vet, men inget säger något, att"pausen" kan vara deras livs misstag).

Under denna tid de var tillsammans hade jag depression och ätstörningar, men - DETTA ÄR SÅ SJUKT - det försvann de veckor jag bodde med de två för all kärlek läkte allt inom mig och livet kändes så sjukt jäkla obeskrivligt jaggråtravglädje bra.

Jag visste inte vad kärlek var innan. Jag har haft pojkvänner och varit kär och allt det där... Men detta är något helt annat. Han är den enda som någonsin fått mig att känna såhär och det är SÅ läskigt hur han får mig må. På gott och ont. Ingen och inget får mig att må så helt obeskrivligt bra som han. Allt blir bra bara han är nära. Fick panikångest för en vecka sedan för första gången sedan jag var med om trauma som yngre. Jag kunde inte andas och skakade okontrollerat. Jag mådde så illa och ja alla som vet vad panikångest faktiskt är vet hur hemskt det är.. Sedan hörde jag hans röst och allt blev ok. Ett ord från honom kan få mig att klara saker jag inte vågade innan. Gick från 60 - 90 kg i mark bara sådär för att han stod bredvid och allt blev så lätt. Jag har svåra sömnproblem pga trauman och tar starka sömnmedicin varje kväll och somnar ändå först efter 4-5 timmar och sover riktigt bajs... Men med Alex vid mig somnar jag på några minuter, vaknar utvilad och jag har inte mardrömmarna. Jag har inte varit utan mardrömmarna sedan jag var 10-13 år. Med honom vaknar jag så energirik även på det stora kcal-underskottet jag haft senaste tiden, jag orkar mer på gymmet, jag har motivation till allt, vill allt, står upp för mig själv för jag känner att jag har ett värde, känner mig fin och han vill inte ens jag ska sminka mig "för du är så brutalt vacker", haha.

Det har varit vi sedan nyår. 3 månader och vi har inte bråkat eller något. Allt bara klickar. Tycker olika om mycket, men det gör inget, för vi pratar så mycket att allt löser sig. Vi är så olika, ändå så lika. Speciellt hur våra liv varit framtill nu är som dag och natt... Han hade livet jag alltid drömt om och ...jag har inte ens berättat om de flera gånger jag vinkat döden i ansiktet. 
Våra familjer är så olika. Vår vänner är så olika. Vi ser så olika ut. Ändå är vi så sjukt lika. På något vis känner båda att det känns tomt utan den andra, för vi fyller ett tomrum i varandra vi inte visste vi hade. Allt blev bara så självklart, it's all genuine and true.

Jag visste inte att jag var trasig, jag mådde så himla bra och älskade livet när han kom in. Men han gjorde mig hel och nu är allt fortfarande lika fantastiskt bra, om inte bättre, men utan honom blir det som om allt känns fel.

 

Även om ingen kan få mig att känna alla nyanser på skalan av bra och få livet så mycket bättre så enkelt som han, så finns ingen som kan så enkelt krossa mina känslor så som han. När han blir ledsen, av vadsom, blir jag förstörd. Ännu värre om jag råkar få honom ledsen, för då förstörs jag helt. Han har lätt för att åka bergochdalbana i känslorna medan jag är mer stabil. Så det är sjukt ovant för mig att inte vara det nu. Jag är konstant glad som person ju och har varit det länge (she who's always smiling, high on life...) men med honom har jag gråtit mer än på år. Jag förstår det inte ens själv. Allt som mammor berättar att de känner för sina barn, alla känslorna och hur de kom så självklart, ungefär så känner jag med min Alex. Är han ledsen sårar det likt självklart mig.
Jag mådde bättre än vad folk kunde tro var på riktigt, på riktigt hög på livet, men när han åker ifrån mig blir allt bara tomt.

Även om han får mig att känna mig vackrare än annars, starkare än förut, så in peace with everything, motiverad, bra och stark... Så får han mig att känna mig så otillräcklig och på andra sidan av perfekt samtidigt. Det är ett bråk av motsatta känslor inom mig. Jag vill bli bättre för honom. Mitt förflutna, allt jag varit med om, får mig att känna mig som ett freak. Han tycker inte det, för inget valde ju jag, men jag känner mig så "smutsig" och onormal, helt enkelt bara otillräcklig och "fel". Innan var jag ok med det, men med Alex känner jag ett driv att bara bli bättre. Detta får mig också att gråta. Kan inte kontrollera mina känslor längre när han är med i bilden. Jag kan hålla allt inne när han är med och vara stark för honom, men så fort han åker brister jag. Med Danne, min bästis, känner jag mig ändå ok oavsett vad jag gör eller ser ut. Med Alex känner jag mig snarare bara "det finns bättre än du Maria så du måste ge mer, bli mer och göra mer".  Jag ser vad han förtjänar och känner att jag inte räcker vad jag än gör.

 

HUR kan han se mig som perfekt och ändå få mig att känna mig otillräcklig?

HUR kan han få mig att känna den högsta eufori samtidigt som jag gråter och bara vill bort?

HUR kan man ha haft ett så trasigt, skadat liv som jag och likt en Disneyfilm get blessed with denna sortens liv?

Jag tappade rädslan för att dö sista gången jag vinkade döden i ansiktet. När jag slutade vara rädd för döden helt och hållet tappade jag all rädsla inom mig för allt. Inget skrämmer mig. Hamnat mitt i gängbråk med knivar utan att jag blev minsta rädd eller när mnnen försökte, ja, det där i Stockholm...  Men jag är livrädd att han ska lämna mig.  Så mycket älskar jag dig Alex.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas