High On Life

Ett liv är som en knäböj

Detta inlägg skrevs för ca en månad sedan, men då min blogg legat nere pga tekniska fel så kommer det först nu...
Så har också mycket mer på g nu framöver här!

 

 

  All  I  know  is  everything  is  going  to  be  alright  

believe . do . achieve 

Livet är som en knäböj - det går upp och ner!

 

Ibland går allt underbart fint, likt parallella böj. För en med svåra knäproblem (tack dansen) och lika mycket ryggproblem (också tack vare kära dansen) så är parallella knäböj det bästa för både kroppens hälsa och för att bygga mer gluteus (rumpa) än ben.
Ibland kommer man för långt ner och den djupa böjen gör ont överallt förutom i de rätta musklerna. Längst ner börjar du undra hur fasen du ska ta dig ur detta, hur du ska komma upp igen utan att ta sönder något eller bli skadad... I slutändan lyckas du ändå alltid ta dig ur djupet där du sitter. Någon gång råkar du skada dig på kuppen, du kanske råkar hamna där nere i djupet för många gånger fastän du verkligen försöker, speciellt när du försöker vara (FÖR) duktig genom att ha på för mycket vikter eller tankarna snurrar sönder i huvudet... Oavsett så kommer du ändå alltid upp igen. Även om du inte trodde det - DU KLARAR DIG ALLTID!

Såhär är även livet. Ta allt du läste precis och applicera på livets gång. Du märker nog nu att detta är precis hur det är i livet. Vi har dalar och toppar. Vissa dalar tär sönder på oss, då vi undrar hur vi ska klara oss och kanske gör dumma saker... Precis så har vi även vissa toppar som får oss att gråta av hur bra vi mår och inte kan kontrollera alla dessa överfyllande positiva känslor.

Jag har känt sista åren här att mitt liv har slutat med sina gråzoner, likt sekunderna mellan djupet och toppen på min böj börjar försvinna. Det är en konstant djup med krigande att ta mig ur det och sedan fastnar jag på toppens topp av eufori och lever hög på livet där jag gråter och gråter för helvetes jävla gud vad jag mår BRA. I denna okontrollerade glädje glömmer jag bort tekniken och råkar hamna där nere under parallella knän igen och känner en tår rinna ner igen, men inte av minsta glädje. 

Mamma säger att jag alltid varit sådan. Det är som att olycka och ovanliga hemska saker dras till mig PRECIS som också de största lyckan och ovanliga stora glädjen kommer till mig.

Jag menar vilken 20-åring mer än Maria har varit med om flera misshandel/ tortyr så svåra att hon tappat en stor del av sin känsel och fått PTSD av det, varit med om våldtäcktsförsök, haft förföljare så vi fick skydda mitt nummer, har försökt ta livet av sig, varit så deprimera at hon blev paralyserad tillslut, spenderat 6 år i grava ätstörningar så svåra att hon fick flytta in på behandlingshem över ett år och enda anledningen att hon som är jag inte klarade va att äta var för att när du svälter fungerar inte hjärnan och dina minnen försvinner därför.... Jag har fotografiskt minne och minns alla misshandel, tortyren och våldtäcktsförsök m.m. i detalj... Men när jag inte åt försvann minnen och det kändes så skönt att slippa se allt och känna allt på repeat om och om igen varje dag och ha mardrömmar varje natt. 

Däremellan har vi samma tjej som var känd som bebis för att inte kunna sudda ut leendet på. Min bror slog mig och jag kramade hans ben med ett leende, för jag ville visa att jag älskar ju dig. Ungen som det inte finns en bild på i hela huset där hon inte ler. Som kompisarna alltid sa att de älskade hur hon alltid, alltid var positiv, glad, skrattade och fick alla andra att må bra. Hon som ingen kunde komma ihåg namnet på på gymmen när hon började träna, så bakom ryggen döptes hon till "hon som alltid ler" och de flesta visste precis vem detta var, för jag sågs aldrig utan ett leende och lysande ögon. Samma tjej som idag kallas "HighOnLife" och är bland det första du hittar om du googlar mitt smeknamn, för folk säger att jag verkar som hög på livet. Tjejen som blev scoutad av modellagenturer två gånger, blev utvald att blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal, är en av de enstaka procent som både överlevt och blivit helt frisk och fri av en av världens farligaste sjukdomar och blivit ombedd att skriva en bok såväl som föreläsa om just den resan. Hon som också råkar komma in på VIP-fester med kändisar för hon åt glass på rätt ställe eller får gratis livstids träning på en stor gymkedja för hon hade en så fin personlighet...

Ibland skulle det vara skönt att bara köra bikini fitness övningar och fastna i maskiner. En plan för allt och bara tåga in med stödhjulen på in i mål och coach som puttar överallt, bromsa och bromsa, med ett dl mått i ena handen och scheman, skrivet av någon annan, för ALLT i andra... Det sätt de flesta lever på, men jag vill kalla det att ta det säkra framför det osäkra i livet, om än inte mer som att inte leva livet, utan bara vara vid liv. Så känner jag. Normal och lagom lockar inte mig, även om det är säkrast.

Jag är däremot trött på alla gånger jag fallit ner under parallell det senaste och fastnat i djupet. Min tanke är att de senaste gångerna har jag egentligen fallit pga min prestation-prinsessa-personlighet, mitt duktigflicka-syndrom som pappa kallar det. Jag vill för mycket och vara för bra, sätter kraven på mig själv så otroligt högt att jag inte kan komma dit utan att bryt ner mig själv på vägen. Vi är många tjejer som är såhär, varför min pappa kallar det duktigflicka-syndrom. Dock vägrar jag sänka mina mål. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan... Och nu vet jag varför jag faller ner.

Jag behöver en passare.

Ensam är inte lika stark. Jag står där med 140 kg på axlarna och ja det går - jag är stark! - men i huvudet finns alltid tvivlen som undrar om jag kommer klara det. Det är den tvivlen som dragit ner mig flest gånger. Jag behöver någon som står bakom mig, har min rygg genom allt och kan hjälpa mig när livet blir för tungt. Det är det där tomrummet som sabbat så galet mycket för mig och ännu mer sabbades min kropp när jag ställde helt fel passare där bakom flera gånger om nu...

Men vet ni vad? Jag har en där nu som faktiskt får mig att känna att jag klarar en till rep. En som får mig att känna "ett till set, det känns omöjligt, men fuck it - vi kan ett till set!"   Ett sms när jag är sjuk. Ett till imorgon igen, samma fråga och ett hjärta. En fråga om hur det går med nya kosten, hur det känns. Små justeringar i tekniken, små saker jag inte tänkt på ens. Många svar på många stories på insta. En passare som får mig att vilja mer. När jag gick över parallell denna gång var jag inte ensam. Egentligen kom han in jag var på en sådan där topp topp topp, men då hade jag en annan passare som jag trodde ville hålla min rygg... Men när det blev för tungt för mig tappade min han fokus och det var här min nye hoppade in och han räddar mig nu. Jag känner mig trygg. Jag vågar lägga på mig de där 140kg igen för jag vet att jag är stark och jag vet att min passare har fokus på mig när jag står där. Att känna vi istället för ensam är nytt göt mig, men det känns bara så bra och så ...tryggt.

Nu vågar jag böja igen och jag vågar öka. Ska bara bli av med min lunginflammation och viruset i tarmarna så BÖJER VI!

(I allt här använder jag massvis av metaforer blandat med de verkliga sakerna. Har en hel del fina budskap här och MASSA NYA HEMLISAR om mitt liv som jag inte kan/ får/ vill berätta än ... Så vill ni veta vad som pågår i mitt liv nu så får i läsa igen och kanske igen så kommer ni se att jag gömt mycket nyheter bland lärdomar, försök att vara vis och klok.. PUSS)

School feels

Du är min lycka

 

  Lycka  i  tre  ord  för  mig  

att vara din

 

Min hamster börjar bli stor nu

 

 

 

 

"Men neeeej! Du får inte kraaama miiig!" skriker han och jag bara ler, för han gör ju inte motstånd och i smyg älskar han ju detta.
Vi står på en lekplats i Stockholm, mer exakt Södermalm och han håller min hand. I andra handen håller han en glass (förlåt bror, men det är min rätt som faster att få skämma bort barnen) som han fjäskade sig till i affären nyss. Lillen frågar varför jag har så annorlunda ben i jämförelse med pappa och mamma och jag svarar att jag är så stark så mina muskler var tvungna att bli såhär stora för att kunna hålla inne all styrka. Lillen tror mig inte, för jag är ju tjej. Han jämför med Hulken och hans muskler, jag skrattar och kan inte annat än le nickande. Han tror mig dock inte riktigt... Ja, faster är ju stark och brukar orka mycket mer än pappa, farbror och farfar i allt vi hittar på.. Men Maria är ju tjej och superhjältar brukar vara killar, säger han till mig.

Lillen hoppar till. "JA! JAG VET EN LEKPLATS SOM PAPPA ÄR BÄTTRE ÄN AAAALLA ANDRA PÅ!"  Han drar mig i armen och vi halvspringer bort till en lekplats med en enorm klätterställning. Wow, tänker jag för mig själv, för denna var inte dålig.
"DU ska klättra upp där! Det klarade inte de andras pappor nästan alls och pappa kunde men han var också sååå långsam!"
Jag pekar på klacken på mina skor, men nej jag får inte ta av dem för han. Maria ska bevisa att hon är stark nu menar han.

Efter att jag klättrat upp och ner flera gånger och var riktigt snabb blir han tyst. Faster var bättre än alla pappor. Det här väntade han sig inte. Han sa en sak som fick mig att bli helt rörd: "det kanske finns en tjej-superhjälte ändå, det kan få vara du". Jag klättrade bort till han och hoppade ner, gav honom en stor kram och bara stod där en lång stund. Denne lille kille är verkligen en av de finaste saker jag har i mitt liv. Mina ben må vara konstiga för, lillen kanske mobbar mig för att jag inte får äta glass (diet är kul osv) och skrattar åt mig när jag klantar mig 24/7... Men gud, jag skulle ge mitt liv för dig utan minsta tvekan. När du springer fram till mig och ropar mitt namn, slänger dig i mina armar och skryter om mig. Du får mig inse vad kärlek verkligen är.

Nyttig ProteinRIK Varm Choklad

 

  En  stor  kopp  varm,  gräddig  kärlek  

vi går mot mysigare tider

 

Mycket har hänt sedan vi sågs sist, kära läsare

 

 

 

Ett citat som passar väldigt bra för att summera varför jag skrivit mindre denna sommar, om så ens övhtg sedan i våras, så är det "When or if you see me less, it's because I'm doing more". Denna gång much, much more... På gott och ont. Det onda är ändå ont jag valt själv, för att i slutändan kommer dessa ge mig så mycket gott. Har under denna sommar mognat mer och snabbare än på länge med. Känner mig lugnare inombords och mer säker i mig själv, trygg i livet på något vis. Trygg i mitt kaos. Hittat lugn och trygghet, en acceptans och "damn I like this" i detta som är mitt helt galna kaos och virrvarret. Det är MITT kaotiska virrvarr ändå och det tar mig dit jag vill. För andra som tittar in finns inte en röd tråd, men dessa människor vet inte heller hur man tar sig dit jag ska. Kanske också därför så få också kommer så långt som jag siktar på?
(Ni märker säkert redan på hur jag skriver att jag är lite kaos haha  Jag ser fokuset i kaoset, men ni kanske inte håller med..)

Mer om det i ett senare inlägg nu!
(Håll fokus Maria, det var ett recept du skulle lägga upp)

 

HÖSTEN ÄR HÄÄÄÄÄÄÄR!
Här börjar löven ändra färg och falla ner nu. Det blir mörkare och mörkare för varje dag, morgonen är kylig på ett isigare sätt än under sommaren, solen försvinner allt mer under dagarna och folk har börjat med höstkläderna. Jag ser fram emot denna mystid! Invigt min mystid med att skaffa Netflix för att ensam titta på skräckfilmer varje kväll. (Netflix and chill? Nej, ser jag film så ska jag se hela filmen oavsett vad och min nalle sitter oftast mest bara snällt bredvid och klagar inte hahaha)    Tänkte kolla film medan jag kör cardio men mest bara kollar jag skräckisar när jag inte kan somna, haha. Det och varm choklad är MYS!
Och vad är ändå mer höst och vinter än varm choklad ändå?! Varm choklad är skidsemester och regniga dagar. 

 

Denna varma chokladen här är SÅHÄR god. Gräddig men utan grädde. Fluffigt len som chokladmjölk man blandat ner vispad grädde i och smaken är riktigt rik. Perfekt som mellanmål, del av frukost, innan läggdags eller efter gymmet. För utöver att den smakar så gott så är innehålet också riktigt bra med mycket protein, lite fett från mandel och nästa inga kolhydrater!

 

 

HOT  PROTEIN  COCOA

 

En riktigt stor mugg:
1 skopa B. P. chocolate whey  (godaste!!)
4 dl osötad mandelmjölk
1-2 espresso 
2 tsk Nick's Chokodrink* (tryck på det rosa)

How to:
Värm mandel mjölken till ljummet och ha i espresso. Vill du inte ha kaffe så kan enkelt bara hoppa över den.
Häll i proteinpulvret och kakaopulvret och vispa direkt. Vispa snabbt och ordentligt, för annars klumpar det sig!
Värm sedan till så varmt du vill ha det, rör om ordentlig igen och NJUT!

 

Näringsvärde per port:

185 kcal
30g protein
6g fett
2g kolhydrater

 

* kan bytas mot kakao

 

 

Ni vet att det är sant...

Kapad på tinder - du matchade inte med MIG

 

 

Går in på Instagram och möts av en hel drös nya DM. I ett av dem finner jag detta;

"Tja! Visste väl att du hade en insta ;)   Vad säger du om helgen nu då? Du svarade ju inte på Tinder men hittade dina bilder här, så hoppas jag inte stör, vill bara känna på den där kudden du pratade om och se om den är äkta som du säger. 17 vid stadsbibblan?"

 

Mina tankar snurrar... Vem är du? Har inget minne av den konversationen. Var hittade du mina bilder mer än insta, då jag bara har dem här och några på min blogg? Jag svär på gud att jag aldrig ens hört ditt namn förut! Vänta va, Tinder finns inte på min mobil! Du störde mig inte men du fick mig till att tappa mitt lugn. 

 

Läser ett DM strax nedanför och där skriver en annan man en liknande text. Han menar att vi ska ha pratat på Tinder över en vecka och han är hocked på mig. Eller ja, den där han trodde var jag.

 

Ett tredje DM från en tjej ligger där med. Vi ska med ha matchat på mitt Tinderkonto - SOM INTE ENS EXISTERAR.

 

Eller tydligen existerar det ju nu... Jag visste dock bara inte att jag hade ett.

 

Tillslut hittade en kompis det kontot som skulle vara jag. Personen hade tagit bilder från min insta och skrivit i bion att jag var den som jag faktiskt är, men överdrivit så jag verkade alldeles för bra (det var rätt snällt ändå kanske). Min kompis tyckte vi måste matcha med den som spelade jag och skickade iväg en superlike. Om personen bakom mitt konto hade varit jag hade den inte swipe'at min kompis höger. Min kompis är fett snygg och sjukt galet fin personlighet - men hans bilder var för hemska, haha. Personen bakom kontot var ju dock inte jag så hen swipe'ade honom tillbaka till höger. Nu började det spännande...

Istället för att flörta eller säga till att vi vet hens hemlis så fick jag ta över hans konto för att skriva med låtsas-jag. Hen spelade mig inte bra alltså. Kändes inte ens likt mig! Skrattade ju inte ens åt mina solklara skämt haha

Efter ett tag bad jag om "min" snap och "jag" gav den till mig. Det blev här allt fick sluta - på snap. Väl där filmade jag mig själv och skickade till puckot. Den fick nog lite panik för kontot på Tinder där den låtsades vara jag försvann och likaså gjorde dens snap. Fick aldrig se hur hen ser ut, men jag vet att jag inte har någon tvilling. 

Människor slutar aldrig fascinera en...

Tillbaka igen

 

 

Hej kära alla!

Ett uppehåll här har det varit igen. Fundera på att komma tillbaka nu och ha lite annan inriktning. Mer bara det jag känner för att skriva just nu. Mer om mina vardagar, självklart massa fitness och träning fortfarande för det är fortfarande vad jag brinner för, men jag vill skriva mer om vad jag också känner är otroligt viktigt; nämligen insidan. 

När du lever som ung person i dagens samhälle är det SÅ mycket yta. Är du inom sociala medier mycket blir det ännu mer så. Jag som också modellar och nu är ansikte utåt för företag känner ännu mer press konstant på hur jag ser ut. Jag har aldrig varit ytlig och är allt annat än ytlig nu med. Det är inte det jobbiga för mig här. Det som är jobbigt är hur jag märker att folk behandlar mig olika beroende på hur jag ser ut. DET ÄR HEMSKT. Jag vill inte att folk behandlar mig bättre än någon annan för att de anser att jag ser bra ut. För jag vet att dessa människor kommer sluta behandla mig såhär bra så fort jag går upp eller ner några kg "för mycket" i vikt eller skulle något händer som är jobbigt för mig. Då försvinner de. Jag har fått det bevisat i flera år nu. 

Det senaste har jag haft det tuffare än på många år. Värsta tiden sedan jag var svårt sjuk i äs och depression. Först att A mådde dåligt, sedan gjorde vi slut, därefter fick jag en skada på min ämnesomsättning och har nu hypotyreos vilket betyder att jag varit sjukt trött, hade mens konstant i drygt 2 månader, mycket kramper i hela kroppen, ibland så ont att jag inte kan sova,gått upp många kilo på denna korta tid och ser nu inte ut som jag så kämpade för innan + kan lägga på mig några extra kg vätska vid för mycket ansträngning... Och det där sista har jag fått höra så mycket nu att jag vill slå sönder något ibland. Från kvinnor får jag en del hat, för nu ser jag inte lika perfekt ut. Från män har jag fått mestadels ny nivå av obehagliga kommentarer och blickar. Det är som om människor tror att om du är väldigt kurvig så är du troligtvis sexgalning med... Snälla rara ni. Jag om någon är inte någon fuckgirl. Jag måste ha känslor för någon för att bli attraherad så typ. Därför är det sjukt obehagligt hur män beter sig. För jag kan inte se något smickrande i det. Och jag kan inte förstå varför andra tjejer beter sig som de gör. Det är inte jag mot du, det är vi, och vi är båda tjejer och vet därför hur hemskt det kan vara. Vi står tillsammans tjejer, ok?

Nu senaste har allt börjat vända igen. Tar nu medicin som ska återställa ämnesomsättningen och har börjat på kostschema för att hålla koll på kroppen så den mår så bra som möjligt och inget går för fort fram. Jag har börjat träna igen, bytt gym (SÅ SKÖNT), känner mig helt över A, mina riktiga vänner har jag kommit ännu närmre nu, jag jobbar och smärtorna i kroppen blir allt mindre tack vare LPG jag går på varje vecka (kroppsstruman man har på då är helt sjuuuuukt fulsnygg! haha). 

Det ska bli ännu bättre nu. Det blir bara bättre och det ska fortsätta nu. Mer ska komma upp här och vill ni ha mer av mina recept + näringsvärde på allt så glöm inte kolla in min sida hos Deffa.

 

MASSA KRAMAR FRÅN MIG!!

I found it so..

SPORTGALAN 2017

 

 

 

Ni kommer väl till Sportgalan i helgen?!

Jag kommer stå med Lohilo i deras bås båda dagarna som vanligt :)   MASSA proteinglass, kramar, dans, gött häng och skratt bjuds det på, as per usual. Sportgalan är ungefär som fitnessfestivalen, men nu i Göteborg och det är precis som FF rena drömmen, paradis för alla fitnessfrälsta! 

Hoppas vi ses där!!!

Nytt gym för gamla Maria

 

 

 

Jag bytte gym för säkert 2 månader sedan. No more Nordic Wellness. Jag har testat alla gym i Jönköping nu och det var helt rätt beslut. När jag kom till Cardio Club, som var sista gymmet kände jag en liten hopplöshet i mig. Jag ville träna, men jag ville inte vara på gym. Så har jag känt länge på Nordic. Jag älskar att träna och vill träna jämt, men jag mådde så dåligt av att vara på Nordic, Friskis, 24/7 och Junex m.m. Jag klarade inte av de obehagliga blickar jag får från män, sexistiska kommentarerna eller hur tjejer beter sig mot mig nu när jag inte längre är en svag planka. Jag gömde mig i XL-hoodies från mansavdelningen och försökte undvika all ögonkontakt. Jag ville ju bara få TRÄNA...

Dessa tjejer har jag aldrig pratat med, men de ger mig bitchblickar likt de tror jag är förmer. Nej, jag är tjejen som vill hålla uppe dörren åt dem och bli allas vän. På gymmet är jag en av de som försöker visa upp sig som MINST. Lever i hoodies...

Dessa män kanske tror jag blir glad av alla blickar, när de stirrar, följer mig med blicken när jag kör mina mark eller blir intresserad om jag hör att de finner mig "sexig" eller något... De har så jä'la fel. För ett år sedan var jag med om våldtäktsförsök så allt de gör är att få mig vilja springa ut från gymmet NU. Så igen, även om det är mitt i sommaren, jag har min hoodie på.

På Cardio Club fick jag träna ensam. Inga blickar. Tjejerna kom fram och ville prata, för de var imponerade och ville ha tips. Männen visade respekt, kanske fick blickar, men de var snälla, leende blickar. Ingen tävling bland tjejerna och inget objektifierande av männen. HERREMINGUD VAD JAG ÄLSKADE DETTA!!! Träningen blev så kul igen. Jag brast ut i gråt hela veckan där. Varenda pass. Jag bara grät och grät. Var så lycklig här. Allt i livet har efter det blivit så obeskrivligt fint igen. Träningen är ju inte bara en hobby - det är en stor del av vem jag är. Var inte jag ett tag där innan, men jag blev mig själv igen nu.

Efter 5 dagar vågade jag träna i linne och tights (på bilden har jag min pojkväns jätte-hoodie, men uppdragen bc progress pic, för den går till knäna, haha).  Då hände det. Två män ställde sig bakom mig när jag körde mark. De trodde inte jag hörde eller såg dem, men det gjorde jag. Jag kanske såg för "svensk" ut med, för de talade inte svenska när de sa det. Inte visste de att jag kan ett flertal språk.

"Fan vad snygg hon är i den vinkeln. Jag skulle sätta på den rumpan"

Det brast för mig... Jag släppte stången rakt ner i marken och vände mig om. Adrenalinattacken var enorm. Min blick måste varit hemsk, för de såg livrädda ut, de två vuxna männen. Jag tog lugnt ur hörlurarna och sa " Excusez-moi... Vous parlez francais?" Deras blickar var helt tomma. Sedan sa jag på svenska att om jag kan marklyfta deras vikt som en fjäder är jag mer man än de verkar vara och informerade snabbt om att jag överväger låta dem förlora gymkortet genom att tala med ägaren om detta. Männen sa inte ett ord, men tog sina saker och gick från gymmet. När de hade gått bröt jag ihop och grät. Under adrenalinet var jag livrädd och mitt minne spelade upp flashbacks från förra sommaren. Väntade mig inte det övhtg. Det bara kom som en small. En kille sprang fram till mig och pratade med mig. Han var skitarg över hur de betedde sig och ville kolla hur jag mådde nu. Det fick mig att bestämma mig för att vara kvar. På Nordic har jag varit med om värre och ingen säger något. Här fanns så många fina människor och alla (nästan iaf..) verkar bry sig om varandra. Det är inte tävling. Det är inte utseendefixering. De är där för att träna, för sig själva. Det känns så jäkla fint.

Nu tränar jag på Cardio Club. Det är inte bästa gymmet i Sverige och de har inte allt. Fast de har något det "bästa" gymmet här inte har ändå och det är värt mer för mig, iaf just nu. Jag kommer i min hoodie eller linne och ändå får jag träna mitt. Jag tränar tyngre än de flesta tjejer och ser verkligen inte ut som "vanliga träningstjejen" längre. Men jag är inte där för att se ut på något visst sätt och jag jämför mig inte ens med andra på gymmet. Jag är där för att träna och göra det jag älskar. Nu kan jag det.

FY FASEN VAD DET KÄNNS BRA.

 

Chokladbolls-nötsmör à la proteinberikad MUMS

 

  Ni  glömmer  väl  inte  kolla  in  min  andra  blogg ?  

Sveriges snabbast växande träningsportal


Näringsberäknade recept & allt du behöver veta om kost vid träning  -  THIS PAGE RIGHT HERE

 

 

 

Recept hit och dit här och där. Denna blogg kommer ju fr.o.m. nu bli alltmer privat, alltså handla mindre om recept och näringslära, träningslära och annat utbildande. Mer om mitt privata liv (vilket fortfarande är väldigt mycket fitness, träning, mat och nörderi men ni fattar :) ). Ska ju presentera Alex/ Tarzan med och äntligen också få med vem Danne/ min banane är, haha. Mina två favorit-människor här i världen!! Och det där med vem-är-svensk-projektet. De kommande 3 plåtningarna som är nu väldigt snart. Sportgalan såklart. Det där med att jag kanske ska tävla med. Att jag inte tränat på typ 2 veckor och fick avbryta all diet för jag skadade mig på gymmet, går på kryckor och mina smärtstillande har biverkning att man får väldiga ödem och jag gick upp 6kg på några daga pga de jäkla äckliga sakerna (FML). Sedan att min insta blev hackad ju (FFFFMMMMLLL). Några inlägg om min bakgrund jag tror kan hjälpa många med. Resan med Alex. Samt eventuell flytt.. Och de där erbjudanden med...

JAG HAR SÅ MYCKET ATT BERÄTTAAAAAAAAA

:)))))))))))))))))))))))))))))

 

Just det! Receptet på detta nötsmör (som jag råkade äta upp hela burken på 2.5 dl på en gång... MEN SÅÅÅÅ VÄRT) kommer i ett inlägg här snart och ännu mer snart på deffa.nu  Roliga är att alla i testpanelen sa att det faktiskt smakar CHOKLADBOLL men hade en grym touch av salt jordnötssmör och småbarnen valde tillslut mer av detta framför chokladbollssmeten. Jag testar helst alltid mina recept på barn för att få ärliga svar. Denna gång gick det långt över förväntan och jag förstår dem, verkligen. MUMS!!!

Ingen får mig att gråta som du, men jag älskar ingen som du..

 

  Jag  visste  inte  att  jag  var  trasig . . .  

men när du kom in i mitt liv...


Gjorde du mig hel

 

 

Det är så konstigt det där... Jag har hittat en person, eller ok han hittade mig lååångt innan jag fick se honom första gången egentligen, och jag har fallit hejdlöst. Han som nu är min, eller jag snarare hans, får mig att känna känslor jag inte visste jag hade och så kraftigt att de inte får plats i mig, de upplevs vara såväl utanför mig som inuti. Har alltid undrat om  äkta kärlek  finns, ni vet  sådär som på film, där  alla ser att det finns inget stopp och vad som än händer minskar inte kärleken.

Jag har sett det en gång... Han stod mig väldigt, väldigt nära och när de fann varandra var allt så självklart. Bland det vackraste jag sett. Verkligen. Man mådde så oerhört bra av att vara nära dem eller ens att se dem, för det var så äkta, så rent, så starkt att det likt sken om dem. De var tillsammans länge och inget kunde sära dem. Inte ens depression, sjuka mängder stress, viktändring, jätteskillnaderna i kost eller hur familjerna var så oerhört olika. De blev bara starkare ihop igenom allt. Så var det ända fram till en tragisk sak hände och den ena behövde hjälp med en av sakerna innan nämnda. De valde att ta en paus, för hennes skull, så hon kunde fokusera på sig själv tills hon var frisk. Under denna paus mådde han så dåligt att misstag gjordes och det blev aldrig de igen (men de lämnade aldrig varandra inuti. De var tillsammans hela och alla vet, men inget säger något, att"pausen" kan vara deras livs misstag).

Under denna tid de var tillsammans hade jag depression och ätstörningar, men - DETTA ÄR SÅ SJUKT - det försvann de veckor jag bodde med de två för all kärlek läkte allt inom mig och livet kändes så sjukt jäkla obeskrivligt jaggråtravglädje bra.

Jag visste inte vad kärlek var innan. Jag har haft pojkvänner och varit kär och allt det där... Men detta är något helt annat. Han är den enda som någonsin fått mig att känna såhär och det är SÅ läskigt hur han får mig må. På gott och ont. Ingen och inget får mig att må så helt obeskrivligt bra som han. Allt blir bra bara han är nära. Fick panikångest för en vecka sedan för första gången sedan jag var med om trauma som yngre. Jag kunde inte andas och skakade okontrollerat. Jag mådde så illa och ja alla som vet vad panikångest faktiskt är vet hur hemskt det är.. Sedan hörde jag hans röst och allt blev ok. Ett ord från honom kan få mig att klara saker jag inte vågade innan. Gick från 60 - 90 kg i mark bara sådär för att han stod bredvid och allt blev så lätt. Jag har svåra sömnproblem pga trauman och tar starka sömnmedicin varje kväll och somnar ändå först efter 4-5 timmar och sover riktigt bajs... Men med Alex vid mig somnar jag på några minuter, vaknar utvilad och jag har inte mardrömmarna. Jag har inte varit utan mardrömmarna sedan jag var 10-13 år. Med honom vaknar jag så energirik även på det stora kcal-underskottet jag haft senaste tiden, jag orkar mer på gymmet, jag har motivation till allt, vill allt, står upp för mig själv för jag känner att jag har ett värde, känner mig fin och han vill inte ens jag ska sminka mig "för du är så brutalt vacker", haha.

Det har varit vi sedan nyår. 3 månader och vi har inte bråkat eller något. Allt bara klickar. Tycker olika om mycket, men det gör inget, för vi pratar så mycket att allt löser sig. Vi är så olika, ändå så lika. Speciellt hur våra liv varit framtill nu är som dag och natt... Han hade livet jag alltid drömt om och ...jag har inte ens berättat om de flera gånger jag vinkat döden i ansiktet. 
Våra familjer är så olika. Vår vänner är så olika. Vi ser så olika ut. Ändå är vi så sjukt lika. På något vis känner båda att det känns tomt utan den andra, för vi fyller ett tomrum i varandra vi inte visste vi hade. Allt blev bara så självklart, it's all genuine and true.

Jag visste inte att jag var trasig, jag mådde så himla bra och älskade livet när han kom in. Men han gjorde mig hel och nu är allt fortfarande lika fantastiskt bra, om inte bättre, men utan honom blir det som om allt känns fel.

 

Även om ingen kan få mig att känna alla nyanser på skalan av bra och få livet så mycket bättre så enkelt som han, så finns ingen som kan så enkelt krossa mina känslor så som han. När han blir ledsen, av vadsom, blir jag förstörd. Ännu värre om jag råkar få honom ledsen, för då förstörs jag helt. Han har lätt för att åka bergochdalbana i känslorna medan jag är mer stabil. Så det är sjukt ovant för mig att inte vara det nu. Jag är konstant glad som person ju och har varit det länge (she who's always smiling, high on life...) men med honom har jag gråtit mer än på år. Jag förstår det inte ens själv. Allt som mammor berättar att de känner för sina barn, alla känslorna och hur de kom så självklart, ungefär så känner jag med min Alex. Är han ledsen sårar det likt självklart mig.
Jag mådde bättre än vad folk kunde tro var på riktigt, på riktigt hög på livet, men när han åker ifrån mig blir allt bara tomt.

Även om han får mig att känna mig vackrare än annars, starkare än förut, så in peace with everything, motiverad, bra och stark... Så får han mig att känna mig så otillräcklig och på andra sidan av perfekt samtidigt. Det är ett bråk av motsatta känslor inom mig. Jag vill bli bättre för honom. Mitt förflutna, allt jag varit med om, får mig att känna mig som ett freak. Han tycker inte det, för inget valde ju jag, men jag känner mig så "smutsig" och onormal, helt enkelt bara otillräcklig och "fel". Innan var jag ok med det, men med Alex känner jag ett driv att bara bli bättre. Detta får mig också att gråta. Kan inte kontrollera mina känslor längre när han är med i bilden. Jag kan hålla allt inne när han är med och vara stark för honom, men så fort han åker brister jag. Med Danne, min bästis, känner jag mig ändå ok oavsett vad jag gör eller ser ut. Med Alex känner jag mig snarare bara "det finns bättre än du Maria så du måste ge mer, bli mer och göra mer".  Jag ser vad han förtjänar och känner att jag inte räcker vad jag än gör.

 

HUR kan han se mig som perfekt och ändå få mig att känna mig otillräcklig?

HUR kan han få mig att känna den högsta eufori samtidigt som jag gråter och bara vill bort?

HUR kan man ha haft ett så trasigt, skadat liv som jag och likt en Disneyfilm get blessed with denna sortens liv?

Jag tappade rädslan för att dö sista gången jag vinkade döden i ansiktet. När jag slutade vara rädd för döden helt och hållet tappade jag all rädsla inom mig för allt. Inget skrämmer mig. Hamnat mitt i gängbråk med knivar utan att jag blev minsta rädd eller när mnnen försökte, ja, det där i Stockholm...  Men jag är livrädd att han ska lämna mig.  Så mycket älskar jag dig Alex.

Tyngre Barebells Pannkakor med PB-vattenfall

  Healthy  version  of  Nutella  American  Pancakes  &  PB  

fitness-varianten


Fluffiga proteinpannkakor & nyttigare "Nutella"

 

 

 

 

Hej igen!

Lite frånvaro här det senaste. Har ju som sagt börjat blogga för deffa.nu, Sveriges snabbast växande träningsportal, och de flesta recept kommer komma upp där nu. Där kommer också allt vara näringsberäknat! 
Har också varit mycket i skolan där vi ska starta podd och min grupp försökt få tag på Timbuktu och Soran Ismael... Jag tog på mig att prata med dem när de tillslut svarade. Tyvärr fick jag bara prata med deras managers tillslut och de var intresserade men hade inte tid "på några månader"... Vi har en podd om "vem är svensk". Två av oss är födda i Sverige, kan bara svenska, beter oss "svenskt" och är som vemsomhelst här, men har invandrarföräldrar. Är dessa tjejer svenska då? Eller jag som har mamma som är serb, kroat och ungersk och pappa som är svensk och tysk... Är jag svensk? Många anser att jag är svensk men att inte dessa två tjejer är det. Ofta med anledningen "men du ser ju typ svensk ut Maria". Jag har ändå samma hårfärg som de två, samma gyllene ton på hyn och visst har de bruna ögon medan mina är grönblå, men de har platt hår och jag superlockigt mini-afro. 
Detta ämne är så sjukt intressant! Kommer skriva mer om det i senare inlägg :) 

Detta inlägg ska handla om dessa AMAZING PROTEIN PANCAKES (asså de är drömmmmmmmm) som jag lade upp på insta för någon månad sedan som så många önskade recept på. En tyngre barebell pannkaka à la fitness version av Nutella pannkakor!
Receptet blir rätt mycket... Jag som kör periodisk fasta och har sjukt hög ämnesomsättning äter ju rätt sjukt mycket mer än de flesta vid varje måltid, så detta är lätt en portion för mig. Dock sa de andra som åt med mig att detta inte är alls mer än en "vanlig" portion och då är ändå de också gymmare. Ni får avgöra själva där, för det är ju så individuellt. Otroligt gott ocg nyttigt oavsett!

 

Ingredienser (1 - 2 port):
2.5 dl dinkel- eller havregryn

1 skopa proteinpulver, vaniljsmak
2.5 dl naturell kvarg
1 ägg
0.75 dl mandelmjölk*
0.25 tsk bakpulver
2 msk sötning**

Barebells Hazelnut Cream (eller hemgjort chokladbolls-nötsmör)
Jordnötssmör, crunchy med havssalt

How to:
Ta fram en mixer. Knäck i ägg och häll på resterande ingredienser. Kör sedan till en jämn smet.
Stek på medelvärme tills fasta och gyllene, ca 2 min per sida
Lägg dem på varandra till ett torn, smeta över jodnötssmör, toppa med Barebells (eller choklabollssåsen) och NJUT!

 

* komjölk, kokosmjölk eller annan nötdryck än mandel funkar också. Vatten funkar såklart också, men minskar smaken.

** ex. sötströ, honung, kokossocker eller motsvarande mängd steviadroppar. Jag använder sötningsmedel.

Vad händer med bloggen nu?

 

  En  ny  blogg  &  denna  kommer  då . . ?  

"Hej! Vi vill att du bloggar för oss"


Nya möjligheter för lilla Maria

 

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag alltså börja blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal deffa.nu. HUR KUL?! De hade nu letat bloggerska i 2 år och nu landade det på mig, det var jag som gav dem rätt feeling och de kände att jag var den rätta. Måste säga att jag knappt fattar själv att lilla jag kan få ett så stort, helt galet bra erbjudande. Jag vet att jag kämpar hårt, sliter med utbildning efter utbildning, jobbar hårdare än de flesta mot mina mål och senaste åren mer eller mindre dedikerat mitt liv till att nå dem (jag är den där vännen som fått boka in i almenackan att vi ska ses för mina dagar är så fulla och som svarar som snabbast efter en dag när du skriver). Mina vänner och föräldrar förstår att det går så bra för mig och att folk vill jobba med mig. 20 år med eget företag, scoutad modell, var färdigutbildad Lic. KTK redan vid 18, tvåspråkig, varit nära att dö men överlevt "som ett mirakel", har ett enormt kontaktnät med många inflytesrika människor runtom i världen och jag vet inte vad "slappa" eller ge upp är (du vet att om jag vill något så fixar jag det). Så omgivningen förstår... Det är jag som inte förstår. I mina ögon är jag ju ändå "bara lilla Maria"...

Svårt att hänga med nu när så mycket händer så snabbt. Jag är van att slita och ha strikta rutiner varje dag. Nu börjar allt ge resultat och det känns ...sjukt konstigt. Jättebra absolut, men också så ovant. Hade en fotograf som ringde i helgen och ville plåta en idé han tänkt på länge men agenturerna inte hade någon som gav samma känsla som han sökte. Också rätt wow.
När deffa.nu berättade om hur det kommer se ut nu och hur det kommer bli i framtiden med så blev jag helt ställd. I slutet av samtalet sa jag rent ut "men jag är bara lilla Maria..." och han svarade att han vet vem jag är och jag är den enda de ville ha.
Wow. Ja bara wow. Smälter fortfarande allt, haha.

Jag kommer fortsätta blogga här med. Detta är ju "min" blogg... Här jag skrev innan några av alla möjligheter jag fått hade startat. Eventuellt blir det lite mer privat här än innan och lite mindre mat och recept. Deffa.nu kommer bli mycket näringslära och recept nämligen. Även mycket träning. Här kommer nog vara träning i stor utsträckning med, iom att det är en så betydande del av mitt liv. Eventuellt mer modellande, privatliv och bilder här fr.o.m. Vi får se lite helt enkelt! Den kommer iaf vara kvar :)

KRAM

 

 

TÄVLING - 20 påsar Pandy Protein Candy

 

Ni har väl inte missat tävlingen på min instagram?!

 

På min insta ( @ehrlington ) finner ni nu en helt galen tävling! Där kan ni vinna hela 20 påsar Pandy Protein Candy. Ja - 20 PÅSAR!! Det är nämligen så att jag blivit utvald att få börja blogga för deffa.nu och tävlingen är ihop med dem. Skynda in på min insta till denna bild där nu och tävla, för den håller bara på tills nu på fredag!

Lycka till <3