High On Life

Dansade på Elitnivå

 

 

  Min  bakgrund  som  ni  inte  hört  om  förut  

dansös på elitnivå


En del av mig ni inte fått läsa om förut

  

 

 


När jag var knappt ett halvår gammal märkte min familj att jag kunde hitta takten i all musik.
Min pappa ville bli något inom dans som ung, så han blev salig när han såg detta. Jag var familjens egna lilla partytrick! 

 

Något år senare vickade jag på höfterna så fort jag hörde musik, fastän jag inte kunde gå ännu.
Nu var mina bröder i den ålder att de dejtade tjejer  (väldig sladdis som jag är)  så nu blev jag deras tjejmagnet. Hundtricket var old school, nu var det dansande bebisar som gällde!

 

När jag väl var gammal nog att börja i dansskola tvekade ingen av oss - jag fick börja direkt.
Jag var en mullig liten boll och mobbad som skam. Men när jag dansade var det ingen som retade, för alla såg hur snabbt jag utvecklades.

 

Jag ville bli balettdansös. Var överlycklig när jag kom in, men valde att sluta efter några veckor.
Kanske fem år gammal och enda anledningen jag slutade var att min lärare och de andra eleverna ansåg mig vara för tjock. En balettdansös ska vara mager och elegant, inte en tjock unge... Till familjen sa jag att jag slutade för att det "inte var så kul". 

 

När jag skulle sluta mellanstadiet fick jag sluta... Danslärarna kunde inte lära mig mer sa de.
Nu i efterhand inser jag att de inte var så jätteduktiga. De kunde dansa bra, men de kunde bara de steg som de lärde ut. Det är skillnad på steg i en koreografi och att bara dansa, göra egna rörelser och gå känna musiken.

 

Något år innan detta hade jag börjat på en annan dansskola samtidigt. Där var det en tjej som lärde ut streetdance.
Hon snappade upp mig tidigt och flyttade upp mig till bättre grupper gång på gång på gång... Efter några år dansade jag med vuxna som dansat street dubbelt så länge. De behandlade mig som skit bara för att jag var så mycket yngre än de. Jag minns att jag ändå behandlade dem som vänner.

 

Några år senare fick jag sluta även här. Dansläraren sa att jag var nu bättre än de i denna grupp och jagkunde bli deras lärare.
Hon såg också hur de andra hatade att jag var så duktig. Inte visste de att jag stod hemma framför speglar och dansade i timmar nästan varje dag, övade steg på raster och så fort musik kom på studerade jag takterna och försökte lära mig läsa av hur nästa del av denna främmande låt ska bli. Eller att jag stretchade varje dag och lärde mig koreografier från youtube. 

 

Jag började lära mig själv från nätet. Kollade på musikvideos och härmade. 5 min av ett klipp kunde ta som minst en timme att lära. Detta var innan folk lade upp koreografier. Så jag fick tänka spegelvänt och öva sekund för sekund...
Nu dansade jag alltid ensam. Det var bara street som gällde. Jag mådde så fantastiskt när jag dansade. Det var så gott om enda tiden på dagen som jag mådde bra. I skolan mobbades jag, hemma kände jag mig ensam, men musiken omfamnade mig alltid och dansen var mina känslor.

 

Mina föräldrar anmälde mig till att dansa med BOUNCE. Två somrar på raken dansade jag med mina förebilder i veckor.
Min depression försvann dessa veckor och jag grät av glödde varje dag, för jag hade aldrig förut mått så bra.
Andra sommaren där hade jag fått mina ätstörningar, men allt försvann dessa veckor. En dag i början minns jag hur Anton Ewald  (sångaren från Mello you know)  som då dansade med BOUNCE upptäckte hur yr jag var efter 3 timmars dans. Han verkade förstå varför och pratade med mig. Efter det åt jag som en häst! Dansen gick bättre då och jag mådde som en prinsessa.

 

Hösten efter den sommaren upptäckte en dansare mig på stan, när jag dansade på skoj med några vänner. Han visade sig vara ägaren av den nya stora dansskolan här - den första rena streedance skolan!
För mig var det fuldans, men han såg talang och mina känslor till det jag gjorde. Han skulle bestämt ha med mig i sin dansskola. Jag ville inte först, men han lyckades tillslut övertala mig tillsammans med sin dansare till bästis som också jobbade där. 
Här var det ingen som mobbade mig. Vi var som en familj. Ägaren såg mig som sin lillasyster och även fast han kunde vara väldigt hård så syntes det verkligen hur mycket han älskade mig. Vi var verkligen som en enda stor familj.

 

Han valde ut mig och en handfull andra av flera hundra till att vara med i skolans tävlingsgrupp. Vi skulle sedan delta i Skandinaviens största danstävling och vi skulle ha med alla stilar inom street.
Nu dansade jag extremt mycket; 16 timmar i veckan. Utöver det var det skolidrott samt att jag sprang, cyklade och gjorde styrketräning med egna kroppen som enda vikt. Det var sjukt kul och jag hade äntligen folk som behandlade mig fint. Det enda som felade var mina ätstörningar, men jag berättade aldrig om dessa för min tävlingsgrupp. Vi var så nära varandra att jag visste hur det skulle få dem att bryta ihop. Denna grupp var mer än bara vänner. Vi var mer än "som familj". Vi kallade varandra till och med för familj nu.

 

Ett halvår senare åkte vi upp till Stockholm. Vi dansade vår egenkomponerade koreografi och placerade oss bland de bästa. Vi vann inte, men vi var sekund ifrån att göra det.
Om ni förstår vad jag menar med "sekunden ifrån"... Ja, vi var näst bäst. En galen känsla det där! Vi hade inte sovit på dygn nu eller ätit något vettigt och de senaste veckorna tränade vi tills vi grät av utmattning. Nu var vi här och vårt slit visade resultat. Så sjukt lyckliga var vi.

 

Efter den tävlingen slutade jag att dansa. All min dansglädje försvann i prestationerna.
Så många timmar av slit och alla gånger som lärarna skrikit på mina vänner, kallat dem för så hemska saker och gruppen sprungit efter varandra när de flytt ut i gråt eller skam eller rädsla... Jag var de alltid snällt mot, för jag gav alltid 110% och sket i alla skador eller sjukdom, men de andra hade det riktigt tufft. Var med på några shower med gruppen, men sedan var mitt dansliv över... Trodde aldrig mer jag skulle dansa. Lyssnade inte ens på musik under flera år. Stängde av alla radion, lät inte telefoner ringa, höll för öronen i butiker... Gjorde allt för att slippa känna denna fruktansvärda tomhet och extrema smärta som skav värre än knivar  (trust me, I know).

 

Nu är det XXX år sedan detta hände. Först nu har jag börjat dansa igen och det var för att jag började lyssna på musik igen.
Först nu har jag hittat tillbaka. Tillbaka till vem jag är. Detta är alla mina känslor och framförallt är det kärlek. 
De senaste veckorna har jag dansat nästan varje dag i en av salarna på gymmet. Jag kan inte stå still längre. Musiken är på nästan dygnet runt och alla känslor flödar ut likt vågor från ett hav. De är mer som tsunamis. När jag dansar är jag bara jag och det finns bara här och nu. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas