High On Life

Proteinrik vegetarisk lunch för 3

 

 

 

  Vi  går  mot  en  grönare  tid  

76% protein


En proteinrik veggo till lunch

 

 

 

Häromdagen lade jag upp en bild på insta på en lunch jag bjöd familjen på nyligen. Det är en favorit sedan förra sommaren. Jag jobbade på en väns systers bröllop och då fanns denna "sallad" med på buffén (jag är egentligen emot att kalla saker sallad när det inte är några eller är väldigt lite grönsaker i - sallad ska ha mest grönsaker i sig!)  Dock hade den "salladen" getost i sig och mycket mer olja, så den blev stabbig och alldeles för fet för min smak. Den fastnade ändå i huvudet för att på hela buffén försvann den först, även då alla klagade på hur fett det var. Så jag tänkte - om den vann så ändå, hur blir den då om man fettar ner?

Egentligen är denna ost bara kvarg och receptet på osten är 1 huvudingrediens och sedan ev smaksättning.  Det är också ett av mina mest delade recept, just för det är så enkelt men blir så gott. 
Påminner om getost i konsistensen, eller som en krämigare och mindre torr fetaost. And MOM APPROVED!

Mättar underbart för det är hela 3/4 protein vid bara basen, men du kan smaksätta med ex. soltorkade tomater eller annat gott. Färska örter, kryddor, lite citron/ zest, smula i en guacamole eller ha på mackan. Eller här som topping i en sallad ("sallad").

På bilden hade jag den till sötpotatis side salad inspired wedding dish (klicka på det rosa för att komma till receptet!). Det är mitt bästa recept med sötpotatis ihop med sötpotatis-pommesen som alla älskade så. Kvargosten blir super till!!

 (Helt ärligt är detta så enkelt att jag kan se framför mig hur ni läser detta och säger rakt ut  "är hon seriös?"
Det roliga är att jag kom detta när jag tappade kvarg på ett papper en gång... Men är ju ungefär såhär man gjorde ost av filmjölk förr ändock)

 

 

QUARK  CHEESE

kvarg
valfritt: smaksättare

How to:
Bestäm hur mycket kvarg du vill använda, tänk på att det krymper när vätskan försvinner. 
Lägg över allt i ett filter (ex. 1 - 2 kaffefilter, tät silduk eller ett flertal lager hushållspapper) och låt låt vätskan rinna av över natten ELLER pressa ur vätskan med händerna direkt. 
Om du vill (behövs inte) kan du smaksätta med färska örter, kryddor, soltorkad tomat, pressad vitlök, ört- eller havssalt m.m.
Ät som du vill och NJUT!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glöm aldrig stjärnorna

 

  Jag  har  aldrig  ljugit ,  jag  glömde  en  viktig  sak  

de ljusa sidorna som överväger ändå


Det är inte bara mörker, jag har massvis av stjärnor

 

 

Vill börja med att be om ursäkt till alla ni som läser min blogg. Senaste året ungefär så har min blogg gått från att vara min privata plattform att få dela mina tamkar, känslor och upplevelser till att ha blivit någon typ av "avskrivnings-plats när jag mår dåligt". Det är inte så jag vill ha det. På så sätt verkar mitt liv som ett enda stort mörker. Det är inte så det är. Jag har massa ljus omkring mig, som lysande stjärnor även i mörkaste natten. Jag har så mycket underbart i livet och så många saker jag verkligen vill/ borde dela med mig av också. Har bara inte blivit så. Dock när det känns skit så skriver jag av mig... Så ja, då blir det ju att mitt liv verkar oerhört mörkt och tragisk. Lite svårt att få ihop det med min insta sedan där jag delar allt bra och så slås en mörk blogg mot en ljus insta. Vad är sant då? Båda är sanna, jag har bara inte fått med ljusen till bloggen senaste.

Så nu ska jag bättra mig! NYÅRSLÖFTE 2018: bringa liv till denna blogg igen - på två sätt! Både genom att skriva mer/ oftare och dela allt positivt med. Börjar jag dela allt positivt med så kommer det automatiskt bli mer inlägg såklart, haha.

2017 har varit kaos och mycket skit har hänt mig. Jag har mått ganska dåligt periodvis. Fysiskt dåligt när jag blev gravt matförgiftad och spenderade nästan 2 månader till sängs och gick på kortison. Fysiskt skit med när jag fick hypo. Psykiskt kasst med en hel del pga att jag känt mig så otroligt lost i livet, motgångar som tärt på mig, största hjärtekrosset hittills var detta år, efter (även om jag i efterhand såg att jag inte var kär i han - jag var kär i att ha en relation), människor i min omgivning som jag älskar har mått dåligt och för en person som bryr sig mer om andra än sig själv så som jag så gör det ont att se...

MEN jag är positiv för framtiden. Det som tär på  en nu gör en starkare till imorgon. Dagar jag mått bra har jag mått jättebra! För jag har haft det tufft, så när det inte var tufft så kunde jag njuta mer än jag annars hade kunnat. Har gråtit så mycket i år av lycka. Gråtit så mycket av smärta och så mycket av lycka. Ett år likt en bergochdalbana! Jag är tacksam för allt ändå. I slutändan kan jag ändå se på detta år med ett leende. Jag har haft sådana galet skinande stjärnor detta år, mått så bra och älskat att vara just jag i just detta liv i just denna tid. Kanske kommer jag göra inlägg om allt detta snart. Ett kanske som i "det kommer snart"...

Vill vara ditt klister när du faller sönder

 

  Let  me  come ,  let  me  help  

behöver se dig le


Ibland undrar man bara varför

  

 

En vän ringde häromdagen. "How are you" frågade jag, som alltid, för han bryr jag mig om något obeskrivligt. "It's... Fuck, it's really not good" fick jag till svars. "Evrything hit me at once, everything that is bad". Han som aldrig klagar på något.
Mina tankar sa att jag ska svara mjukt och visa att jag bryr mig. Något i mig vred sig. En känsla som fick mig sluta andas. 
"What's happened sweetie?"  Han kunde inte svara på det. Han svarar bara "allt", att allt har hänt och allt är skit. Jag ber honom ta en sak i taget och han kan börja varsom. Jag tänker bara låt mig få finnas där för dig. Dig lämnar jag aldrig för du är en av anledningarna jag lever idag. Snälla berätta allt, gör det på vilket sätt som än känns bäst. Jag kommer göra allt för dig.

En timme i telefon passerade snabbt. Efteråt stod tiden still. När du sa att du blivit sjuk och nämnde sjukdomen var jag rätt lugn, för den sjukdomen finns det hjälp för och det går att leva livet fullt ut med de små problemen ändå. Din engelska är inte det bästa, det vet vi båda, så jag bad dig ändå skicka över namnet på ditt modersmål som är danska. Det gjorde du och när jag läste det vred sig magen igen och nu slutade jag andas. Tiden stannade helt. Jag måste tänka fel, tänkte jag och googlade. Efter en lång stund sittandes i snön vid vägkanten hade jag läst på om sjukdomen och all hjälp som finns. Nu förstod jag varför du inte var positiv. Det finns inget botemedel. Du skojade inte fullt ut om rullstol som jag trodde. Du kommer med största sannolikhet hamna i en, du kommer ha ont och jag kan inte få dig fri. Alla våra planer blev till ett mörker i mitt huvud. Har aldrig känt mig så maktlös förut. Varför du. Varför DU. Du är yngre än jag och jag är ändå ung. Du är en av de bästa människorna jag mött. Jag kan inte se något ont i dig ens när jag velat hata dig och du fick mig att gråta till sömns en tid för länge sedan. Du är den mest rena själ jag stött på...

"I need to see you. Please, I'll leave everything and go to you. I don't care about anything you say or do I NEED TO SEE YOU"

Samtidigt som jag försökte låta lugn kände jag tårarna rinna nerför kinderna. Samtidigt som jag pratade med dig kollade jag upp när nästa buss till Danmark går efter skolan nästa vecka så jag kan åka till dig hela helgen. Innan du hann svara om du kunde så hade jag redan bokat resan. Jag kunde inte ens bry mig om ifall jag hittade boende eller inte, för du är viktigare än jag för mig.

"Maria..." 

Det var först efter du lade på i mitt öra som jag föll till marken. Allt kom som ett slag. Jag satt där i snön och grät jag vet inte hur länge. Du var arg och ledsen i telefon och jag förstår dig nu. Senaste två veckorna har mitt liv fuckat upp totalt och jag har svarat dig alldeles för segt när du skriver och på kvällarna har jag inte svarat när du ringt, för jag har somnat vid 18. Du har inte velat göra mig ledsen så du väntade på att jag skulle svara så du kunde berätta med röst. Men jag svarade inte dina samtal för jag mådde dåligt och hade så mycket problem och jobbade så mycket på dem att jag inte märkte när någon skrev och somnade oerhört tidigt varje kväll för jag var fysiskt utmattad och psykiskt borta... Det var först nu jag började få allt att bli bra och jag kände som om jag kunde andas igen för första gången på en halv månad. Just nu kändes allt som det ljusnade och jag började älska livet igen och log konstant... Men efter ditt samtal försvann mina leenden. Du anar inte hur mycket jag hatar mig själv för att jag inte svarade och kunde finnas där för dig när du var hos läkaren. Dig skulle jag dö för och här satt jag nu, grät och bad om att få ta allt från dig och vara den som led. Viskade under gråten ut i intet att jag vill byta plats med dig, för dig.

Efter några timmar i känslomässig avdomnad ringde du igen och sa förlåt för att du var arg. Du var inte arg på mig. Det gick bara ut över mig. Jag sa att jag kan ta det och kommer älska dig till dagen någon av oss försvinner, om inte efter det med. Du har all rätt i världen att vara arg och ledsen. Du har haft det tufft och nu kommer livet och skjuter dig i benet, om inte hela kroppen. Vill ta de kulorna för dig och det känns inombords som jag gjort det. För det gör så ont... Vill se dig le. Behöver se det nu.

COFFEEEEE

MonDayS

Ett liv är som en knäböj

Detta inlägg skrevs för ca en månad sedan, men då min blogg legat nere pga tekniska fel så kommer det först nu...
Så har också mycket mer på g nu framöver här!

 

 

  All  I  know  is  everything  is  going  to  be  alright  

believe . do . achieve 

Livet är som en knäböj - det går upp och ner!

 

Ibland går allt underbart fint, likt parallella böj. För en med svåra knäproblem (tack dansen) och lika mycket ryggproblem (också tack vare kära dansen) så är parallella knäböj det bästa för både kroppens hälsa och för att bygga mer gluteus (rumpa) än ben.
Ibland kommer man för långt ner och den djupa böjen gör ont överallt förutom i de rätta musklerna. Längst ner börjar du undra hur fasen du ska ta dig ur detta, hur du ska komma upp igen utan att ta sönder något eller bli skadad... I slutändan lyckas du ändå alltid ta dig ur djupet där du sitter. Någon gång råkar du skada dig på kuppen, du kanske råkar hamna där nere i djupet för många gånger fastän du verkligen försöker, speciellt när du försöker vara (FÖR) duktig genom att ha på för mycket vikter eller tankarna snurrar sönder i huvudet... Oavsett så kommer du ändå alltid upp igen. Även om du inte trodde det - DU KLARAR DIG ALLTID!

Såhär är även livet. Ta allt du läste precis och applicera på livets gång. Du märker nog nu att detta är precis hur det är i livet. Vi har dalar och toppar. Vissa dalar tär sönder på oss, då vi undrar hur vi ska klara oss och kanske gör dumma saker... Precis så har vi även vissa toppar som får oss att gråta av hur bra vi mår och inte kan kontrollera alla dessa överfyllande positiva känslor.

Jag har känt sista åren här att mitt liv har slutat med sina gråzoner, likt sekunderna mellan djupet och toppen på min böj börjar försvinna. Det är en konstant djup med krigande att ta mig ur det och sedan fastnar jag på toppens topp av eufori och lever hög på livet där jag gråter och gråter för helvetes jävla gud vad jag mår BRA. I denna okontrollerade glädje glömmer jag bort tekniken och råkar hamna där nere under parallella knän igen och känner en tår rinna ner igen, men inte av minsta glädje. 

Mamma säger att jag alltid varit sådan. Det är som att olycka och ovanliga hemska saker dras till mig PRECIS som också de största lyckan och ovanliga stora glädjen kommer till mig.

Jag menar vilken 20-åring mer än Maria har varit med om flera misshandel/ tortyr så svåra att hon tappat en stor del av sin känsel och fått PTSD av det, varit med om våldtäcktsförsök, haft förföljare så vi fick skydda mitt nummer, har försökt ta livet av sig, varit så deprimera at hon blev paralyserad tillslut, spenderat 6 år i grava ätstörningar så svåra att hon fick flytta in på behandlingshem över ett år och enda anledningen att hon som är jag inte klarade va att äta var för att när du svälter fungerar inte hjärnan och dina minnen försvinner därför.... Jag har fotografiskt minne och minns alla misshandel, tortyren och våldtäcktsförsök m.m. i detalj... Men när jag inte åt försvann minnen och det kändes så skönt att slippa se allt och känna allt på repeat om och om igen varje dag och ha mardrömmar varje natt. 

Däremellan har vi samma tjej som var känd som bebis för att inte kunna sudda ut leendet på. Min bror slog mig och jag kramade hans ben med ett leende, för jag ville visa att jag älskar ju dig. Ungen som det inte finns en bild på i hela huset där hon inte ler. Som kompisarna alltid sa att de älskade hur hon alltid, alltid var positiv, glad, skrattade och fick alla andra att må bra. Hon som ingen kunde komma ihåg namnet på på gymmen när hon började träna, så bakom ryggen döptes hon till "hon som alltid ler" och de flesta visste precis vem detta var, för jag sågs aldrig utan ett leende och lysande ögon. Samma tjej som idag kallas "HighOnLife" och är bland det första du hittar om du googlar mitt smeknamn, för folk säger att jag verkar som hög på livet. Tjejen som blev scoutad av modellagenturer två gånger, blev utvald att blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal, är en av de enstaka procent som både överlevt och blivit helt frisk och fri av en av världens farligaste sjukdomar och blivit ombedd att skriva en bok såväl som föreläsa om just den resan. Hon som också råkar komma in på VIP-fester med kändisar för hon åt glass på rätt ställe eller får gratis livstids träning på en stor gymkedja för hon hade en så fin personlighet...

Ibland skulle det vara skönt att bara köra bikini fitness övningar och fastna i maskiner. En plan för allt och bara tåga in med stödhjulen på in i mål och coach som puttar överallt, bromsa och bromsa, med ett dl mått i ena handen och scheman, skrivet av någon annan, för ALLT i andra... Det sätt de flesta lever på, men jag vill kalla det att ta det säkra framför det osäkra i livet, om än inte mer som att inte leva livet, utan bara vara vid liv. Så känner jag. Normal och lagom lockar inte mig, även om det är säkrast.

Jag är däremot trött på alla gånger jag fallit ner under parallell det senaste och fastnat i djupet. Min tanke är att de senaste gångerna har jag egentligen fallit pga min prestation-prinsessa-personlighet, mitt duktigflicka-syndrom som pappa kallar det. Jag vill för mycket och vara för bra, sätter kraven på mig själv så otroligt högt att jag inte kan komma dit utan att bryt ner mig själv på vägen. Vi är många tjejer som är såhär, varför min pappa kallar det duktigflicka-syndrom. Dock vägrar jag sänka mina mål. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan... Och nu vet jag varför jag faller ner.

Jag behöver en passare.

Ensam är inte lika stark. Jag står där med 140 kg på axlarna och ja det går - jag är stark! - men i huvudet finns alltid tvivlen som undrar om jag kommer klara det. Det är den tvivlen som dragit ner mig flest gånger. Jag behöver någon som står bakom mig, har min rygg genom allt och kan hjälpa mig när livet blir för tungt. Det är det där tomrummet som sabbat så galet mycket för mig och ännu mer sabbades min kropp när jag ställde helt fel passare där bakom flera gånger om nu...

Men vet ni vad? Jag har en där nu som faktiskt får mig att känna att jag klarar en till rep. En som får mig att känna "ett till set, det känns omöjligt, men fuck it - vi kan ett till set!"   Ett sms när jag är sjuk. Ett till imorgon igen, samma fråga och ett hjärta. En fråga om hur det går med nya kosten, hur det känns. Små justeringar i tekniken, små saker jag inte tänkt på ens. Många svar på många stories på insta. En passare som får mig att vilja mer. När jag gick över parallell denna gång var jag inte ensam. Egentligen kom han in jag var på en sådan där topp topp topp, men då hade jag en annan passare som jag trodde ville hålla min rygg... Men när det blev för tungt för mig tappade min han fokus och det var här min nye hoppade in och han räddar mig nu. Jag känner mig trygg. Jag vågar lägga på mig de där 140kg igen för jag vet att jag är stark och jag vet att min passare har fokus på mig när jag står där. Att känna vi istället för ensam är nytt göt mig, men det känns bara så bra och så ...tryggt.

Nu vågar jag böja igen och jag vågar öka. Ska bara bli av med min lunginflammation och viruset i tarmarna så BÖJER VI!

(I allt här använder jag massvis av metaforer blandat med de verkliga sakerna. Har en hel del fina budskap här och MASSA NYA HEMLISAR om mitt liv som jag inte kan/ får/ vill berätta än ... Så vill ni veta vad som pågår i mitt liv nu så får i läsa igen och kanske igen så kommer ni se att jag gömt mycket nyheter bland lärdomar, försök att vara vis och klok.. PUSS)

School feels

Du är min lycka

 

  Lycka  i  tre  ord  för  mig  

att vara din

 

Min hamster börjar bli stor nu

 

 

 

 

"Men neeeej! Du får inte kraaama miiig!" skriker han och jag bara ler, för han gör ju inte motstånd och i smyg älskar han ju detta.
Vi står på en lekplats i Stockholm, mer exakt Södermalm och han håller min hand. I andra handen håller han en glass (förlåt bror, men det är min rätt som faster att få skämma bort barnen) som han fjäskade sig till i affären nyss. Lillen frågar varför jag har så annorlunda ben i jämförelse med pappa och mamma och jag svarar att jag är så stark så mina muskler var tvungna att bli såhär stora för att kunna hålla inne all styrka. Lillen tror mig inte, för jag är ju tjej. Han jämför med Hulken och hans muskler, jag skrattar och kan inte annat än le nickande. Han tror mig dock inte riktigt... Ja, faster är ju stark och brukar orka mycket mer än pappa, farbror och farfar i allt vi hittar på.. Men Maria är ju tjej och superhjältar brukar vara killar, säger han till mig.

Lillen hoppar till. "JA! JAG VET EN LEKPLATS SOM PAPPA ÄR BÄTTRE ÄN AAAALLA ANDRA PÅ!"  Han drar mig i armen och vi halvspringer bort till en lekplats med en enorm klätterställning. Wow, tänker jag för mig själv, för denna var inte dålig.
"DU ska klättra upp där! Det klarade inte de andras pappor nästan alls och pappa kunde men han var också sååå långsam!"
Jag pekar på klacken på mina skor, men nej jag får inte ta av dem för han. Maria ska bevisa att hon är stark nu menar han.

Efter att jag klättrat upp och ner flera gånger och var riktigt snabb blir han tyst. Faster var bättre än alla pappor. Det här väntade han sig inte. Han sa en sak som fick mig att bli helt rörd: "det kanske finns en tjej-superhjälte ändå, det kan få vara du". Jag klättrade bort till han och hoppade ner, gav honom en stor kram och bara stod där en lång stund. Denne lille kille är verkligen en av de finaste saker jag har i mitt liv. Mina ben må vara konstiga för, lillen kanske mobbar mig för att jag inte får äta glass (diet är kul osv) och skrattar åt mig när jag klantar mig 24/7... Men gud, jag skulle ge mitt liv för dig utan minsta tvekan. När du springer fram till mig och ropar mitt namn, slänger dig i mina armar och skryter om mig. Du får mig inse vad kärlek verkligen är.

Nyttig ProteinRIK Varm Choklad

 

  En  stor  kopp  varm,  gräddig  kärlek  

vi går mot mysigare tider

 

Mycket har hänt sedan vi sågs sist, kära läsare

 

 

 

Ett citat som passar väldigt bra för att summera varför jag skrivit mindre denna sommar, om så ens övhtg sedan i våras, så är det "When or if you see me less, it's because I'm doing more". Denna gång much, much more... På gott och ont. Det onda är ändå ont jag valt själv, för att i slutändan kommer dessa ge mig så mycket gott. Har under denna sommar mognat mer och snabbare än på länge med. Känner mig lugnare inombords och mer säker i mig själv, trygg i livet på något vis. Trygg i mitt kaos. Hittat lugn och trygghet, en acceptans och "damn I like this" i detta som är mitt helt galna kaos och virrvarret. Det är MITT kaotiska virrvarr ändå och det tar mig dit jag vill. För andra som tittar in finns inte en röd tråd, men dessa människor vet inte heller hur man tar sig dit jag ska. Kanske också därför så få också kommer så långt som jag siktar på?
(Ni märker säkert redan på hur jag skriver att jag är lite kaos haha  Jag ser fokuset i kaoset, men ni kanske inte håller med..)

Mer om det i ett senare inlägg nu!
(Håll fokus Maria, det var ett recept du skulle lägga upp)

 

HÖSTEN ÄR HÄÄÄÄÄÄÄR!
Här börjar löven ändra färg och falla ner nu. Det blir mörkare och mörkare för varje dag, morgonen är kylig på ett isigare sätt än under sommaren, solen försvinner allt mer under dagarna och folk har börjat med höstkläderna. Jag ser fram emot denna mystid! Invigt min mystid med att skaffa Netflix för att ensam titta på skräckfilmer varje kväll. (Netflix and chill? Nej, ser jag film så ska jag se hela filmen oavsett vad och min nalle sitter oftast mest bara snällt bredvid och klagar inte hahaha)    Tänkte kolla film medan jag kör cardio men mest bara kollar jag skräckisar när jag inte kan somna, haha. Det och varm choklad är MYS!
Och vad är ändå mer höst och vinter än varm choklad ändå?! Varm choklad är skidsemester och regniga dagar. 

 

Denna varma chokladen här är SÅHÄR god. Gräddig men utan grädde. Fluffigt len som chokladmjölk man blandat ner vispad grädde i och smaken är riktigt rik. Perfekt som mellanmål, del av frukost, innan läggdags eller efter gymmet. För utöver att den smakar så gott så är innehålet också riktigt bra med mycket protein, lite fett från mandel och nästa inga kolhydrater!

 

 

HOT  PROTEIN  COCOA

 

En riktigt stor mugg:
1 skopa B. P. chocolate whey  (godaste!!)
4 dl osötad mandelmjölk
1-2 espresso 
2 tsk Nick's Chokodrink* (tryck på det rosa)

How to:
Värm mandel mjölken till ljummet och ha i espresso. Vill du inte ha kaffe så kan enkelt bara hoppa över den.
Häll i proteinpulvret och kakaopulvret och vispa direkt. Vispa snabbt och ordentligt, för annars klumpar det sig!
Värm sedan till så varmt du vill ha det, rör om ordentlig igen och NJUT!

 

Näringsvärde per port:

185 kcal
30g protein
6g fett
2g kolhydrater

 

* kan bytas mot kakao

 

 

Ni vet att det är sant...

Kapad på tinder - du matchade inte med MIG

 

 

Går in på Instagram och möts av en hel drös nya DM. I ett av dem finner jag detta;

"Tja! Visste väl att du hade en insta ;)   Vad säger du om helgen nu då? Du svarade ju inte på Tinder men hittade dina bilder här, så hoppas jag inte stör, vill bara känna på den där kudden du pratade om och se om den är äkta som du säger. 17 vid stadsbibblan?"

 

Mina tankar snurrar... Vem är du? Har inget minne av den konversationen. Var hittade du mina bilder mer än insta, då jag bara har dem här och några på min blogg? Jag svär på gud att jag aldrig ens hört ditt namn förut! Vänta va, Tinder finns inte på min mobil! Du störde mig inte men du fick mig till att tappa mitt lugn. 

 

Läser ett DM strax nedanför och där skriver en annan man en liknande text. Han menar att vi ska ha pratat på Tinder över en vecka och han är hocked på mig. Eller ja, den där han trodde var jag.

 

Ett tredje DM från en tjej ligger där med. Vi ska med ha matchat på mitt Tinderkonto - SOM INTE ENS EXISTERAR.

 

Eller tydligen existerar det ju nu... Jag visste dock bara inte att jag hade ett.

 

Tillslut hittade en kompis det kontot som skulle vara jag. Personen hade tagit bilder från min insta och skrivit i bion att jag var den som jag faktiskt är, men överdrivit så jag verkade alldeles för bra (det var rätt snällt ändå kanske). Min kompis tyckte vi måste matcha med den som spelade jag och skickade iväg en superlike. Om personen bakom mitt konto hade varit jag hade den inte swipe'at min kompis höger. Min kompis är fett snygg och sjukt galet fin personlighet - men hans bilder var för hemska, haha. Personen bakom kontot var ju dock inte jag så hen swipe'ade honom tillbaka till höger. Nu började det spännande...

Istället för att flörta eller säga till att vi vet hens hemlis så fick jag ta över hans konto för att skriva med låtsas-jag. Hen spelade mig inte bra alltså. Kändes inte ens likt mig! Skrattade ju inte ens åt mina solklara skämt haha

Efter ett tag bad jag om "min" snap och "jag" gav den till mig. Det blev här allt fick sluta - på snap. Väl där filmade jag mig själv och skickade till puckot. Den fick nog lite panik för kontot på Tinder där den låtsades vara jag försvann och likaså gjorde dens snap. Fick aldrig se hur hen ser ut, men jag vet att jag inte har någon tvilling. 

Människor slutar aldrig fascinera en...

Tillbaka igen

 

 

Hej kära alla!

Ett uppehåll här har det varit igen. Fundera på att komma tillbaka nu och ha lite annan inriktning. Mer bara det jag känner för att skriva just nu. Mer om mina vardagar, självklart massa fitness och träning fortfarande för det är fortfarande vad jag brinner för, men jag vill skriva mer om vad jag också känner är otroligt viktigt; nämligen insidan. 

När du lever som ung person i dagens samhälle är det SÅ mycket yta. Är du inom sociala medier mycket blir det ännu mer så. Jag som också modellar och nu är ansikte utåt för företag känner ännu mer press konstant på hur jag ser ut. Jag har aldrig varit ytlig och är allt annat än ytlig nu med. Det är inte det jobbiga för mig här. Det som är jobbigt är hur jag märker att folk behandlar mig olika beroende på hur jag ser ut. DET ÄR HEMSKT. Jag vill inte att folk behandlar mig bättre än någon annan för att de anser att jag ser bra ut. För jag vet att dessa människor kommer sluta behandla mig såhär bra så fort jag går upp eller ner några kg "för mycket" i vikt eller skulle något händer som är jobbigt för mig. Då försvinner de. Jag har fått det bevisat i flera år nu. 

Det senaste har jag haft det tuffare än på många år. Värsta tiden sedan jag var svårt sjuk i äs och depression. Först att A mådde dåligt, sedan gjorde vi slut, därefter fick jag en skada på min ämnesomsättning och har nu hypotyreos vilket betyder att jag varit sjukt trött, hade mens konstant i drygt 2 månader, mycket kramper i hela kroppen, ibland så ont att jag inte kan sova,gått upp många kilo på denna korta tid och ser nu inte ut som jag så kämpade för innan + kan lägga på mig några extra kg vätska vid för mycket ansträngning... Och det där sista har jag fått höra så mycket nu att jag vill slå sönder något ibland. Från kvinnor får jag en del hat, för nu ser jag inte lika perfekt ut. Från män har jag fått mestadels ny nivå av obehagliga kommentarer och blickar. Det är som om människor tror att om du är väldigt kurvig så är du troligtvis sexgalning med... Snälla rara ni. Jag om någon är inte någon fuckgirl. Jag måste ha känslor för någon för att bli attraherad så typ. Därför är det sjukt obehagligt hur män beter sig. För jag kan inte se något smickrande i det. Och jag kan inte förstå varför andra tjejer beter sig som de gör. Det är inte jag mot du, det är vi, och vi är båda tjejer och vet därför hur hemskt det kan vara. Vi står tillsammans tjejer, ok?

Nu senaste har allt börjat vända igen. Tar nu medicin som ska återställa ämnesomsättningen och har börjat på kostschema för att hålla koll på kroppen så den mår så bra som möjligt och inget går för fort fram. Jag har börjat träna igen, bytt gym (SÅ SKÖNT), känner mig helt över A, mina riktiga vänner har jag kommit ännu närmre nu, jag jobbar och smärtorna i kroppen blir allt mindre tack vare LPG jag går på varje vecka (kroppsstruman man har på då är helt sjuuuuukt fulsnygg! haha). 

Det ska bli ännu bättre nu. Det blir bara bättre och det ska fortsätta nu. Mer ska komma upp här och vill ni ha mer av mina recept + näringsvärde på allt så glöm inte kolla in min sida hos Deffa.

 

MASSA KRAMAR FRÅN MIG!!

I found it so..

SPORTGALAN 2017

 

 

 

Ni kommer väl till Sportgalan i helgen?!

Jag kommer stå med Lohilo i deras bås båda dagarna som vanligt :)   MASSA proteinglass, kramar, dans, gött häng och skratt bjuds det på, as per usual. Sportgalan är ungefär som fitnessfestivalen, men nu i Göteborg och det är precis som FF rena drömmen, paradis för alla fitnessfrälsta! 

Hoppas vi ses där!!!

Nytt gym för gamla Maria

 

 

 

Jag bytte gym för säkert 2 månader sedan. No more Nordic Wellness. Jag har testat alla gym i Jönköping nu och det var helt rätt beslut. När jag kom till Cardio Club, som var sista gymmet kände jag en liten hopplöshet i mig. Jag ville träna, men jag ville inte vara på gym. Så har jag känt länge på Nordic. Jag älskar att träna och vill träna jämt, men jag mådde så dåligt av att vara på Nordic, Friskis, 24/7 och Junex m.m. Jag klarade inte av de obehagliga blickar jag får från män, sexistiska kommentarerna eller hur tjejer beter sig mot mig nu när jag inte längre är en svag planka. Jag gömde mig i XL-hoodies från mansavdelningen och försökte undvika all ögonkontakt. Jag ville ju bara få TRÄNA...

Dessa tjejer har jag aldrig pratat med, men de ger mig bitchblickar likt de tror jag är förmer. Nej, jag är tjejen som vill hålla uppe dörren åt dem och bli allas vän. På gymmet är jag en av de som försöker visa upp sig som MINST. Lever i hoodies...

Dessa män kanske tror jag blir glad av alla blickar, när de stirrar, följer mig med blicken när jag kör mina mark eller blir intresserad om jag hör att de finner mig "sexig" eller något... De har så jä'la fel. För ett år sedan var jag med om våldtäktsförsök så allt de gör är att få mig vilja springa ut från gymmet NU. Så igen, även om det är mitt i sommaren, jag har min hoodie på.

På Cardio Club fick jag träna ensam. Inga blickar. Tjejerna kom fram och ville prata, för de var imponerade och ville ha tips. Männen visade respekt, kanske fick blickar, men de var snälla, leende blickar. Ingen tävling bland tjejerna och inget objektifierande av männen. HERREMINGUD VAD JAG ÄLSKADE DETTA!!! Träningen blev så kul igen. Jag brast ut i gråt hela veckan där. Varenda pass. Jag bara grät och grät. Var så lycklig här. Allt i livet har efter det blivit så obeskrivligt fint igen. Träningen är ju inte bara en hobby - det är en stor del av vem jag är. Var inte jag ett tag där innan, men jag blev mig själv igen nu.

Efter 5 dagar vågade jag träna i linne och tights (på bilden har jag min pojkväns jätte-hoodie, men uppdragen bc progress pic, för den går till knäna, haha).  Då hände det. Två män ställde sig bakom mig när jag körde mark. De trodde inte jag hörde eller såg dem, men det gjorde jag. Jag kanske såg för "svensk" ut med, för de talade inte svenska när de sa det. Inte visste de att jag kan ett flertal språk.

"Fan vad snygg hon är i den vinkeln. Jag skulle sätta på den rumpan"

Det brast för mig... Jag släppte stången rakt ner i marken och vände mig om. Adrenalinattacken var enorm. Min blick måste varit hemsk, för de såg livrädda ut, de två vuxna männen. Jag tog lugnt ur hörlurarna och sa " Excusez-moi... Vous parlez francais?" Deras blickar var helt tomma. Sedan sa jag på svenska att om jag kan marklyfta deras vikt som en fjäder är jag mer man än de verkar vara och informerade snabbt om att jag överväger låta dem förlora gymkortet genom att tala med ägaren om detta. Männen sa inte ett ord, men tog sina saker och gick från gymmet. När de hade gått bröt jag ihop och grät. Under adrenalinet var jag livrädd och mitt minne spelade upp flashbacks från förra sommaren. Väntade mig inte det övhtg. Det bara kom som en small. En kille sprang fram till mig och pratade med mig. Han var skitarg över hur de betedde sig och ville kolla hur jag mådde nu. Det fick mig att bestämma mig för att vara kvar. På Nordic har jag varit med om värre och ingen säger något. Här fanns så många fina människor och alla (nästan iaf..) verkar bry sig om varandra. Det är inte tävling. Det är inte utseendefixering. De är där för att träna, för sig själva. Det känns så jäkla fint.

Nu tränar jag på Cardio Club. Det är inte bästa gymmet i Sverige och de har inte allt. Fast de har något det "bästa" gymmet här inte har ändå och det är värt mer för mig, iaf just nu. Jag kommer i min hoodie eller linne och ändå får jag träna mitt. Jag tränar tyngre än de flesta tjejer och ser verkligen inte ut som "vanliga träningstjejen" längre. Men jag är inte där för att se ut på något visst sätt och jag jämför mig inte ens med andra på gymmet. Jag är där för att träna och göra det jag älskar. Nu kan jag det.

FY FASEN VAD DET KÄNNS BRA.