High On Life

När ord inte räcker till...

 

  När  känslorna  tar  över  och  allt  bara  försvinner  

om det där som hände


När jag inte mår bra finns det alltid ett plåster som läcker mina känslomässiga sår  . . . 

 


Min kärlek;  dansen.  Den har bokstavligt talat räddat mitt liv bak i tiden. Den hjälpte mig också gå från mobbad och tjock, till en av de mest vältränade tjejer på skolan och bland "de populära".   (Visst tillhörde jag de populära, men att jag sedan vägrade hänga med de andra "poppis" och hellre alltid var med mina likasinnade, oytliga och riktigt udda nördar är en annan sak! De älskade ju mig lika mycket när jag var tjock och mobbad, vilket betyder allt!)  Om jag inte kan dansa vill jag inte leva mer. Så mycket betyder den för mig.

Som ni läste i ett tidigare inlägg höll jag på att bli  våldtagen  för ett tag sedan. Det var nära, men han lyckades inte så långt som han önskade. Jag kom undan efter en hel del kämpande (tack och lov!)  men det har ju självklart satt sina spår. Det märks mest på hur jag behandlar mig själv. Har skitsvårt att bry mig om mig själv just nu. Sover alldeles för lite, skiter i vad jag har på mig, håret får vara hur det vill, äter mat jag inte borde och i spegeln ser jag inte längre mig själv. Jag har gått upp i vikt och ögonen som folk brukar kommentera "lyser på ett unikt, ovanligt sett av fullständig kärlek", likt jag vore hög på livet, de ögonen är trötta och tomma. Både för att jag sover dåligt och äter skit, men också för att jag inte mår bra. Jag avskyr hur jag blivit. Avskyr att se min kropp bli till det värre och inte i närheten av vad som är jag. Avskyr att känna mig fånge i en annan människas kropp.

Jag saknar mig själv mer än jag kan sätta ord på. Saknar att se mig själv i spegeln och le, gå på stan och inte bry mig om hur jag ser ut, se framsteg i träningen, äta hälsosamt och BARA VARA JAG. Nu är jag långt ifrån jag och jag saknar mig.

Igår tog känslorna över totalt. Kändes som jag skulle explodera inifrån... Sprang hela vägen till gymmet, en kvart i lätt uppförsbacke, struntade i om folk på gymmet stirrade på mig när jag tårögd sprang igenom hela gymmet, längst bort, uppför alla trappor och in i den tomma gruppsalen. Slängde av mig ryggsäcken och jackan, utan att se mig för vart. Höjde musiken tills allt annat ljud försvann och lät mina känslor komma ut i rörelser. I två timmar dansade jag där inne. Stannade inte upp mer än en gång för att sätta upp håret. Jag dansade ut allt jag tänkte, allt jag kände, allt jag varit med om och alla ord jag ville få sagda.

Tillslut darrade hela kroppen och mitt plattade hår var lockigt igen. De var så blött att det droppade om det, mitt långa lockiga hår. Ansiktet var så blött att det såg ut som jag doppat det i ett badkar. Jag som har svårt för att svettas ändå. Då kanske ni förstår hur intensivt jag hade dansat? Jag kände efter i någon sekund och insåg hur jag tagit ut mig. Insåg att jag hade endast druckit en juice och alldeles för mycket kaffe på hela dagen, fastän jag hade tränat tung styrketräning i två timmar på morgonen... 
Kroppen föll ihop på marken och jag grät till musiken i öronen. Samtidigt som jag grät så att magen hackade så fortsatte jag röra kroppen, dansade liggandes på marken till orden i lurarna;   "I'm so sick of love songs. So tired of tears. So done with wishing somone was here. So sick of love songs... So why can't I turn off the radio?"    Medan tankarna gick;  jag är så trött på kärlekslåtar när inget är sant. Vill inte gråta mer inombords. Vill inte önska att någon var här, men jag känner mig så ensam. Så trött på alla osanna kärlekslåtar... Så varför kan jag inte sluta hoppas? Varför kan jag inte sluta lyssna? Varför vill jag tro att någon kan älska mig för den jag är, som jag är, när det verkar som det bara finns de som vill ha endast min kropp... Why can't I turn off the radio?

När tårarna var slut och endorfinerna kom så blev jag fruktansvärt trött. Trött och glad. Jag mådde så sjukt mycket bättre nu. Började gråta igen då, men av glädje och lättnad. Dansen är min terapi, jag fick äntligen säga det jag behövde få ur mig. Nu finns det bara en person i världen som kan göra allt bra igen - jag.

 

Låt det som inte dödar dig göra dig starkare.

Låt inte dina misstag bli dina förluster, utan lärdomar.

Du är starkare än du tror och du klarar mer än du förstår.

När folk försöker slå dig till marken, ställ dig upp igen och visa dem att det bara får dig att sträcka dig längre.

Visa dem som ger dig hat att du inte ger något tillbaka, för du är endast fylld med kärlek.

 

Du är värd att må bra, Maria. Du kommer snart stå där och vara mer hög på livet än du var innan detta och du kommer vara starkare än du någonsin varit. Snart kommer du se dig själv i spegeln igen, se de kärleksfyllda ögonen, med ett sant leende och en utstrålning av HighOnLif och med stolthet tänka  "det  där  är  faktiskt  jag".  Snälla Maria, lyssna på dina egna ord.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas