High On Life

I found it so..

SPORTGALAN 2017

 

 

 

Ni kommer väl till Sportgalan i helgen?!

Jag kommer stå med Lohilo i deras bås båda dagarna som vanligt :)   MASSA proteinglass, kramar, dans, gött häng och skratt bjuds det på, as per usual. Sportgalan är ungefär som fitnessfestivalen, men nu i Göteborg och det är precis som FF rena drömmen, paradis för alla fitnessfrälsta! 

Hoppas vi ses där!!!

Nytt gym för gamla Maria

 

 

 

Jag bytte gym för säkert 2 månader sedan. No more Nordic Wellness. Jag har testat alla gym i Jönköping nu och det var helt rätt beslut. När jag kom till Cardio Club, som var sista gymmet kände jag en liten hopplöshet i mig. Jag ville träna, men jag ville inte vara på gym. Så har jag känt länge på Nordic. Jag älskar att träna och vill träna jämt, men jag mådde så dåligt av att vara på Nordic, Friskis, 24/7 och Junex m.m. Jag klarade inte av de obehagliga blickar jag får från män, sexistiska kommentarerna eller hur tjejer beter sig mot mig nu när jag inte längre är en svag planka. Jag gömde mig i XL-hoodies från mansavdelningen och försökte undvika all ögonkontakt. Jag ville ju bara få TRÄNA...

Dessa tjejer har jag aldrig pratat med, men de ger mig bitchblickar likt de tror jag är förmer. Nej, jag är tjejen som vill hålla uppe dörren åt dem och bli allas vän. På gymmet är jag en av de som försöker visa upp sig som MINST. Lever i hoodies...

Dessa män kanske tror jag blir glad av alla blickar, när de stirrar, följer mig med blicken när jag kör mina mark eller blir intresserad om jag hör att de finner mig "sexig" eller något... De har så jä'la fel. För ett år sedan var jag med om våldtäktsförsök så allt de gör är att få mig vilja springa ut från gymmet NU. Så igen, även om det är mitt i sommaren, jag har min hoodie på.

På Cardio Club fick jag träna ensam. Inga blickar. Tjejerna kom fram och ville prata, för de var imponerade och ville ha tips. Männen visade respekt, kanske fick blickar, men de var snälla, leende blickar. Ingen tävling bland tjejerna och inget objektifierande av männen. HERREMINGUD VAD JAG ÄLSKADE DETTA!!! Träningen blev så kul igen. Jag brast ut i gråt hela veckan där. Varenda pass. Jag bara grät och grät. Var så lycklig här. Allt i livet har efter det blivit så obeskrivligt fint igen. Träningen är ju inte bara en hobby - det är en stor del av vem jag är. Var inte jag ett tag där innan, men jag blev mig själv igen nu.

Efter 5 dagar vågade jag träna i linne och tights (på bilden har jag min pojkväns jätte-hoodie, men uppdragen bc progress pic, för den går till knäna, haha).  Då hände det. Två män ställde sig bakom mig när jag körde mark. De trodde inte jag hörde eller såg dem, men det gjorde jag. Jag kanske såg för "svensk" ut med, för de talade inte svenska när de sa det. Inte visste de att jag kan ett flertal språk.

"Fan vad snygg hon är i den vinkeln. Jag skulle sätta på den rumpan"

Det brast för mig... Jag släppte stången rakt ner i marken och vände mig om. Adrenalinattacken var enorm. Min blick måste varit hemsk, för de såg livrädda ut, de två vuxna männen. Jag tog lugnt ur hörlurarna och sa " Excusez-moi... Vous parlez francais?" Deras blickar var helt tomma. Sedan sa jag på svenska att om jag kan marklyfta deras vikt som en fjäder är jag mer man än de verkar vara och informerade snabbt om att jag överväger låta dem förlora gymkortet genom att tala med ägaren om detta. Männen sa inte ett ord, men tog sina saker och gick från gymmet. När de hade gått bröt jag ihop och grät. Under adrenalinet var jag livrädd och mitt minne spelade upp flashbacks från förra sommaren. Väntade mig inte det övhtg. Det bara kom som en small. En kille sprang fram till mig och pratade med mig. Han var skitarg över hur de betedde sig och ville kolla hur jag mådde nu. Det fick mig att bestämma mig för att vara kvar. På Nordic har jag varit med om värre och ingen säger något. Här fanns så många fina människor och alla (nästan iaf..) verkar bry sig om varandra. Det är inte tävling. Det är inte utseendefixering. De är där för att träna, för sig själva. Det känns så jäkla fint.

Nu tränar jag på Cardio Club. Det är inte bästa gymmet i Sverige och de har inte allt. Fast de har något det "bästa" gymmet här inte har ändå och det är värt mer för mig, iaf just nu. Jag kommer i min hoodie eller linne och ändå får jag träna mitt. Jag tränar tyngre än de flesta tjejer och ser verkligen inte ut som "vanliga träningstjejen" längre. Men jag är inte där för att se ut på något visst sätt och jag jämför mig inte ens med andra på gymmet. Jag är där för att träna och göra det jag älskar. Nu kan jag det.

FY FASEN VAD DET KÄNNS BRA.

 

Chokladbolls-nötsmör à la proteinberikad MUMS

 

  Ni  glömmer  väl  inte  kolla  in  min  andra  blogg ?  

Sveriges snabbast växande träningsportal


Näringsberäknade recept & allt du behöver veta om kost vid träning  -  THIS PAGE RIGHT HERE

 

 

 

Recept hit och dit här och där. Denna blogg kommer ju fr.o.m. nu bli alltmer privat, alltså handla mindre om recept och näringslära, träningslära och annat utbildande. Mer om mitt privata liv (vilket fortfarande är väldigt mycket fitness, träning, mat och nörderi men ni fattar :) ). Ska ju presentera Alex/ Tarzan med och äntligen också få med vem Danne/ min banane är, haha. Mina två favorit-människor här i världen!! Och det där med vem-är-svensk-projektet. De kommande 3 plåtningarna som är nu väldigt snart. Sportgalan såklart. Det där med att jag kanske ska tävla med. Att jag inte tränat på typ 2 veckor och fick avbryta all diet för jag skadade mig på gymmet, går på kryckor och mina smärtstillande har biverkning att man får väldiga ödem och jag gick upp 6kg på några daga pga de jäkla äckliga sakerna (FML). Sedan att min insta blev hackad ju (FFFFMMMMLLL). Några inlägg om min bakgrund jag tror kan hjälpa många med. Resan med Alex. Samt eventuell flytt.. Och de där erbjudanden med...

JAG HAR SÅ MYCKET ATT BERÄTTAAAAAAAAA

:)))))))))))))))))))))))))))))

 

Just det! Receptet på detta nötsmör (som jag råkade äta upp hela burken på 2.5 dl på en gång... MEN SÅÅÅÅ VÄRT) kommer i ett inlägg här snart och ännu mer snart på deffa.nu  Roliga är att alla i testpanelen sa att det faktiskt smakar CHOKLADBOLL men hade en grym touch av salt jordnötssmör och småbarnen valde tillslut mer av detta framför chokladbollssmeten. Jag testar helst alltid mina recept på barn för att få ärliga svar. Denna gång gick det långt över förväntan och jag förstår dem, verkligen. MUMS!!!

Ingen får mig att gråta som du, men jag älskar ingen som du..

 

  Jag  visste  inte  att  jag  var  trasig . . .  

men när du kom in i mitt liv...


Gjorde du mig hel

 

 

Det är så konstigt det där... Jag har hittat en person, eller ok han hittade mig lååångt innan jag fick se honom första gången egentligen, och jag har fallit hejdlöst. Han som nu är min, eller jag snarare hans, får mig att känna känslor jag inte visste jag hade och så kraftigt att de inte får plats i mig, de upplevs vara såväl utanför mig som inuti. Har alltid undrat om  äkta kärlek  finns, ni vet  sådär som på film, där  alla ser att det finns inget stopp och vad som än händer minskar inte kärleken.

Jag har sett det en gång... Han stod mig väldigt, väldigt nära och när de fann varandra var allt så självklart. Bland det vackraste jag sett. Verkligen. Man mådde så oerhört bra av att vara nära dem eller ens att se dem, för det var så äkta, så rent, så starkt att det likt sken om dem. De var tillsammans länge och inget kunde sära dem. Inte ens depression, sjuka mängder stress, viktändring, jätteskillnaderna i kost eller hur familjerna var så oerhört olika. De blev bara starkare ihop igenom allt. Så var det ända fram till en tragisk sak hände och den ena behövde hjälp med en av sakerna innan nämnda. De valde att ta en paus, för hennes skull, så hon kunde fokusera på sig själv tills hon var frisk. Under denna paus mådde han så dåligt att misstag gjordes och det blev aldrig de igen (men de lämnade aldrig varandra inuti. De var tillsammans hela och alla vet, men inget säger något, att"pausen" kan vara deras livs misstag).

Under denna tid de var tillsammans hade jag depression och ätstörningar, men - DETTA ÄR SÅ SJUKT - det försvann de veckor jag bodde med de två för all kärlek läkte allt inom mig och livet kändes så sjukt jäkla obeskrivligt jaggråtravglädje bra.

Jag visste inte vad kärlek var innan. Jag har haft pojkvänner och varit kär och allt det där... Men detta är något helt annat. Han är den enda som någonsin fått mig att känna såhär och det är SÅ läskigt hur han får mig må. På gott och ont. Ingen och inget får mig att må så helt obeskrivligt bra som han. Allt blir bra bara han är nära. Fick panikångest för en vecka sedan för första gången sedan jag var med om trauma som yngre. Jag kunde inte andas och skakade okontrollerat. Jag mådde så illa och ja alla som vet vad panikångest faktiskt är vet hur hemskt det är.. Sedan hörde jag hans röst och allt blev ok. Ett ord från honom kan få mig att klara saker jag inte vågade innan. Gick från 60 - 90 kg i mark bara sådär för att han stod bredvid och allt blev så lätt. Jag har svåra sömnproblem pga trauman och tar starka sömnmedicin varje kväll och somnar ändå först efter 4-5 timmar och sover riktigt bajs... Men med Alex vid mig somnar jag på några minuter, vaknar utvilad och jag har inte mardrömmarna. Jag har inte varit utan mardrömmarna sedan jag var 10-13 år. Med honom vaknar jag så energirik även på det stora kcal-underskottet jag haft senaste tiden, jag orkar mer på gymmet, jag har motivation till allt, vill allt, står upp för mig själv för jag känner att jag har ett värde, känner mig fin och han vill inte ens jag ska sminka mig "för du är så brutalt vacker", haha.

Det har varit vi sedan nyår. 3 månader och vi har inte bråkat eller något. Allt bara klickar. Tycker olika om mycket, men det gör inget, för vi pratar så mycket att allt löser sig. Vi är så olika, ändå så lika. Speciellt hur våra liv varit framtill nu är som dag och natt... Han hade livet jag alltid drömt om och ...jag har inte ens berättat om de flera gånger jag vinkat döden i ansiktet. 
Våra familjer är så olika. Vår vänner är så olika. Vi ser så olika ut. Ändå är vi så sjukt lika. På något vis känner båda att det känns tomt utan den andra, för vi fyller ett tomrum i varandra vi inte visste vi hade. Allt blev bara så självklart, it's all genuine and true.

Jag visste inte att jag var trasig, jag mådde så himla bra och älskade livet när han kom in. Men han gjorde mig hel och nu är allt fortfarande lika fantastiskt bra, om inte bättre, men utan honom blir det som om allt känns fel.

 

Även om ingen kan få mig att känna alla nyanser på skalan av bra och få livet så mycket bättre så enkelt som han, så finns ingen som kan så enkelt krossa mina känslor så som han. När han blir ledsen, av vadsom, blir jag förstörd. Ännu värre om jag råkar få honom ledsen, för då förstörs jag helt. Han har lätt för att åka bergochdalbana i känslorna medan jag är mer stabil. Så det är sjukt ovant för mig att inte vara det nu. Jag är konstant glad som person ju och har varit det länge (she who's always smiling, high on life...) men med honom har jag gråtit mer än på år. Jag förstår det inte ens själv. Allt som mammor berättar att de känner för sina barn, alla känslorna och hur de kom så självklart, ungefär så känner jag med min Alex. Är han ledsen sårar det likt självklart mig.
Jag mådde bättre än vad folk kunde tro var på riktigt, på riktigt hög på livet, men när han åker ifrån mig blir allt bara tomt.

Även om han får mig att känna mig vackrare än annars, starkare än förut, så in peace with everything, motiverad, bra och stark... Så får han mig att känna mig så otillräcklig och på andra sidan av perfekt samtidigt. Det är ett bråk av motsatta känslor inom mig. Jag vill bli bättre för honom. Mitt förflutna, allt jag varit med om, får mig att känna mig som ett freak. Han tycker inte det, för inget valde ju jag, men jag känner mig så "smutsig" och onormal, helt enkelt bara otillräcklig och "fel". Innan var jag ok med det, men med Alex känner jag ett driv att bara bli bättre. Detta får mig också att gråta. Kan inte kontrollera mina känslor längre när han är med i bilden. Jag kan hålla allt inne när han är med och vara stark för honom, men så fort han åker brister jag. Med Danne, min bästis, känner jag mig ändå ok oavsett vad jag gör eller ser ut. Med Alex känner jag mig snarare bara "det finns bättre än du Maria så du måste ge mer, bli mer och göra mer".  Jag ser vad han förtjänar och känner att jag inte räcker vad jag än gör.

 

HUR kan han se mig som perfekt och ändå få mig att känna mig otillräcklig?

HUR kan han få mig att känna den högsta eufori samtidigt som jag gråter och bara vill bort?

HUR kan man ha haft ett så trasigt, skadat liv som jag och likt en Disneyfilm get blessed with denna sortens liv?

Jag tappade rädslan för att dö sista gången jag vinkade döden i ansiktet. När jag slutade vara rädd för döden helt och hållet tappade jag all rädsla inom mig för allt. Inget skrämmer mig. Hamnat mitt i gängbråk med knivar utan att jag blev minsta rädd eller när mnnen försökte, ja, det där i Stockholm...  Men jag är livrädd att han ska lämna mig.  Så mycket älskar jag dig Alex.

Tyngre Barebells Pannkakor med PB-vattenfall

  Healthy  version  of  Nutella  American  Pancakes  &  PB  

fitness-varianten


Fluffiga proteinpannkakor & nyttigare "Nutella"

 

 

 

 

Hej igen!

Lite frånvaro här det senaste. Har ju som sagt börjat blogga för deffa.nu, Sveriges snabbast växande träningsportal, och de flesta recept kommer komma upp där nu. Där kommer också allt vara näringsberäknat! 
Har också varit mycket i skolan där vi ska starta podd och min grupp försökt få tag på Timbuktu och Soran Ismael... Jag tog på mig att prata med dem när de tillslut svarade. Tyvärr fick jag bara prata med deras managers tillslut och de var intresserade men hade inte tid "på några månader"... Vi har en podd om "vem är svensk". Två av oss är födda i Sverige, kan bara svenska, beter oss "svenskt" och är som vemsomhelst här, men har invandrarföräldrar. Är dessa tjejer svenska då? Eller jag som har mamma som är serb, kroat och ungersk och pappa som är svensk och tysk... Är jag svensk? Många anser att jag är svensk men att inte dessa två tjejer är det. Ofta med anledningen "men du ser ju typ svensk ut Maria". Jag har ändå samma hårfärg som de två, samma gyllene ton på hyn och visst har de bruna ögon medan mina är grönblå, men de har platt hår och jag superlockigt mini-afro. 
Detta ämne är så sjukt intressant! Kommer skriva mer om det i senare inlägg :) 

Detta inlägg ska handla om dessa AMAZING PROTEIN PANCAKES (asså de är drömmmmmmmm) som jag lade upp på insta för någon månad sedan som så många önskade recept på. En tyngre barebell pannkaka à la fitness version av Nutella pannkakor!
Receptet blir rätt mycket... Jag som kör periodisk fasta och har sjukt hög ämnesomsättning äter ju rätt sjukt mycket mer än de flesta vid varje måltid, så detta är lätt en portion för mig. Dock sa de andra som åt med mig att detta inte är alls mer än en "vanlig" portion och då är ändå de också gymmare. Ni får avgöra själva där, för det är ju så individuellt. Otroligt gott ocg nyttigt oavsett!

 

Ingredienser (1 - 2 port):
2.5 dl dinkel- eller havregryn

1 skopa proteinpulver, vaniljsmak
2.5 dl naturell kvarg
1 ägg
0.75 dl mandelmjölk*
0.25 tsk bakpulver
2 msk sötning**

Barebells Hazelnut Cream (eller hemgjort chokladbolls-nötsmör)
Jordnötssmör, crunchy med havssalt

How to:
Ta fram en mixer. Knäck i ägg och häll på resterande ingredienser. Kör sedan till en jämn smet.
Stek på medelvärme tills fasta och gyllene, ca 2 min per sida
Lägg dem på varandra till ett torn, smeta över jodnötssmör, toppa med Barebells (eller choklabollssåsen) och NJUT!

 

* komjölk, kokosmjölk eller annan nötdryck än mandel funkar också. Vatten funkar såklart också, men minskar smaken.

** ex. sötströ, honung, kokossocker eller motsvarande mängd steviadroppar. Jag använder sötningsmedel.

Vad händer med bloggen nu?

 

  En  ny  blogg  &  denna  kommer  då . . ?  

"Hej! Vi vill att du bloggar för oss"


Nya möjligheter för lilla Maria

 

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag alltså börja blogga för Sveriges snabbast växande träningsportal deffa.nu. HUR KUL?! De hade nu letat bloggerska i 2 år och nu landade det på mig, det var jag som gav dem rätt feeling och de kände att jag var den rätta. Måste säga att jag knappt fattar själv att lilla jag kan få ett så stort, helt galet bra erbjudande. Jag vet att jag kämpar hårt, sliter med utbildning efter utbildning, jobbar hårdare än de flesta mot mina mål och senaste åren mer eller mindre dedikerat mitt liv till att nå dem (jag är den där vännen som fått boka in i almenackan att vi ska ses för mina dagar är så fulla och som svarar som snabbast efter en dag när du skriver). Mina vänner och föräldrar förstår att det går så bra för mig och att folk vill jobba med mig. 20 år med eget företag, scoutad modell, var färdigutbildad Lic. KTK redan vid 18, tvåspråkig, varit nära att dö men överlevt "som ett mirakel", har ett enormt kontaktnät med många inflytesrika människor runtom i världen och jag vet inte vad "slappa" eller ge upp är (du vet att om jag vill något så fixar jag det). Så omgivningen förstår... Det är jag som inte förstår. I mina ögon är jag ju ändå "bara lilla Maria"...

Svårt att hänga med nu när så mycket händer så snabbt. Jag är van att slita och ha strikta rutiner varje dag. Nu börjar allt ge resultat och det känns ...sjukt konstigt. Jättebra absolut, men också så ovant. Hade en fotograf som ringde i helgen och ville plåta en idé han tänkt på länge men agenturerna inte hade någon som gav samma känsla som han sökte. Också rätt wow.
När deffa.nu berättade om hur det kommer se ut nu och hur det kommer bli i framtiden med så blev jag helt ställd. I slutet av samtalet sa jag rent ut "men jag är bara lilla Maria..." och han svarade att han vet vem jag är och jag är den enda de ville ha.
Wow. Ja bara wow. Smälter fortfarande allt, haha.

Jag kommer fortsätta blogga här med. Detta är ju "min" blogg... Här jag skrev innan några av alla möjligheter jag fått hade startat. Eventuellt blir det lite mer privat här än innan och lite mindre mat och recept. Deffa.nu kommer bli mycket näringslära och recept nämligen. Även mycket träning. Här kommer nog vara träning i stor utsträckning med, iom att det är en så betydande del av mitt liv. Eventuellt mer modellande, privatliv och bilder här fr.o.m. Vi får se lite helt enkelt! Den kommer iaf vara kvar :)

KRAM

 

 

TÄVLING - 20 påsar Pandy Protein Candy

 

Ni har väl inte missat tävlingen på min instagram?!

 

På min insta ( @ehrlington ) finner ni nu en helt galen tävling! Där kan ni vinna hela 20 påsar Pandy Protein Candy. Ja - 20 PÅSAR!! Det är nämligen så att jag blivit utvald att få börja blogga för deffa.nu och tävlingen är ihop med dem. Skynda in på min insta till denna bild där nu och tävla, för den håller bara på tills nu på fredag!

Lycka till <3 

 

Eufori à la livet

  I  know  I  can  &  I  know  I  will  

motivation


KÄRA  ÄLSKADE  KROPP

 

 

 

Efter helgens cheat i lördags och pga jobb + plugg en helt oväntad (och inom mig ofrivillig) vilodag på söndagen var energinivåerna PÅ TOPP igår. Vaknade vid 06.05 och flög ur sängen. Satte på kaffe och när päronen vaknade strax efter satte jag på musik med. Jag var så on top! Sprang ner till gymmet direkt och cyklade 45 min, solade en stund och körde med foamrollers genom hela kroppen. Hann även smita in i bastun efter duschen med hårinpackning i. Lyxstart på veckan indeed!

I skolan kändes allt lika fint. Fokuset var 100% alla lektioner och allt fastnade (eidetiskt minne är kanske "fusk" men ändå). På lunchen sedan var hela skol-gymmet och salarna där lediga. Jag använde 30 min av den 40-min rasten till att dansa, non-stop, helt utan paus och fick ta 5 min bara till att få ner pulsen efter. Dans är som att springa. Fast med hela kroppen. Även styrka behövs.

Efter skolan gick jag till gymmet. Träffade en vän och knäppte varsin nocco medan jag mailade klienter. Därefter blev det ett benpass utan dess like!! PB I ALLA ÖVNINGAR!!! Skojar inte!! Gått ner 4 kg men ökat tydligt i styrka och kroppsmätningen visade att jag ökat i muskelmassa men tappat rejält i fett. Jag som var rädd att tappa muskler iom dieten nu... Detta kändes så galet himla fint. Fortfarande 10 x 10 i alla övningar och kör samma övningar. Dock nu med högre vikter. UNDERBART!!!

När passet var klart var jag dötrött, men kände ändå att något fanns kvar. Jag kunde stå och gå utan problem. Så ville jag inte känna. Det är nu folk brukar gå och byta om. Jag är värre PT mot mig själv än folk är vana vid att se PT's vara på läskiga klipp på insta och youtube typ, haha. Jag vet det som de PT's vet - det är psyket som ger upp innan kroppen. Inget värt att ha kommer från att ge upp eller stanna i comfort zones. Jag komma längre än de flesta så då måste jag jobba för det med. I can &I will.

Gick in till omklädningsrummet, fyllde 2 liters-dunken igen och grabbade min proteinbar, höjde musiken i öronen och tänkte på det där som motiverar mig. Min energi ökade galet igen och jag cyklade på tyngsta belastningen i 1 timme. Det som gav mest energi var känslan jag får av det där som motiverar mig. Känner mig likt ostoppbar då... Vad det är mer exakt kan vi ta en annan gång. Det är nämligen samma sak som fick mig att bli frisk och fri, överleva mer än vad som borde vara möjligt och bli såhär hög på livet som jag är. Det är rätt mörkt för den som inte förstår, men de som gör inser hur fantastiskt vackert det är.

 

Dagar som dessa slutar oftast med att jag gråter. Jag gråter av lycka och kärlek till livet. 
Att vara hög innebär också att du varit låg. De som varit högast har också varit lågast. Jag är idag högre än folk förstår. Så ja, jag gråter ofta. 99% av gångerna jag gråter idag är för att jag känner så mycket positivt att jag inte kan hantera det. Mina vänner vet, min familj likaså och alla de jag älskar, att min kropp håller inte inne det den känner. Tårar, skratt, kramar, ord, blickar... Jag kan inte ljuga med mina känslor. Oftast smittar det av sig. Om jag är lycklig som nu brukar de omkring mig må bättre. Älskar det.

Igår var en sådan dag där det lyste ur mig hur jag kände. Fick höra av 5 stycken att det gjorde dem må bra när dem nu innan hade haft en dålig dag tills dess och även en helt okänd person kom fram bara för att säga tack. DET motiverar mig också - kärlek <3

Det äkta #Goals

Missären 2016

 

  Vuxit  på  insidan  &  utsidan  det  senaste  

när allt går fel - gör rätt


Planen var något helt annat...

 

 

 

Hösten 2016. Planen var diet, börja jobba helger, skaffa bra rutiner, äta nyttigt, träna mycket och jag hade SÅ många mål.
Det blev inte alls som tänkt. Som ni ser blev det inte alls som tänkt nej. 67 kg tung blev jag istället för fortsatte neråt vid 63 kg som jag var på när dieten föll. Skulle ner till 55 kg. Skulle tappa 8 kg men gick istället upp 4 kg. För jag orkade inte bry mig om något med mig själv eller mitt liv. Tröståt och körde bara tungt på gymmet, ingen cardio eller struktur ens.

Hösten 2016. Allt som inte skulle hända i en bra värld hände då. Känsliga läsare varnas nu (jag hade inte kunnat läsa detta i höstas)

Började med att en vän som haft cancer fick tillbaka den. Senare blev det bra men precis innan jul kom ännu en våg...
En av familjens närmsta vänner fick hjärtattack. Han överlevde, men det var precis.
Två av mina närmsta vänner började fundera på självmord och jag förstod att de var 100% seriösa.
Jag började tänka på mina självmordsförsök och fick flashbacks (läs nedan).
En i min parallellklass tog sedan klivet... Han tog sitt liv helt plötsligt och allt blev kaos.
Jag var som en psykolog till vänner som nu mindes föräldrars, vänners och egna försök till självmord. 
En av mina närmsta vänner blev misshandlad och åkte in på akuten.
Min bästis har mått extremt dåligt och när han mår dåligt mår jag minst lika dåligt.

 

Jag var ju på diet. Det började bra. Jag tränade bra, hade struktur på allt i livet, pluggade på heltid, jobbade extra, maten var uträknad och allt såg sådär superbra ut utifrån. Men ju mer som hände under hösten ju mer dog jag inuti och orkade ingenting.
Inuti var jag tillslut helt tom. Kände ingenting alls. Inte arg, glad, ledsen eller något. Bara helt och hållet tom. Precis som jag gjorde då när jag var döende sjuk. Att inte känna något och bli tom är en försvarsmekanism.
Jag gjorde allt för att hålla allt samman, "måste" göra det tänkte jag. Pressade mig själv till att inte vara svag. Fast det är inte svagt att må dåligt. Jag vet ju det. Jag vet det när det gäller alla utom mig själv. Ville vara stark åt alla andra, deras ljus...

När en i pallellklassen sedan plötsligt tog självmord kraschade allt för mig. Jag hade kämpat för att hålla suicidala vänner vid liv och nu föll en ändå. Mitt eidetiska (fotografiska) minne spårade ur. I några månader såg jag minnesbilder från alla hemska saker jag varit med om i mitt liv. De kom i mina drömmar varje natt (mitt minne minns allt jag drömmer) och när jag var vaken kom flashbacks helt plötsligt och starkt om och om igen varje dag. Kunde sitta på gymmet och behöva springa ut helt plötsligt för jag såg framför mig något gammalt. Mitt minne är så starkt så jag ser inte nuet, bara det min hjärna återkallar i detalj. Svårt att förstå om man inte har denna väldigt ovanliga och speciella egenskap (kunna utnyttja lite mer av minnesdelen av hjärnan). 

 

Speciellt mindes jag när jag räddade en väg från självmord. Han försökte ta sitt liv framför mig. Jag minns slagen när han försökte komma loss. Minns lukten och mängderna blod. Minns min andra väns ord medan vi slogs för hans liv. Hennes ögon var isblå, helt tomma och vitan röd. Hennes hår var ljusblondt och rosa från blod. Hennes kläder sönder. Hans panik var obeskrivlig och jag minns hur jag höll fast honom helt lugnt och försökte få honom stilla, medan han skrek att han ville dö... Minns varenda detalj.
Han var lång och säkert en 70 kg. Jag är kort, 164 cm och vägde då kring 40 kg. Jag höll ändå fast honom. Adrenalinet forsade och jag var beredd att dö för honom. Det sista han sa innan han åkte in på akuten var "jag hatar dig Maria. Jag ville bara få DÖ".

Jag sov ca 2-4 timmar per natt och var alltid trött. Ena dagen åt jag kanske 1 mål på hela dagen, nästa 2 mål, tredje åt jag allt jag såg om inte mer, fjärde orkade jag bara dricka, femte var det bara bröd och till mellanmål en hel burk jordnötssmör osv...
Hade ingen aptit eller hunger, men jag är inte mer än människa. Kolhydrater är så jäkla belönande. Mat är största missbruket som finns och jag tröståt. Detta är vad de flesta gör. Nästintill alla antingen tröstäter eller svälter vid stress och starka känslor. Jag som kan så sjukt mycket om näringslära och kroppen, studerat detta i år, borde ju veta bättre. Eller hur? Fast nej. Jag vet bättre ja, men jag är inte mer än människa = gör som andra människor gör i extrema situationer. Det är (tyvärr) helt normalt beteende.

Visst orkade jag sjukt mycket mer på gymmet tack vare all mat, men det var typ det enda positiva jag hittade i mitt liv. Gjorde listor för att bli mer potsitiv, men allt som var positivt var bara just det. Se sig själv i spegeln var en stor plåga t.ex. Jag kände inte igen mig själv och även omgivning började undra vd som hänt. Svullen konstant, jag som alltid var smal var plötsligt mjuk, orkade inte bry mig om hår eller smink, klädde mig bara i stora kläder... All min fria tid var jag på gymmet eller hemma och grät i sängen där ingen såg. Här och nu var jag så borta inombords att jag knappt orkade prata med folk. Det var sjukt jobbigt. Fick ångest när någon skrev i DM på insta, på fb-chatten, skickade en snap eller smsade. Vara social var fruktansvärt tungt.

Tillslut stod jag där och grät när en paralellklasskompis blev kär i mig och jag var tvungen att berätta att jag har en annan redan. Jag grät för jag var så hemsk människa för det... Grät när min bästis inte svarade i mobilen. Grät när jag glömde jag fick 2 fel på ett stort prov. Grät när jag inte orkade exakt samma vikt som förra setet i ett set till... Allt var så tomt.

Sedan kom nyår och mitt löfte skulle vara att bli hög på livet igen, oavsett vad som krävs att göra och i tid. Men nyår råkade bli bästa tiden 2016 och sådan sjuk underbar start på 2017. Allt vände dessa dagar. Sedan dess har jag sakta kommit tillbaka. Sakta men säkert faller allt på plats. Vikten tickar neråt igen. Skolan känns bra. Jobbet går bra. Mina vänner är gladare. De som blev sjuka är friska eller iaf nära till det. Mina flashbacks är färre. Jag kan sova 5-9 tim varje natt. Jag äter regelbundet och enligt mitt kostschema jag fixat och det känns superduper fint bra. Träningen är rolig och går framåt. Jag började må så så så så mycket bättre igen och nu, 20 januari är jag äntligen tillbaka till att vara lycklig. Jag känner mig ärligt hög på livet igen. Ett år av depp och drygt halvår av extremt depp senare är jag tillbaka till att känna mig som jag igen - High on life. Äntligen är jag tillbaka <3

Nyttig Smulpaj - healthy apple crumble

  An  apple  (pie)  a  day  keeps  the  doctor  away  

- vegan - paleo - gluten free - sugar free -


Flawless taste & all healthy apple crumble

. : ÄPPELPAJ : . 

 

 

Det gamla talesättet att ett äpple om dagen är bra för magen må inte vara helt sant och det kommer inte hålla doktorn borta, för ett äpple i sig gör inte så mycket. 
Det är ju helheten som gör det! Ät hälsosamt, träna, rör på dig utöver det, stressa lagom, sov bra osv.... Äpplen kan vara en del av det första - äta hälsosamt! För de är ju inte bara väldigt goda, utan innehåller många bra ämnen för oss och är en naturlig bot mot dålig andedräkt.

Idag får ni tips på en helt nyttig smulpaj som är så god att alla tog för givet att det var en "vanlig" äppelpaj dränkt i socker, smör och mjöl. Men icke icke! Detta är resultatet av en hel del experimenterande i köket för att få en lika god som hälsosam paj, och denna är 100% nyttig till innehållet så ni förstår att den också blev god då ;) 

I denna paj hittar ni bara nyttiga ingredienser. Smöret är bytt mot kokosolja som är 100% fett och endast av hälsosam typ, grynen kan väljas mellan havre eller dinkel och innehåller bl.a. mycket fibrer som är bra för magen och lignaner som är skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar, kanel dämpar sötsug och håller blodsockret jämnt, äkta vaniljpulver är helt enkelt ren vanilj i pulverform och är otroligt rik på antioxidanter, samt honung som innehåller de snälla bakterier som vi behöver.

Om ni serverar med kvarg, keso eller protein-sås (vaniljprotein, gärna kasein, blandat med bara liiite vätska) så kan detta även fungera som mellanmål. Tänk då kanske 1 del paj och 2 delar kvarg, för ett balanserat mål. Vill ni ha till fika eller efterrätt och vill fortsätta på hälsotänket så kan Lohilo (proteinglassen) bli sjukt gott till! Jag åt kvarg med vaniljprotein blandat i och åt pajen till det. Det ska vara gott, roligt och njutfyllt att äta hälsosamt och likaså att vara på det! 
Är du vegan eller äter paleolitiskt så kan du göra vaniljsås på veganskt protein med vaniljsmak eller kanske en nice cream på frysta bananer? 

På bilden hade jag glass men inte vegansk ("jag" iom att de andra hade vaniljvisp, usch, haha) proteinglass med kokossmak. Lohilo såklart! Iom att jag är onseason igen ("deffar") så försöker jag hålla maten extra proteinrik nu, även vid frimål/ cheatmeals som detta var. Fast helt ärligt, jag väljer 100% Lohilo framför "vanlig" av alla gånger ändå ju, hahaha. Såååå mums!

Scrolla ner för näringsvärdet per portion!

 

 

Ingredienser, 8 port:
6 äpplen (ca 1 kg, helst svenska)
3 1/2 dl gryn (150g, glutenfria eller dinkel är godast)
1/2 tsk + 1/2 tsk kanel
1 tsk äkta vaniljpulver
3 msk flytande sötning (fibersirap, agave eller honung)
45g kokosolja 
valfritt: 50g mandlar, kokos eller solrosfrön

How to:
Sätt ugnen på 160 C / 315 F.
Skölj och skär äpplena i klyftor och blanda med 1/2 tsk kanel. Lägg sedan in en ugnsfastform.
Gör sedan smuldegen genom att blanda resterande ingredienser i en bunke med händerna alt. i en matberedare.
Fördela smuldegen jämnt över alla äppelbitar i formen och ställ sedan in i ugnen tills gyllenbrun, ca 30 min.
Ta ut och NJUT!

 

Nutrition value, per port (utan 50g nötter, med fibersirap):
188 kcal
  3g protein  = 7%
28g kolhydrater =62 %
  6g fett = 31%

Nutrition value, per port (med 50g nötter, med honung):
210 kcal
  3g protein  = 6%
33g kolhydrater = 66%
  6g fett = 28%

Reklaminspelning - hur jag blev modellen de minns

 

  " THIS  LIGHT  THOUGH "  

the happy thingy


Vi tog pause i inspelningen & min weirdness fick skina

 

 

 

 

 

Har haft paus från allt modellande i nästan ett år, men nu är jag tillbaka! I helgen var det reklaminspelning och det var superkul. Dock inte så kul att jag skulle prata och jag envisades med att säga "schuukt" istället för sjukt, haha. Min svenska är väldigt ren, rikssvenska med knappt någon dialekt alls ...förutom att jag säger "schuukt, schöönt, schuu och spinat (sjukt, skönt, sju och spenat). Jag har ingen aning om varför! Finns två personer i mitt liv som säger så bara. Här i Jönköping har folk väldigt grötig dialekt vanligtvis, men iom att mina föräldrar talar rikssvenska så slapp jag tack och lov den hemska dialekten! haha

Tillbaka till inspelningen nu då (fokusera Maria!) så var det ett kort filmklipp som ska visas i sociala medier senare. Hemmamiljö och snygga kläder, naturlig och väldigt lätt sminkning samt plattat hår. Så snygg man kan bli ändå! Inte som när man är på gymmet eller lever i hoodies i skolan...  Kände mig väldigt bekväm framför kameran fastän det gått så lång tid nu. Kanske också för att jag fick tala fritt, alltså inte repliker utan de sa vad jag skulle tala om och sedan använda mina egna ord helt själv.

Mitt under allt skulle vi ta en paus. Jag fick se rullen och utbrast "THAT LIGHT THO!"  hahahaha   Är väldigt seriös av mig i jobb. Dock så är jag väldigt flummig, sprallig och superglad som person ju (HighOnLife ;)) och det kommer fram mellan tagningarna när allt är mer avslappnat. Jag tog min mobil och sprang fram där de filmat.  "Vi kör igen om 3 min" sa någon. Jag svarade att jag bara måste ta selfies. De förstod och sa att det brukar bli så. Dock väntade de sig nog superposerande smizing och "I look great and Imma slay this world" typ av selfie... Jag fulade mig och tog selfies likt ovan istället. I'm sexy and I know it är inte riktigt jag. Snarare I'm fucked up, a crazy weirdo and proud to show it, haha.  Alla hade skitkul åt det. 

 

"Man tänker att en så vacker tjej borde vara förmer... Men det är som du aldrig sett dig i en spegel. Finns inget sådant i dig".

"Kanske för att jag inte ser mig som vacker och att jag ser människa som människa".

" Dig kommer vi aldrig glömma. Such a happy thingy".

 

 

We'd be screwed

 

 
( JAG  ÄLSKAR  MEMES )

10 facts about me

 

 

Mest använda emoji: den som skrattar så den gråter!

Mest använda uttryck: "JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖR"   (som i att "omg det här är för kul!" eller bara är väldigt över-dramatisk....)

Jag kunde leva på: mörk choklad, nybakat surdegsbröd och sedan iskalla sharon/ persimmon med crunchy jordnötssmör.

Kan inte leva utan: kaffe, att dansa, träna eller mänsklig kontakt (bli rörd vid, röra på andra, kramar osv).

Om jag var en man för en dag skulle jag... Stå upp och kissa, gå runt utan tröja och känna friheten utan bh och äta sådär sjukt mycket som en fitness-freak-man kan äta!

Vägt som mest/ minst på samma längd: 34 och 75 kg. Överviktig med knappt några muskler och mycket fett på 75, mager à la bokstavligt talat skinn och ben på 34 och idag mycket muskler men väldigt lite fett på 63 och ska ner till 55-58 kg.

Dold talang: jag kan göra sådan där extrem limbo som de gjorde i Matrix. Gå ner bakåt så jag typ ligger utmed golvet precis, ovanför det, stå så och sedan upp igen. Ryggen och knäna hatar det, men det är ju fett coolt!

Något jag hatar... Är när folk lägger sig i min träning. Allt jag gör är av en anledning och jag vill inte diskutera med andra om det. Vill jag köra 10 reps så gör jag det. Vill jag köra 8 övningar när du kör 3 så gör jag det. Vill du diskutera träning med mig får du ha belägg för det du säger, för jag stör mig grymt på broscience och att folk ser ner på en för man är tjej och ung. Vissa unga tjejer har både utbildning och jävlaranama att lära sig mycket snabbt! Så kom inte och säg att hon gör fel om du inte ens vet hur muskeln fungerar.

Jag är rädd för... Att inte kunna sova, kräkas, tomten och bli lämnad. Har förlorat ett flertal vänner pga självmord och blivit "lämnad" av folk jag älskat så många gånger att jag i tonåren var rädd för att skaffa vänner, för jag var hellre ensam än blev så ledsen igen. Kräkfobi och tomte-rädsla har jag alltid haft. Rädd för att inte kunna sova är skitjobbigt... Spenderar ca 2 timmar i sängen varje kväll med att försöka somna. Haft sömnsvårigheter sedan tonåren och ett tag var de så svåra att jag inte kunde fungera normalt. Sedan dess tar jag sömnmedicin, men är ändå alltid rädd att inte kunna somna och må skit näsa dag.

Om jag kunde spola tillbaks tiden skulle jag... Leva alla dagar två gånger. Första dagen normalt och andra dagen lite mer i bakgrunden och studera allt som händer för att kunna njuta av varje detalj.

En sida av mig folk inte vet om... Är att jag gör galna saker i sömnen. GALNA! Skallat min bror, haft lussetåg, intervjuat en kompis, slagit ner min pappa, gömt mitt täcke och sprungit och snott en annans, ätit mer än på en hel dag m.m... Vaknar ofta med tuggummi i munnen av eller nya blåmärken. Av någon anledning kan jag balla ur i sömnen, haha.