High On Life

Missären 2016

 

  Vuxit  på  insidan  &  utsidan  det  senaste  

när allt går fel - gör rätt


Planen var något helt annat...

 

 

 

Hösten 2016. Planen var diet, börja jobba helger, skaffa bra rutiner, äta nyttigt, träna mycket och jag hade SÅ många mål.
Det blev inte alls som tänkt. Som ni ser blev det inte alls som tänkt nej. 67 kg tung blev jag istället för fortsatte neråt vid 63 kg som jag var på när dieten föll. Skulle ner till 55 kg. Skulle tappa 8 kg men gick istället upp 4 kg. För jag orkade inte bry mig om något med mig själv eller mitt liv. Tröståt och körde bara tungt på gymmet, ingen cardio eller struktur ens.

Hösten 2016. Allt som inte skulle hända i en bra värld hände då. Känsliga läsare varnas nu (jag hade inte kunnat läsa detta i höstas)

Började med att en vän som haft cancer fick tillbaka den. Senare blev det bra men precis innan jul kom ännu en våg...
En av familjens närmsta vänner fick hjärtattack. Han överlevde, men det var precis.
Två av mina närmsta vänner började fundera på självmord och jag förstod att de var 100% seriösa.
Jag började tänka på mina självmordsförsök och fick flashbacks (läs nedan).
En i min parallellklass tog sedan klivet... Han tog sitt liv helt plötsligt och allt blev kaos.
Jag var som en psykolog till vänner som nu mindes föräldrars, vänners och egna försök till självmord. 
En av mina närmsta vänner blev misshandlad och åkte in på akuten.
Min bästis har mått extremt dåligt och när han mår dåligt mår jag minst lika dåligt.

 

Jag var ju på diet. Det började bra. Jag tränade bra, hade struktur på allt i livet, pluggade på heltid, jobbade extra, maten var uträknad och allt såg sådär superbra ut utifrån. Men ju mer som hände under hösten ju mer dog jag inuti och orkade ingenting.
Inuti var jag tillslut helt tom. Kände ingenting alls. Inte arg, glad, ledsen eller något. Bara helt och hållet tom. Precis som jag gjorde då när jag var döende sjuk. Att inte känna något och bli tom är en försvarsmekanism.
Jag gjorde allt för att hålla allt samman, "måste" göra det tänkte jag. Pressade mig själv till att inte vara svag. Fast det är inte svagt att må dåligt. Jag vet ju det. Jag vet det när det gäller alla utom mig själv. Ville vara stark åt alla andra, deras ljus...

När en i pallellklassen sedan plötsligt tog självmord kraschade allt för mig. Jag hade kämpat för att hålla suicidala vänner vid liv och nu föll en ändå. Mitt eidetiska (fotografiska) minne spårade ur. I några månader såg jag minnesbilder från alla hemska saker jag varit med om i mitt liv. De kom i mina drömmar varje natt (mitt minne minns allt jag drömmer) och när jag var vaken kom flashbacks helt plötsligt och starkt om och om igen varje dag. Kunde sitta på gymmet och behöva springa ut helt plötsligt för jag såg framför mig något gammalt. Mitt minne är så starkt så jag ser inte nuet, bara det min hjärna återkallar i detalj. Svårt att förstå om man inte har denna väldigt ovanliga och speciella egenskap (kunna utnyttja lite mer av minnesdelen av hjärnan). 

 

Speciellt mindes jag när jag räddade en väg från självmord. Han försökte ta sitt liv framför mig. Jag minns slagen när han försökte komma loss. Minns lukten och mängderna blod. Minns min andra väns ord medan vi slogs för hans liv. Hennes ögon var isblå, helt tomma och vitan röd. Hennes hår var ljusblondt och rosa från blod. Hennes kläder sönder. Hans panik var obeskrivlig och jag minns hur jag höll fast honom helt lugnt och försökte få honom stilla, medan han skrek att han ville dö... Minns varenda detalj.
Han var lång och säkert en 70 kg. Jag är kort, 164 cm och vägde då kring 40 kg. Jag höll ändå fast honom. Adrenalinet forsade och jag var beredd att dö för honom. Det sista han sa innan han åkte in på akuten var "jag hatar dig Maria. Jag ville bara få DÖ".

Jag sov ca 2-4 timmar per natt och var alltid trött. Ena dagen åt jag kanske 1 mål på hela dagen, nästa 2 mål, tredje åt jag allt jag såg om inte mer, fjärde orkade jag bara dricka, femte var det bara bröd och till mellanmål en hel burk jordnötssmör osv...
Hade ingen aptit eller hunger, men jag är inte mer än människa. Kolhydrater är så jäkla belönande. Mat är största missbruket som finns och jag tröståt. Detta är vad de flesta gör. Nästintill alla antingen tröstäter eller svälter vid stress och starka känslor. Jag som kan så sjukt mycket om näringslära och kroppen, studerat detta i år, borde ju veta bättre. Eller hur? Fast nej. Jag vet bättre ja, men jag är inte mer än människa = gör som andra människor gör i extrema situationer. Det är (tyvärr) helt normalt beteende.

Visst orkade jag sjukt mycket mer på gymmet tack vare all mat, men det var typ det enda positiva jag hittade i mitt liv. Gjorde listor för att bli mer potsitiv, men allt som var positivt var bara just det. Se sig själv i spegeln var en stor plåga t.ex. Jag kände inte igen mig själv och även omgivning började undra vd som hänt. Svullen konstant, jag som alltid var smal var plötsligt mjuk, orkade inte bry mig om hår eller smink, klädde mig bara i stora kläder... All min fria tid var jag på gymmet eller hemma och grät i sängen där ingen såg. Här och nu var jag så borta inombords att jag knappt orkade prata med folk. Det var sjukt jobbigt. Fick ångest när någon skrev i DM på insta, på fb-chatten, skickade en snap eller smsade. Vara social var fruktansvärt tungt.

Tillslut stod jag där och grät när en paralellklasskompis blev kär i mig och jag var tvungen att berätta att jag har en annan redan. Jag grät för jag var så hemsk människa för det... Grät när min bästis inte svarade i mobilen. Grät när jag glömde jag fick 2 fel på ett stort prov. Grät när jag inte orkade exakt samma vikt som förra setet i ett set till... Allt var så tomt.

Sedan kom nyår och mitt löfte skulle vara att bli hög på livet igen, oavsett vad som krävs att göra och i tid. Men nyår råkade bli bästa tiden 2016 och sådan sjuk underbar start på 2017. Allt vände dessa dagar. Sedan dess har jag sakta kommit tillbaka. Sakta men säkert faller allt på plats. Vikten tickar neråt igen. Skolan känns bra. Jobbet går bra. Mina vänner är gladare. De som blev sjuka är friska eller iaf nära till det. Mina flashbacks är färre. Jag kan sova 5-9 tim varje natt. Jag äter regelbundet och enligt mitt kostschema jag fixat och det känns superduper fint bra. Träningen är rolig och går framåt. Jag började må så så så så mycket bättre igen och nu, 20 januari är jag äntligen tillbaka till att vara lycklig. Jag känner mig ärligt hög på livet igen. Ett år av depp och drygt halvår av extremt depp senare är jag tillbaka till att känna mig som jag igen - High on life. Äntligen är jag tillbaka <3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas