High On Life

Låt mig bara få äta!

" Får jag bjuda ut dig?  Något seriöst alltså.  Tänkte typ bio och middag.  Skulle vara mysigt "

 

" Förlåt, men jag kan inte... "  

 

...se det som mysigt, lade jag till i mitt huvud.

 

 

 

I snart år har jag undvikit att äta med andra. Du kan fråga min familj och vänner, alla kommer säga samma sak, de har inte tänkt på det kanske, men de har inte sett mig äta eller iaf inte sett vad jag äter mer än enstaka gånger dessa år. Inte ens de jag bor med vet vad jag äter! De ser vad som köps hem och finns hemma, men inte mer än så. Min mamma kan ibland bli orolig för "du äter ju bara kvarg, nötter och grönsaker" hahaha    Nej, det enda av mina mål hon SER mig äta är kvarg med nötter på kvällen och ofta råkar jag ta de grönsakerna hon tänkt ta. Därför tror hon så. Att mitt minsta mål mat på dagen är kvargen med nötter och att grönsakerna inte är mer än litet tillbehör ser hon ju inte.

Grejen är den att jag inte orkar med att bli dömd, bedömd och tvingas förklara och förklara allt jag äter längre. 

För snart två år sedan var jag så trött på att aldrig få bara äta att jag nästan slutade äta. Kunde fasta en hel dag för att jag inte var ensam under hela den dagen. Ändå tyckte jag det var så värt det.

Tänk dig själv att VARJE, ja helt ärligt VARENDA JÄKLA GÅNG du ska äta något så börjar de du är med analysera din mat.
"Varför äter du det där?  Är det nyttigt?  Hur kan du äta så mycket?  Är inte det lite lite?  Du åt väl likadant igår och i förgår, har du fått ätstörningar eller?  Det där är ju inte veganskt, hur fan kan du äta det där?!  Wait, är det veganskt, du är en sådan där alltså... Vad är näringsvärdet i det där då?  Skulle jag se ut som du om jag åt det där?  Du äter som en man!  Äre gainzdags igen redan?"

ALDIRG kan jag äta och det är bara som för alla andra, en människa som äter mat för att hon behöver det och vill.

ALLTID kommer kommentarer och frågor, blickar och någon som dömer. För mycket, för lite, finns döda lik i matlådan, konstig som äter veganskt, någon räknar ut näringsinnhållet och skriet det åt en medan en annan ställer 100 frågor om näringen...

Värsta av allt är dock när någon drar upp att man för flera år sedan hade äs... Ja, jag VAR sjuk då. Jag VAR besatt av mat då. Jag ÄR frisk och fri nu. Jag ÄR inte minsta besatt av mat idag och just därför vill jag få äta mat, för det är just bara mat, något vitalt som ska vara njutningsfullt och ge energi, precis som alla andra friska människor som äter och pratar om annat än ens matval 24/7.

 

Tillslut orkar man inte mer.  

 

Förlåt alla vänner och familj som vill ha med mig på aktiviteter à la äta ihop eller "bara" ta en lunch.
Förlåt alla killar (och tjejer iofs) som ber mig om dejt och vill bjuda på middag. 

Jag tackar inte nej för att jag inte gillar er. Jag kan bara inte se något som helst mysigt eller kul i att äta med andra. En kaffe, någon smoothie eller annat litet ting som proteinbar eller rawfood boll kan gå. Men jag kan inte njuta. Jag kan inte tycka om situationen eller det jag äter. Jag är gärna med er, men skippar maten. För ni märker det nog inte själva, men det kommer i 9 fall av 10 en kommentar och frågor om vad jag äter, varför och min mat är aldrig "bara mat".

 

 

 

" ...men vi kan väl ta en promenad? "

" Sure Maria! Det är med mysigt "

" Toppen! Jag vet en jättefin plats på berget, nära skogen... "

...långt ifrån all mat, där du inte kan lura med mig att äta, så jag kan få tycka om dig ändå.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas